Författare: detverkliga

Doften av syren fyller luften när jag passerar förbi bersån nere vid lekplatsen, på kvällspromenaden. En påminnelse om att sommaren är runt hörnet. Syren är en av mina absoluta favoriter, och vissa år har de slagit redan vid min födelsedag, och ibland till mors dag. Till slut orkade vintern inte hålla emot längre, och ljuset nalkades igen. Så även min 50:e födelsedag. Den jag bävat för. För 50 låter ju så gammalt, och jag är inte gammal, Inte mentalt i alla fall. blir nog aldrig äldre än 25…

50-årsdagen passerade tämligen smärtfritt. Kungligt uppvaktad av nära och kära. Glädje och kärlek en hel dag. Jag gick på endorfiner och bubbel tills jag stupade i säng med ett leende på läpparna. Så tacksam. Dagen efter, ja nog fan kändes det att man fyllt 50!

Kroppsligt däremot är jag kanske 75, mycket på grund av saker som jag själv inte kunnat påverka, medicinering som brutit ner kroppen och gjort att den åldrats i förtid. Släng på ett stabilt klimakterie (igen) så finns det stunder då jag undrar om det inte bara hade varit bättre att låsa in mig tills hormoner lagt sig till vila. Då kan jag sova, sova och sova lite till, eller bara att få sova en hel natt utan svettningar och smärta hade räckt. Träning och hälsosamt leverne underlättar symptomen, men det är ärligt talat ganska tråkigt för en människa som älskar att laga god mat-och äta den. Som älskar att läsa en god bok i soffan på altanen, och somna med dreggel i mungipan. Jag är helt enkelt periodare på hälsa och träning. Perioderna utan det, är oftast mycket längre, tyvärr, och ju tyngre kroppen blir desto svårare blir det att ta tag i det.

Klimakteriet är djävulens påfund, som tydligt och demonstrativt visar att din kropp håller på att passera bäst-före-datum. Förutom att jag vill sparka på hunden, och äta små barn, och med blicken kunna döda den som tuggar, suckar eller andas för högt i min närhet så undrar jag även vad som hänt med kroppen nedanför naveln. Lusten har sagt god natt och Saharas öken har flyttat in på obestämd tid. Bättre blir det inte av att maken går åt andra hållet, och är virilare än någonsin. Jo, just det: gråta, jag ska gråta också. Jag gråter när någon får lämna Mästerkocken, när jag beställer studentskylt, jag gråter när tvättkorgen är full, jag gråter när tvättkorgen är tom. Jag gråter när koltrastens vackra stämma fyller den svala kvällsluften samtidigt som himlen färgas rosa. Vackra värld, tänk att jag får vara här.

Jag har under den här tiden fått förståelse för att relationer och förhållanden tar slut. Har du inte grunden och stabiliteten så är det väldigt lätt, från båda håll, att säga-äh, vi skiter i det här. För vem vill leva med ett klimakteriemonster, och vem vill vara det? Min sjukdomshistoria gör att jag inte får tillföra östrogen i kroppen, vilket hindrar en effektiv behandling.

Ljuset, och löftet om sommar gör att allt känns lite lättare nu. Jag hoppas att det får hålla i sig. Jag är så tacksam för min älskade make för hans tålamod och lojalitet. Han står ut och håller i. Talar om för mig varje dag att jag är lika vacker nu som när vi träffades. Vårt 26:e år tillsammans har påbörjats. Vår son tar snart studenten, men det skriver jag inte mer om för då lipar jag igen.

”Allt har sin, åh, älskling, allt har sin stund. Och nu är det tid för en leende mun. Jag tänder stjärnorna för bara din skull. Jag målar månen, se den lyser i guld. Gör vad du vill, men först sjung en sång för april.” – Peter LeMarc

Liljekonvaljen jag plockade på min och Sigges skogspromenad fyller hela övervåningen med ljuvlig doft och ger ett löfte om att sommaren står runt hörnet och väntar. Om än tålmodigt då vintern fortfarande skickar isande vindar på dagarna och strör frost över det nyklippta gräset på nätterna.

På toppen av bergsknallen i skogen bakom vårt hus, springer Niklas före och ställer sig i ”Rocky”-position. Något som så länge varit omöjligt för honom. Ett elakt diskbråck med svåra smärtor som följd, har satt vår tillvaro på paus under alldeles för långt tid. Vardagen har blivit ansträngd och svår att hantera för oss båda. Konstant smärta är tröttande och söndrande för alla inblandade, och oerhört frustrerande för den som står vid sidan om. Avsaknaden av nåt så enkelt som gemensamma promenader eller husfix gjorde att humör och vilja totalt kördes i botten, och istället ersattes det med serieknarkande soffläge, sömnbrist och trätande för minsta lilla. Vår relation har haft den tuffaste prövningen av alla på de 25 åren, så operationen kom som en befrielse. Äntligen kan vårt ”vi” fungera normalt igen.

Sonen har fyllt 18 år och blivit en myndig man. En ung man som går sin egen väg, och som över tid byggt upp sig själv till en självsäker individ med skinn på näsan. Vi pratar ibland om det mörka, han har inga problem med det, men såklart har det satt spår i själen både på honom själv och på oss. Jag blir förtvivlad över det han berättar att han blivit utsatt för, som vi inte fått veta. Som han gömt undan i sin ensamhet. Att det kunde vända och bli så bra. Istället kommer nu en annan slags oro. En välkomnad sådan förvisso. Den som man har när han ska ut på stan, på en fest och röra sig ute på nätterna. Mitt katastrof-tänk slår till med full kraft och och jag sover med ett öga och ett öra som ett skyggt djur som snabbt måste kunna upptäcka fara. De första gångerna vågade jag inte ens åka från stan, utan valde att vara hemma när sonen hade planer på fest eller krogbesök. När ska man egentligen kunna släppa det? Aldrig tror jag svaret blir till mig blir. I alla fall inte förrän han flyttat hemifrån.

Det här med att ha en pågående frigörelse i hemmet, samtidigt som förmyndarskapet tagits ifrån oss, är en omställning som tar tid för oss som föräldrar. Som att ha en hund i löplina. Släpp ut, inte för långt, inte för löst, och dra in igen. Hittills förskonade från trots, men därmed inte sagt att linan ibland spänts ordentligt och att det dragits åt var sitt håll i de olika ändarna. Oftast slutar det med att han vet att vi vet att han tror att vi inte vet. Men vi har också varit unga. Vi har också trott att vi har lurat våra föräldrar. På den tiden fanns varken mobiltelefon eller spårningsappar, men nåt konstigt sätt hade de ändå förvånansvärt mycket koll. Vi har också kört med ” men alla andra får ju..” och den funkar lika lite för honom som det gjorde för oss för över 30mår sedan. Vi känner oss som dinosaurier samtidigt som känner oss som 20 nu när vi kan börja leva normalt igen. En svår men samtidigt ganska trevlig livssituation.

Jag blir gräsänka en vecka. Med sin nyvunna smärtfrihet drar han på fiskeresa med kompisarna till nord-Norge. Mygg, snö vind och jävelskap. Varsågod-ha så kul. Sonen lever sitt tonårsliv som innebär ett hemligt nattliv som vi inte vet något om, sover på dagarna och kommer fram ur gömmorna när han är hungrig eller behöver pengar. Alltså blir det jag och Sigge kvar. Så till helgen packar jag väskan och Sigge och drar till en av de närmsta. Vi ska sola, dricka bubbel och babbla. Prata om svunnen ungdom, att det var lättare förr, att det var bättre förr. För så var det ju, det vet ju alla som har tonårsbarn.

Ja ljuvliga ungdom, dig har jag kvar, som värme i hjärtat på äldre dar.

Över ett år har nu gått sedan pandemin slog till världen över. I dess spår följer, förutom alldeles för många förlorade liv, ändrade rutiner vanor och system. Vi kunde för ett år sedan inte ana alla dess konsekvenser.

På det rent personliga planet innebär det en tristess utan dess like. Ska det bli ännu en sommar utan After Beach på Tylösand? Inget röj på Tanumstrand? Ingen trött trubadur på en avlägsen camping? Jag behöver musik och även om åren på Lazar´s är långt borta och cancermedicinen givit mig stela och värkande leder så behöver jag dansa! Jag behöver kunna bjuda hem alla vännerna, samlas och fuldansa in i sommarnatten.

Trots hemarbete, långtråkig vardag, och avståndshållande begränsat umgänge, känner jag mig utmattad. Dränerad på energi. Jag är så redo för semester.

Vi var 3 tjejer som packade bilen, lämnade familjen hemma och drog till väninnans sommarhus nära Smögen. En tjejhelg med gött tjöt, god mat och dryck. Bara vi, havet och sommaren. Efter en sväng på bryggan kunde vi konstatera att hormonhalten steg ju längre in på eftermiddagen det blev. Inte hos oss utan hos de unga människor som leta sig dit för tja…det var nog inte glass och räksmörgås i alla fall, så säger jag inget mer om det. Vi mogna och sansade kvinnor hade vett nog att ge oss därifrån innan vi riskerade att få ägglossning. Eller så var det för att bubblet sinat i våra glas och solen börjat vandra neråt på himlen.

Juninatten var magisk. Från verandan satt vi i den syréndoftande solnedgången och drack obscent mycket bubbel. När bubblet transporterat sig från munnen till hjärnan började vi skråla med i alla schlagers vi kunde komma på, låtar från ungdomen, låtar som spelades de somrarna för längesen. Jag tror nog att bland topp 10 på listan ”jag-sjunger-bra-när-jag är-full-listan” ligger Carolas På egna ben, Bon Jovis Bed of roses, och Tommy Körbergs Stad i ljus. Känner du dig helt på topp så ligger Celine Dions All by my self i farozonen. Vi förfinade vår ”Tusse-dans” till Voices, och gjorde honnör när solen sjönk i havet. Vi tjejer gillar att prata, det vet alla, speciellt våra män. Även när männen inte längre är villiga att lyssna, gillar vi att fortsätta prata. Lagom mycket bubbel ger lagom mycket prat. För mycket bubbel ger för mycket prat. Eller nej, det kan inte blir för mycket…av något. Men man blir bra på att fylla i, eller avslutas varandras meningar tex som ” åhh, jag vet preeecis hur du menar” eller ” ååhh preeecis så har jag det också”. Exakt vad vi pratade om får stanna på Hasselösund. När gryningen kom hade vi textdansat oss trötta och sjungit oss hesa. Solen sa godmorgon och vi fick säga godnatt. Men vi åkte trots allt hem med nya krafter och ett leende på läpparna. En sak är sak är säker : We will always have Smögen.

När solen färgar juninatten, och när sången och musiken dansat ut. Det är stunder som man borde ta till vara och ha kvar, som ett täcke under vinterkalla dar

Mörkret har oss i sitt grepp. Omöjligt att komma ur. Som när man provat en för liten tröja och man fastnar med armarna i en konstig vinkel när man ska ta av den och panik uppstår när du inser att du kanske måste fråga butikspersonalen om hjälp för att få av den. Så känns det. Vi återhämtade oss till slut, men det har tagit tid, och vi är inte framme än. Anfåddhet av minsta lilla, luktsinne som spelar oss ett spratt ibland, och en trötthet som inte liknar något annat. Behovet av sömn är större än någonsin, och man har inget att sätta emot när det kommer.

Allt är inställt. Max 8 personer. Umgås endast med närmsta familjen. Det är slut på festandet. Alltså, det funkar inte för oss, det skaver….konstiga idéer dyker upp. Ska vi köpa hund? Sommarstuga? Husbil? Renovera köket? Jag har till och med sökt nytt jobb, trots att jag trivs på arbetsplatsen och med mina kollegor. För det är nåt som skaver….

Sommaren gick hyffsat bra-vi hade ju vårt ”safe-house” med oss. Kunde svemestra och hålla social distans samtidigt. Salta bad, varma bohusklippor, sval Prosecco. Grebbestad, vår pärla. Då och där, under markisen i den magiska västkustska solnedgången, med vännerna, kändes allt som vanligt. Det enda som skavde var solsvedan.

Hösten försvann lika fort som den kom. Skolan började igen och jag är ett steg närmare mitt mål. I september fick jag äntligen genomgå den operation som jag väntat på sedan i mars. Rymdmänniskor i visir. Den mest bisarra känslan av att själv gå och lägga sig på operationsbordet, eskorterad av två manliga sjuksköterskor-italiano…ännu mer bisarrt. Herregud, att man skulle vara över 40 innan man går utan trosor mellan två killar….i sjukhus-skjorta, osminkad, och lönnfet. Farväl självkänsla…Jag fick till slut också göra min årliga uppföljning på den cancer jag haft. Allt ser fortfarande bra ut. Cancerrisken har minskat betydligt på det som kan påverkas med kirurgiska ingrepp. Den genetiska risken får jag leva med resten av livet, men det har jag lärt mig hantera. Jag vet att jag kanske inte blir så gammal som jag skulle önska, men jag lever nu, fullt ut, varje dag. Ingen jävla pandemi kan hindra mig från det. Jag känner mig lättad. Till våren ska jag, efter 5 år, bli friskförklarad så är det bara. Då blir det fest, då vill jag fylla huset med vännerna, spela musik på högsta volym och fuldansa in i aprilnatten.

Jag är bara en sten i havet, de e inte värre så. Så så så vad var det ni sa? Vad var det vi sa, det kommer bli bra.

Så var det då dags för årets sommarsemester. Efter 3 veckor av konstaterad Covid-19. 3 veckor av isolering. 3 veckor av feber, svettningar, orkeslöshet, huvudvärk, andningssvårigheter, och många andra märkliga och obehagliga symptom.3 veckor av helvete. 3 veckor som sonen strök längs väggarna med handskar och munskydd. KOm bara upp till övervåningen för att hämta mat, sedan försvann han igen, som sommarskuggan i Sommarlov. 3 veckor med årets högtryck,30 grader varmt och sol. Sverige kokade och vi orkade knappt vistas i skuggan. Men jag är inte bitter… Experterna talar om hjärnskador…och jag tänker att kan det bli värre…? Eller, ja, ur mitt perspektiv, med tanke på den psykiska smäll som min cancerdiagnos och behandling gav mig. Sämre korttidsminne, ännu sämre långtidsminne, ljud och ljuskänslighet, språkbortfall och hjärntrötthet. Ska jag tillbaks på ruta ett, efter 4 års hyffsad återhämtning? Får trösta mig med att ”ordtappen” har givit oss många goa skratt.

På semestern ska jag göra allt det där som jag annars inte gör. Baka bröd, safta, och sylta. Måla färdigt huset. Rensa ogräs. Rensa förråd och vind. Sälja nåt på Blocket. Köpa nåt på Blocket. Sortera kokböcker. Konversera med en granne. Vandra i bergen. Börja jogga. Plocka blommar. Sortera undan de kläder som krympt i byrålådan sedan förra sommaren. (Hur fan går det till undrar jag??) Se färdigt en TV4-film som börjar 21.30. Se färdigt ett avsnitt på Morden i Midsomer. Eller varför inte räkna ut hur många invånare som rimligtvis fortfarande lever i den lilla socknen. Ta en vit månad. Sippa te och bli en sundare och friskare människa. Men, nej, fan också, inser att jag hinner inte det i år heller.

Vi drar iväg med vår husvagn, ut i sommarsverige! Vi ska muta in oss på de dyra 90 kvm och sitta och glo som två jon-på alla andra campingjon från vår lilla plåt-termos på hjul. Vi ska njuta av 14 plusgrader och regn från sidan. Vi ska grilla en grillbit och dricka rödtjut ur kartong. Hemester är liksom inte vår grej, så vilken tur att man även får lov att Svemestra. Men denna resa blir inte densamma som innan pandemin. Ingen After Beach att dansa röven av sig på, inga sommarspelningar att lyssna på, ingenting. Stefan Andersson No 90 Kleist är flyttat till nästa sommar. Vårt favvo coverband På G har fått allt inställt. Kämpar tappert med live-spelningar över FB och gör det med bravur. De får dansbenen att börja rycka-alltid, men röven sitter kvar…Jag och Niklas har inga problem med att underhålla oss själva, men det blir liksom inte riktigt samma sak som när man har dessa duktiga och ödmjuka killar framför sig på en scen och nu inser man vikten av samspelet mellan artist och publik.

Vi får göra det bästa av saken. Hänga med det sällskap som ger oss positiv energi. Göra de saker som ger oss fina minnen, roliga minnen och knasiga minnen. Oavsett så händer det alltid något. Förra sommaren fick vi montera ner en vägskylt efter ett litet missöde i Anderstorp. Fick tura på Lysekilsfärjan, då bilnyckeln låg kvar på campingen. En dyr taxitur fram och tillbaka så var vi på rull igen. Så vem vet vad som väntar denna sommar. Vi börjar på en liten avlägsen camping i mitten av Sverige. Där finns ett café och en strand och massor med social distans. Därifrån kan det bara bli bättre, tänker vi. Och mycket bubbel blir det…..

Oh boy! Vilket vackert väder. Solen skiner idag.