Så kom den underbara sommarvärmen äntligen. I solstolen på altanen låter jag solstrålarna värma mig, och jag faller in i ett slummer, omsluten av fågelkvitter. Det är skönt.

Jag tog provet som kommer visa om jag bär på genen för att ha risken att få bröstcancer. Det räcker så. Jag får hem papper där jag ska fylla i uppgifter om min släkts cancerhistoria. Där fick jag att göra en stund…

Jag går hos kurator. Något som jag var skeptisk till, men som flera rekommenderade mig att göra. Och tur var väl det. Jag trodde att jag någonstans byggt upp en vind och vattentät fasad, där jag var den pigga, starka som tog livet med en klackspark. Lite cancer ska väl inte förändra hur jag lever, eller den jag är! Eller?

Kuratorn tog ner mig i verkligheten och jag grät i 60 minuter. Jag släppte ut all frustration, all ilska, all rädsla. Tårarna rann, och snoret rann. Precis som på film, räckte mig kuratorn en pappersnäsduk, som jag satt och hulkade i, mellan mina försök att få fram hur jag har det och hur jag känner mig. Sammanfattningen blev: ett vrak. Jag måste dra i nödbromsen, och börja ”ta hand om mig”. Hon genomskådade mig ganska omgående, och såg att jag gjorde allt för att hålla tankarna på min sjukdom borta, och det leder bara till mitt eget fördärv.

Efteråt var jag både tom och lättad. Hon sade många kloka saker och en av dem var: ”du måste acceptera att du inte är densamma nu, och kanske aldrig kommer bli igen. Men du är du nu, jaga inte den du var innan du blev sjuk, utan var den du är nu.”

Vi ska träffa fler gånger, kuratorn och jag. Hon ska hjälpa mig att styra bort ” från motorvägen till utmattning”. Till dess ”tar jag hand om mig”.