Strålningen är avslutad, och sommaren har kommit en bit in i juli. Inga mer resor till Borås, ingen mer bar överkropp i ett stativ, inga fler takmålningar, inga fler tuschstreck ska ritas på min kropp, och inga mer pusselbitar ska läggas i väntrummet.

Jag åkte hem och skrubbade bort de sista limresterna och tuschstrecken som fanns kvar. Jag rakade försiktigt armhålan, trots att man inte får…6 veckor säger jag bara…Jag kände mig fri och nästan lite tom. I en och en halv månad har sjukhuset varit vardag. Nu var det över.

Huden på mitt bröst blev först röd, för att sedan flaga som efter en rejäl solbränna. Svullnad, klåda och smärta förhindrade mig helt från att ha BH på mig, och även det tunnaste linne skavde. Luftiga t-shirts och en ordentlig klick kortisonsalva fick det bli istället. Efter att läkaren förklarat för mig att det kunde bli ännu värre efter avslutad strålning, så sjukskrev han mig augusti ut. ” Det är inte bara huden som ska läka”.

Nu, nästan en månad senare känns det nästan som om jag befunnit mig i en dålig mardröm. Är det verkligen jag som gått igenom detta? Men smärtan när jag vrider mig i sömnen, den ständigt svullna armen och  ärret gör mig påmind om vad jag faktiskt gått igenom. Vallningar, frissigt hår och torra slemhinnor är vardag…. Jag väntar på kallelse från onkologen för ny undersökning, och varje dag vittjar jag brevlådan och hoppas att den kommer. Även om läkaren sagt att cancern är borta, så kan jag inte nog få det bekräftat. Varje gång jag hittar en öm punkt i armhålan eller på bröstet, börjar cancerspöket viska i mitt öra. Tänk om…

Men nu ska jag njuta av sommaren, familjen och vännerna. Vi packar husvagnen och drar ut i sommarsverige och tar dagarna som de kommer. Vännerna finns runt omkring oss och tillsammans med dem ska vi få den bästa sommaren någonsin. Varje dag är unik, och det är bara du själv som bestämmer hur du ska ta vara på den.