Sommaren kom och gick. Tillsammans med bästa vännerna blev den lång och oförglömlig. Jag samlade ihop alla dagar och alla minnen, och la försiktigt ner dem i min minnesask. Den osynliga, som jag alltid bär med mig. I den stoppar jag ner alla After Beach-dagar vi dansade tillsammans, jag stoppar ner vågornas kluckande mot skrovet i båten Ellen, jag stoppar ner solnedgångarna vid stranden och jag stoppar ner ”hänget” utanför husvagnen på kvällarna med goa vänner och skratt och mycket, mycket mer.

Jag har kommit till insikt till viss del, om vad som betyder nåt i livet. Det är definitivt  inte antalet likes och följare på din Instagram eller Facebook. Det är heller inte storleken på ditt konto, ditt hus, antalet bilar på garageuppfarten eller märkeskläder i garderoben.

Det som har betydelse är din familj och dina vänner, de vänner som finns vid din sida oavsett vad som händer. Jag har allt detta, och är så mycket rikare än många andra. Min man Niklas är min klippa och min stora kärlek i livet. Utan honom är jag bara en halv människa. Vår son är vår gemensamma skapelse som tillför kärlek och livsglädje varje dag. Min mamma har funnits där i det tysta, men med dom där små sakerna som bara en mamma kan och vet. Hon vet när jag behöver en kram, hon vet när jag behöver vara i fred, hon vet när jag behöver prata. Och hon vet när jag behöver nybakta kanelbullar och hemmagjord vinbärssaft.

Mina vänner finns vid min sida, och för mig är de guld värda. De som finns runt mig, vet jag finns där föralltid. Ingen av dem har sagt ” Du vet var jag finns om du behöver mig” och sedan inte hört av sig, utan tyckt att det räcker. Det är ju att göra det lätt för sig, man slipper ju känna pressen på sig själv att behöva hålla kontakten. Det finns dem som inte klarar av när någon blir allvarligt sjuk, som tycker att det ”blir för mycket” och därför backar undan. Ledsamt, men jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag valt att blogga om en sjukdom som drabbar ca 23 kvinnor per dag. Det är däremot frivilligt att läsa min blogg, och jag är överväldigad över hur många som kommer till mig och säger att de gillar det jag skriver, även om det ibland kan vara jobbigt att läsa. Mina vänner är min hejarklack, och dom har burit mig framåt, och styrkt mig. De har varit nyfikna och vågat fråga vad som händer i mitt liv och hur jag mår. Vi skrattar och gråter ihop, vi delar vardag och fest.

Höstmörkret smyger sig på sakta men säkert, och dess obarmhärtiga skuggor slingrar sig högre och längre för varje dag som går. Sedan min älskade pappa gick bort i december 2012, så har hösten varit en tung period för mig, mörkret har bokstavligen tyngt ner mig. Denna hösten känns annorlunda. Den är på något vis ljusare. För ovanför molnen, där skiner alltid solen. Jag är tillbaka, jag är älskad, jag mår bra och jag är livs levande.