Att var i ett vakuum är fruktansvärt psykiskt påfrestande. Nästan, men bara nästan, värre, än att veta att jag har cancer. jag vill bara bli av med skiten. Skär upp och ta ut!

Vardagen rullar på nu, nästan som vanligt. Jag får vänta 5 veckor på operation. Sedan kommer det ta ytterligare 3 veckor innan jag vet vilken efterbehandling jag ska få.

Under dessa veckor hinner jag tänka så mycket att jag vill skrika rakt ut. Chocken lägger sig och jag bygger upp en ilska inom mig. Dra åt helvete cancerjävel! Du tog min älskade pappa, men du ska fan ta mig inte, få mig! Det händer inte! Det är inte jag! Jag vaknar snart, det är bara en otäck mardröm. I vissa av mina tankar kommer jag aldrig bli botad, jag kommer brytas ner av cytostatika och bli en grå vandrande vålnad som tvingas ta farväl av familj och vänner.  I vissa tankar ska jag gå igenom en tuff period, men komma ut frisk i andra änden. Så det är en daglig, och nattlig, känslomässig bergochdalbana. Och jag vet inte när jag vaknar på morgonen, om jag är längst upp eller längst ner.

Men min terapi finns runt mig hela tiden:

Att vara halvtid på jobbet ger distans.Att vika tvätt ger avkoppling. Att fika med min mamma ger harmoni. Att fnissa med sonen i hans säng innan läggdags ger styrka. Att hålla Niklas hand i TV-soffan ger kärlek. Att umgås med underbara vänner ger glädje.

Jag har tryckt på pausknappen. Jag kan inte spola tillbaka och jag kan inte snabbspola framåt. Jag måste helt enkelt låta filmen fortsätta i slow motion. Min film går nu, och det är ingen idé att missa den. Det kommer ingen uppföljare.