Det är vår i luften igen. Fågelkvitter och doft av nytt gräs. Solstrålarna letar sig in och scannar av vartenda litet dammkorn i huset, och får mig fundera på vad det skulle kosta att låta någon storstäda köket. Min tid är alldeles för dyrbar, och medicinerna gör att mina leder protesterar mot alltför hård belastning och monotona rörelser.

Ett år har passerat, och livet rullar på. Bröstcancern är inte längre dagligt fokus, utan håller sig mer undan. Ibland hoppar den fram och petar irriterande på min axel. Den vill få mig att vända mig om och  titta bakåt, och den stör min nattsömn. Men på dagarna får jag oftast vara ifred. Den får inte min uppmärksamhet lika lätt längre. Mycket tack var att första mammografin efter behandlingen såg bra ut. Och i höstas fick jag veta att jag inte bär på cancergenen. Risken för att jag ska få cancer i framtiden är högre än hos ”vanliga” människor, men det är inget jag varken kan eller vill lägga energi att grunna på. Det som sker, det sker.

Nu har vinden vänt, och jag har den i ryggen. Jag har medvind. Jag möter en ny vår tillsammans med min fina lilla familj. Tillsammans med Niklas har vi tagit tag i vår övervikt och börjat äta lite sundare och tränar ett par dagar i veckan. Vi går på itrim, och gör sånt som vi tidigare hånskrattat åt….vi går på gym, vi är ute och går tidigt på morgonen, äter orimliga mängder grönsaker och dragit ner på alkohol och annat onyttigt. Åja, helg är helg, det vill äta då, det äter vi. Nån måtta får det vara. Men vinsten i hälsa är det viktigaste, vi vill leva länge och vi vill leva tillsammans. Få barnbarn, sälja huset och köpa husbil, spela boule, och åka till Spanien.

Men vi börjar med att ge oss ut med vår husvagn i Påskhelgen. Vi drar vår lilla vuxenkoja till Grebbestad, vårt smultronställe. Här kan vi koppla av och vara tillsammans och finna ett inre lugn. Vi tar dagarna som de kommer, och njuter av varandras närvaro. Vi dricker rödvin och löser världsproblem under markisen. Vi håller handen när vi promenerar, vi samtalar med sonen, spelar spel och slappar. Vi är en familj. Den enda som saknas är bonusdottern, men hon är 17 år och bestämmer själv.

Jag fyller 41 om två veckor. Ännu ett år, ännu en födelsedag. Jag känner doft av vår och kärlek. Det är min tur nu, vinden har vänt.