detverkligalivet

Över ett år har nu gått sedan pandemin slog till världen över. I dess spår följer, förutom alldeles för många förlorade liv, ändrade rutiner vanor och system. Vi kunde för ett år sedan inte ana alla dess konsekvenser.

På det rent personliga planet innebär det en tristess utan dess like. Ska det bli ännu en sommar utan After Beach på Tylösand? Inget röj på Tanumstrand? Ingen trött trubadur på en avlägsen camping? Jag behöver musik och även om åren på Lazar´s är långt borta och cancermedicinen givit mig stela och värkande leder så behöver jag dansa! Jag behöver kunna bjuda hem alla vännerna, samlas och fuldansa in i sommarnatten.

Trots hemarbete, långtråkig vardag, och avståndshållande begränsat umgänge, känner jag mig utmattad. Dränerad på energi. Jag är så redo för semester.

Vi var 3 tjejer som packade bilen, lämnade familjen hemma och drog till väninnans sommarhus nära Smögen. En tjejhelg med gött tjöt, god mat och dryck. Bara vi, havet och sommaren. Efter en sväng på bryggan kunde vi konstatera att hormonhalten steg ju längre in på eftermiddagen det blev. Inte hos oss utan hos de unga människor som leta sig dit för tja…det var nog inte glass och räksmörgås i alla fall, så säger jag inget mer om det. Vi mogna och sansade kvinnor hade vett nog att ge oss därifrån innan vi riskerade att få ägglossning. Eller så var det för att bubblet sinat i våra glas och solen börjat vandra neråt på himlen.

Juninatten var magisk. Från verandan satt vi i den syréndoftande solnedgången och drack obscent mycket bubbel. När bubblet transporterat sig från munnen till hjärnan började vi skråla med i alla schlagers vi kunde komma på, låtar från ungdomen, låtar som spelades de somrarna för längesen. Jag tror nog att bland topp 10 på listan ”jag-sjunger-bra-när-jag är-full-listan” ligger Carolas På egna ben, Bon Jovis Bed of roses, och Tommy Körbergs Stad i ljus. Känner du dig helt på topp så ligger Celine Dions All by my self i farozonen. Vi förfinade vår ”Tusse-dans” till Voices, och gjorde honnör när solen sjönk i havet. Vi tjejer gillar att prata, det vet alla, speciellt våra män. Även när männen inte längre är villiga att lyssna, gillar vi att fortsätta prata. Lagom mycket bubbel ger lagom mycket prat. För mycket bubbel ger för mycket prat. Eller nej, det kan inte blir för mycket…av något. Men man blir bra på att fylla i, eller avslutas varandras meningar tex som ” åhh, jag vet preeecis hur du menar” eller ” ååhh preeecis så har jag det också”. Exakt vad vi pratade om får stanna på Hasselösund. När gryningen kom hade vi textdansat oss trötta och sjungit oss hesa. Solen sa godmorgon och vi fick säga godnatt. Men vi åkte trots allt hem med nya krafter och ett leende på läpparna. En sak är sak är säker : We will always have Smögen.

När solen färgar juninatten, och när sången och musiken dansat ut. Det är stunder som man borde ta till vara och ha kvar, som ett täcke under vinterkalla dar

Mörkret har oss i sitt grepp. Omöjligt att komma ur. Som när man provat en för liten tröja och man fastnar med armarna i en konstig vinkel när man ska ta av den och panik uppstår när du inser att du kanske måste fråga butikspersonalen om hjälp för att få av den. Så känns det. Vi återhämtade oss till slut, men det har tagit tid, och vi är inte framme än. Anfåddhet av minsta lilla, luktsinne som spelar oss ett spratt ibland, och en trötthet som inte liknar något annat. Behovet av sömn är större än någonsin, och man har inget att sätta emot när det kommer.

Allt är inställt. Max 8 personer. Umgås endast med närmsta familjen. Det är slut på festandet. Alltså, det funkar inte för oss, det skaver….konstiga idéer dyker upp. Ska vi köpa hund? Sommarstuga? Husbil? Renovera köket? Jag har till och med sökt nytt jobb, trots att jag trivs på arbetsplatsen och med mina kollegor. För det är nåt som skaver….

Sommaren gick hyffsat bra-vi hade ju vårt ”safe-house” med oss. Kunde svemestra och hålla social distans samtidigt. Salta bad, varma bohusklippor, sval Prosecco. Grebbestad, vår pärla. Då och där, under markisen i den magiska västkustska solnedgången, med vännerna, kändes allt som vanligt. Det enda som skavde var solsvedan.

Hösten försvann lika fort som den kom. Skolan började igen och jag är ett steg närmare mitt mål. I september fick jag äntligen genomgå den operation som jag väntat på sedan i mars. Rymdmänniskor i visir. Den mest bisarra känslan av att själv gå och lägga sig på operationsbordet, eskorterad av två manliga sjuksköterskor-italiano…ännu mer bisarrt. Herregud, att man skulle vara över 40 innan man går utan trosor mellan två killar….i sjukhus-skjorta, osminkad, och lönnfet. Farväl självkänsla…Jag fick till slut också göra min årliga uppföljning på den cancer jag haft. Allt ser fortfarande bra ut. Cancerrisken har minskat betydligt på det som kan påverkas med kirurgiska ingrepp. Den genetiska risken får jag leva med resten av livet, men det har jag lärt mig hantera. Jag vet att jag kanske inte blir så gammal som jag skulle önska, men jag lever nu, fullt ut, varje dag. Ingen jävla pandemi kan hindra mig från det. Jag känner mig lättad. Till våren ska jag, efter 5 år, bli friskförklarad så är det bara. Då blir det fest, då vill jag fylla huset med vännerna, spela musik på högsta volym och fuldansa in i aprilnatten.

Jag är bara en sten i havet, de e inte värre så. Så så så vad var det ni sa? Vad var det vi sa, det kommer bli bra.

Så var det då dags för årets sommarsemester. Efter 3 veckor av konstaterad Covid-19. 3 veckor av isolering. 3 veckor av feber, svettningar, orkeslöshet, huvudvärk, andningssvårigheter, och många andra märkliga och obehagliga symptom.3 veckor av helvete. 3 veckor som sonen strök längs väggarna med handskar och munskydd. KOm bara upp till övervåningen för att hämta mat, sedan försvann han igen, som sommarskuggan i Sommarlov. 3 veckor med årets högtryck,30 grader varmt och sol. Sverige kokade och vi orkade knappt vistas i skuggan. Men jag är inte bitter… Experterna talar om hjärnskador…och jag tänker att kan det bli värre…? Eller, ja, ur mitt perspektiv, med tanke på den psykiska smäll som min cancerdiagnos och behandling gav mig. Sämre korttidsminne, ännu sämre långtidsminne, ljud och ljuskänslighet, språkbortfall och hjärntrötthet. Ska jag tillbaks på ruta ett, efter 4 års hyffsad återhämtning? Får trösta mig med att ”ordtappen” har givit oss många goa skratt.

På semestern ska jag göra allt det där som jag annars inte gör. Baka bröd, safta, och sylta. Måla färdigt huset. Rensa ogräs. Rensa förråd och vind. Sälja nåt på Blocket. Köpa nåt på Blocket. Sortera kokböcker. Konversera med en granne. Vandra i bergen. Börja jogga. Plocka blommar. Sortera undan de kläder som krympt i byrålådan sedan förra sommaren. (Hur fan går det till undrar jag??) Se färdigt en TV4-film som börjar 21.30. Se färdigt ett avsnitt på Morden i Midsomer. Eller varför inte räkna ut hur många invånare som rimligtvis fortfarande lever i den lilla socknen. Ta en vit månad. Sippa te och bli en sundare och friskare människa. Men, nej, fan också, inser att jag hinner inte det i år heller.

Vi drar iväg med vår husvagn, ut i sommarsverige! Vi ska muta in oss på de dyra 90 kvm och sitta och glo som två jon-på alla andra campingjon från vår lilla plåt-termos på hjul. Vi ska njuta av 14 plusgrader och regn från sidan. Vi ska grilla en grillbit och dricka rödtjut ur kartong. Hemester är liksom inte vår grej, så vilken tur att man även får lov att Svemestra. Men denna resa blir inte densamma som innan pandemin. Ingen After Beach att dansa röven av sig på, inga sommarspelningar att lyssna på, ingenting. Stefan Andersson No 90 Kleist är flyttat till nästa sommar. Vårt favvo coverband På G har fått allt inställt. Kämpar tappert med live-spelningar över FB och gör det med bravur. De får dansbenen att börja rycka-alltid, men röven sitter kvar…Jag och Niklas har inga problem med att underhålla oss själva, men det blir liksom inte riktigt samma sak som när man har dessa duktiga och ödmjuka killar framför sig på en scen och nu inser man vikten av samspelet mellan artist och publik.

Vi får göra det bästa av saken. Hänga med det sällskap som ger oss positiv energi. Göra de saker som ger oss fina minnen, roliga minnen och knasiga minnen. Oavsett så händer det alltid något. Förra sommaren fick vi montera ner en vägskylt efter ett litet missöde i Anderstorp. Fick tura på Lysekilsfärjan, då bilnyckeln låg kvar på campingen. En dyr taxitur fram och tillbaka så var vi på rull igen. Så vem vet vad som väntar denna sommar. Vi börjar på en liten avlägsen camping i mitten av Sverige. Där finns ett café och en strand och massor med social distans. Därifrån kan det bara bli bättre, tänker vi. Och mycket bubbel blir det…..

Oh boy! Vilket vackert väder. Solen skiner idag.

Som en orm som ljudlöst och sakta ringlar sig fram för att avrätta sitt byte, känner jag hur ångestattacken smyger sig på mig. Ångesten som gjorde att jag fick avsluta studierna på Högskolan. Ångesten som gjorde att jag under en period i mitt liv skapade ovänskap och trassel kring mig. Ångesten som inte kom alls när jag fick mitt cancerbesked…Jag kämpar febrilt för att hålla den undan. Jag har inte tid.

Min energi är på väg att ta slut. Den är nere på reserven. För första gången i hela mitt liv, är jag märkbart påverkad av vintermörkret. Men det är inte mörkret i sig utan en höst som gått i rasande tempo utan chans till återhämtning. Lite självvalt, en del som jag inte valt. Mamma har bestämt sig för att sälja huset. Hennes och pappas liv, mitt barndomshem. Ett nödvändigt beslut men som påverkar oss känslomässigt. Inte blev det lättare när hon hamnade på sjukhus och jag själv fick sköta mäklarkontakt och försäljningsprocess, mitt i oron för henne. ”Du vet hur man ska göra”. Ja, men för det innebär det inte att det är mindre smärtsamt för mig. Jag saknar min pappa mer än någonsin. Nu hade jag behövt hans lugnande röst, och kloka ord. Hans hummande och hur han på norrländska betonade mitt smeknamn på första vokalen. Så som ingen kan, så som ingen gjort. Bara han. Att han lämnade oss i Luciatid, i mörkaste december, gör det hela så oerhört smärtsamt.

Snart är det jul, och som det känns nu ska jag bara ligga i fosterställning och sova mig igenom skiten. Skrota Uppesittarkvällen. Jag äter som en häst, vinner tamigfanaldrig på BingoLotto, och sedan Bingo-Berra skaffade tjej o drog är det så mycket tråkigare. Det som kan hända i direktsändning har redan hänt: Edward Blom tände eld på en sockertopp-och julpyntet. Studion stod i brand och jag låg dubbel av skratt i soffan. Bengt Fritjofsson slurpade mumma så håret reste sig. Glenn Hysén satt i tomtedräkt i 4 timmar och högröd i ansiktet höll på att tuppa av, av värmslag innan Oldsberg till slut lyfte på masken.

Kalle och hans jävla vänner, julklappsutdelningen med berget av papper som man jagar över rumsgolvet, och den förbannade paltkoman, varenda jäkla julafton. Vem fan kom på den rimmade julskinkan? Jag äter minst ett kilo varje jul! Vörtbrödet med ugnsbakad leverpastej. Ris al a Malta,  Och Alladin-asken men va FAAN?! Omöjligt att ta EN bit och vackert nicka och säga ”de räcker gott med en”. Den som säger så ljuger eller har allvarliga ätstörningar. Såna som jag har, fast åt andra hållet…Och just som tror att det inte kan bli värre, ja, då visar dom Karl-Bertil Jonssons julafton. Va är det?? En dåligt tecknad film, som dom inte ens lyckats dubba på svenska, fast den är svensk…..jag smäller av….

Men just som jag känner så, så kommer den där julen som börjar på en måndag. När man har en hel helg på sig innan tomten kommer. Ja då händer nåt. Då går jag återigen in i jul-mode. Energin kommer sakta tillbaka. Tofflorna åker på, ljusen tänds, glöggen sippas, vörtmacka till frukost-ja, tack. När sonen sover smyger jag ner ett paket i hans julstrumpa. Tomtens gröt ställs ut på kvällen innan. Maken langar tejpbitar medan jag slår in de sista paketen. Skinkan smakas, innan griljeringen, fortfarande ljummen så smöret smälter på mackan. För julen är ju fantastisk. Jag älskar julen och har alltid gjort. Kanske är det för att det de underbara minnen jag från när jag själv var liten. Det var då, dagen före julafton, som jag och pappa först åkte och tittade på tomten och renarna på taket på Slottängsgatan i Utby, för att sedan åka och köpa gran. Det var han och jag själva i flera timmar kändes det som. Mamma stökade i köket och trollade fram rätt efter rätt till det dignande julbordet. Det fanns tid och det fanns lugn. Det var familjens tid, och det kändes som pappa hade all tid i världen att bara vara med oss.

Jag saknar dig så. Jag mindes den natten, när allting tog slut. Jag minns hur jag satt där tittade ut, och hur snön föll.

 

 

 

 

Ett makalöst högtryck placerade sig över vårt land i början av maj. Och där stannade det. Det är snart i mitten av juli, och det ligger kvar. Dygn efter dygn värms land och hav upp. Till slut orkar vi inte ens åka och bada längre, utan väljer att flämta i skuggan.  Inte på flera år har vi haft en sådan sommar, och det är helt underbart.

Värmen är brutal och klistrande. Eldningsförbud införs, djur nödslaktas, och skogarna brinner. På det slänger vi in ett fotbolls-VM som gör mig till sport-änka i en månad. Varje underbar junikväll som passerar får jag tillbringa själv på altanen.  Ljumma sommarkvällar, när himlen glöder i rosa när solen kämpar för att doppa tårna i horisonten för att sedan sakta stiga igen.

Men snart är det semester och vi ska återigen ut på turné med vår husvagn. Då kommer regnet, tro mig. Campinglivet är skoningslöst. Ihop med regn, kanske rent av ett litet helvete. Allt är fuktigt, ytan att vistas på blir begränsad, och humöret sjunker ner i de regnvåta foppatofflorna som står utanför på gräset.

För övrigt är vi ett märkligt folk, vi rullande campare. Vi åker flera mil, mutar in oss på 100 kvm, med en boyta på 12 kvm, har närmsta grannar på max 4 meters avstånd, och sedan gör vi allt för att inte synas. Vad hände där, egentligen? Tycker det är jobbigt att dra upp mörkläggningsgardinerna på dagen. Vill helst inte hälsa på någon, och spontana samtal är näst intill obehagliga.Du ska se allt, men igen ska se dig. Det byggs staket, sätts upp vindskydd, och förtältsgardiner dras för. För att se de nyanlända måste du ta din stol och din bok, sätta dig lagom nära och låtsas läsa. När det är över kan tryggt sätta dig bakom vindskyddet igen.

Men höras är inga problem. Har du en stereo med riktigt grym bas så kör på den strax innan lunchtid. Gärna med stabilt dansband, så grannarna är nära ett nervsammanbrott innan kvällen. Barn och hundar kan var högljudda dygnet runt. dom är ju trots att bara djur..eller jag menar barn…Klara man inte det, får man campa i skogen! Så det så! Festfolk däremot måste var tysta kl 23, annars jäklar skickar vi vakten på dom!

Vi lagar mat utomhus, och går på toaletten kollektivt. Vi dricker öl direkt ut burken, och vinflaskor är för amatörer. Det ska vara bag-in-box, för tusan! I engångsglas så man får lite festivalkänsla.

Men för det mesta är vi jäkligt trevliga och hjälpsamma. Det räcker att vifta lite så kommer alltid en vänlig själv med goda råd, eller hjälpande handtag. De finns en gemenskap bland oss likasinnade som gillar att åka runt med våra vagnar. Vi har inga krav, inga gräsmattor som ska klippas, eller blommor som ska vattnas. Vi tar dagarna som de kommer, och är avslappnade. Njuter av livet, och väntar på regnet.

Vår bästa tid är nu. Vem vet om morgondan har sol.

 

 

Vi är i vårmånaden mars. Men våren är hållen gisslan. Av vintern. Den håller våren i sitt stenhårda grepp och förhandlingar verkar inte vara inledda. Istället för fågelkvitter och snödroppar, faller små vita flingor tyst, utanför vårt köksfönster.

Vi har kommit över och förbi vintermörkret, och det mörker som låg över oss. Lite piggare och lite gladare. Och snart har det gått två år sedan mitt cancerbesked. Alltså ska den värsta faran snart vara över. Men jag har förhöjd risk att få cancer, enligt genutredningen, så andas ut kommer jag kanske aldrig göra. I april ska jag på  min andra kontroll. Det kommer går bra.

I år har jag och Niklas varit tillsammans i 18 år. Det är 19 år sedan blixten slog ner, och vi drogs till varandra som två magneter. Vi ville leva och andas tillsammans.

På 18 år hinner det hända mycket i ens liv. Vi sitter vid köksbordet en lördagsväll, och delar en flaska vin i skenet från stearinljusen. Pratar minnen. Pratar framtid. Om Drömkåken byggt 1945, som fortfarande väntar på renovering här och där. Resor vi gjort, och resor vi vill göra.

Vi har fyllt vårt hus med det som är viktigast för oss: kärlek, värme och minnen. Vi har valt resor och nöjen, många gånger, före renoveringen, och haft väldigt roligt på vägen.  Vi älskar att skapa minnen tillsammans. Det är minnena vi plockar fram när det blåser hårt, inte ett toppmodernt kök, eller flotta möbler.

När vi träffades hade Niklas  aldrig varit på en rockkonsert.  Jag hade aldrig varit i London, men drömde om det. ”En dag ska jag ta dig till London, Cilla, det lovar jag dig”.

Så kommer något som kallas livet i vägen. Jobb, karriär, barn, sjukdom, glädje och sorg. Rockkonserter har vi varit på flera gånger. London fick vänta.

Flygplan utan vingar. Kinder utan rodnad. Mio utan Jum Jum. Det är bara jag, bara jag utan dig.

Om 3 veckor sitter vi på planet till London. Niklas, Mathias och jag.