Här är det, ärret. Ärret som påminner mig om att jag inte är odödlig. Som påminner mig om att njuta varje dag. Att stanna upp och känna vårens dofter. Om du inte gjort det, så gör det nu. Gå ut, blunda och andas in. Vad känner du? Doften av nytt gräs? Doften av grusdamm efter sopmaskinen? Regnvåt asfalt? Vänta bara, det blir bättre….när grannen gödslat gräsmattan med hönsskit, eller när bonden lagt ut gödsel på åkern….

Huset fylldes av vännerna. Ljudnivån slog i taket, skratt, skrock, minnen, rappa kommentarer fyllde vardagsrummet. Och det kändes så jävla underbart. Jag försökte spontant hålla tal och förklara det för dessa fantastiska människor, men att sätta ord på hur vänskap känns är svårt. När man dessutom kämpar mot att bryta ihop helt och hållet, blev det ett stockande och stammande tal, men jag tror budskapet gick fram.

Första mötet hos onkologen blev minst sagt omtumlande. Jag trodde jag skulle få min behandlingsplan, men icke. Istället fick jag prata om att det finns möjlighet för mig att göra en genutredning för att se om jag bär på de muterade gener som orsakar bröst och underlivscancer. Anledningen till att jag får frågan är min ålder, och att så många släktingar drabbats av cancer. -Om du vill kan du ta provet idag, så kräver vi snabbsvar innan strålningen börjar. Skulle du bära på genen, har du chansen att operera bort dina bröst, livmoder och äggstockar. Sedan gör vi en bröstrekonstruktion, och sedan kan du strålas.

Jag blir yr, frågor snurrar, jag tittar på Niklas. Ser i hans ögon att det inte är något snack, klart jag ska göra provet. Fan, fan, FAN!

Om jag bär på genen, löper jag en ”oerhörd” större risk att få cancer igen. Och då är det inte den cancer jag har idag, utan en aggressiv och i värsta fall, dödlig cancer. Att operera bort bröst, äggstockar och livmorder, minimerar den risken. Väljer jag att ha kvar brösten, är det bara att vänta på att cancern angriper. Tar jag bort äggstockar och livmoder minskar risken något. Under tiden får jag gå årliga noggranna kontroller, så att den upptäcks ”i tid”. Bär jag inte på genen fortsätter min behandling som planerat.

Innan jag släcker lampan, har jag fortfarande inte kunnat bestämma mig. Hur jag än gör så kommer det förbannade cancerspöket förfölja mig och jaga mig resten av mitt liv. Jag har dessutom ett ansvar gentemot min son, har jag genen, har han genen….visst risken är inte lika stor för söner som för döttrar, men ändå…

Så jag går ut i våren, och känner de jävla dofterna, så jävla vackert, sött o gulligt.

Fuck it! Fuck cancer!