Jag skulle vänta 5 veckor på operation var det sagt. Så en dag ringde en kvinna och presenterade sig som operationskoordinator från Sahlgrenska. Det hade kommit in ett återbud på exakt en sådan operation som jag skulle göra.

Det jag hade 4 veckor på mig att förbereda mig för, krympte till 4 dagar. Överlämning på jobbet, städningen hemma och framför allt: tömma tvättkorgen!

Jag hade precis börjat infinna mig i ett slags falskt lugnt, livet rullade ju på som om ingenting hade hänt. Nu blev allt uppochner igen.

Operationen gick enligt förväntan. Eftersom mina ”förändringar”, som det kallas på läkarspråk, var så små, så skulle jag först göra en indikering. det innebär att man fäster ståltrådar med små hullingar i ”förändringen”. Den smärtan önskar jag bara min värsta fiende. Omtumlad och med tårarna rinnandes ner för kinderna fick efter det göra en mammografi för att ta bilder på att indikeringen satt rätt och det gjorde den. Tack och lov!

Efter att jag lagt mig på operationsbordet fick jag en skön välbehövd sömn. När jag vaknat ville jag inget annat än att komma tillbaka till mitt rum på dagvårdsavdelningen där Niklas väntade. Att se honom komma och möta mig i korridoren, när de rullade ner mig,kändes så underbart. Han finns vid min sida varje sekund i detta inferno av känslostormar. Hans nervositet kunde jag avläsa av antalet tomma snusdosor i papperskorgen. Men nu var det över, för denna gången.

Jag piggnade inte till mig i den takt som de förväntat sig så de beslutade att jag skulle rullas upp på avd 33. Kanske bäst att jag stannar över natten. Ok, är det så…Men när jag kom in på rummet, fanns där en äldre dam i en säng, som höll ett fast grepp om en spypåse. Varje gång damen rörde sig väntade jag på ljudet av kräkning. Min blick sa till Niklas att JAG SKA HEM!

Efter ett par timmar i sjukhussängen, tog jag ett fast grepp om Niklas arm, och vi begav oss ner till dagrummet där personalen hade kvällsrast. Kände mig ”stylish” där jag sakta spatserade nerför korridoren i Landstingets gigantiska trosor och sjukhusrock med öppen rygg. Lite nonchalant hade jag slängt behållaren till dränaget över handleden. Jag kämpade med yrseln, och trippade med små vingliga myrsteg. Hade Jonas Hallberg sett det hade han spontant ropat ”fabulous”!

Efter att jag använt med min otroliga charm och övertygelse om att jag mådde bra, fick jag äntligen bege mig av hemåt. Kvar fanns bara ett behagligt bakrus.

Jag kom hem med en lättnad i kroppen. ”Förändringarna” är ute ur min kropp. Oavsett hur mycket skit de har hunnit skicka ut i kroppen, så är jag ett steg närmre till att bli frisk. Jag har ont och känner mig mörbultat. Men just i dag är jag stark, just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv, vid min sida.