Till slut orkade jag inte springa ifrån min situation. Jag snubblade, ramlade och blev liggandes, under ytan, kraftlös och uträknad.Efter 2 veckor orkade jag påbörja jobbet med att resa mig igen, först på knä och till slut på fötter. Det är lite vingligt fortfarande och det kommer det vara ett tag. Kuratorn är min krycka.

Det blev så oerhört verkligt när jag kom till strålningsbehandlingsavdelningen på Borås Sjukhus. Helt utlämnad och bokstavligen blottad, fick jag lägga mig på en kall brits, med armarna fast i ställning ovanför huvudet. Sköterskorna tatuerar in 3 st minimala svarta prickar, ritar, mäter, klistrar tejp.  Jag stirrar upp taket, och hela min kropp skriker ”fly för livet”. Jag kämpar med gråten där jag ligger som Jesus på korset. Det här händer bara inte. Fan!

Sköterskorna är urgulliga och pratar lugnande med mig, och förklarar noggrant vad det är jag kommer gå igenom. Men det hjälper inte. Jag känner mig så fruktansvärt liten och hjälplös, rädd och utsatt.

Jag ska strålas 33 gånger. 5 är avklarade. 28 gånger till ska jag stirra upp i taket på de 5 målningarna som jag redan kan utan o innan. Jag ska höra hur den stora strålningsmaskinen snurrar, pipet på 7 sekunder, innan maskinen vänder och piper 7 sekunder till. 28 gånger till ska jag ligga på bristsen och bli ritad på, petad på och ”kalibrerad”. 28 gånger till ska det skickas in joniserande strålning i mitt bröst, som ska döda de cancerceller som finns kvar. Biverkningar som sveda, rodnad och smärta kommer. Min bröstvårta är utsatt: i min fantasi torkar den ihop som naveln på en bebis, och trillar av om ett par veckor….

Under ytan är det svårt att andas, svårt att skratta, svårt att se ljuset. När jag kom upp, tog jag ett djupt andetag. Jag  cabbade ner, svängde av motorvägen mot utmattning, och lät vinden rufsa mitt hår.