Efter en drypande iskall påsk i vårt älskade Grebbestad, kom då äntligen våren på riktigt. Vi kunde sitta under markisen…i 5 minuter innan fingrarna runt vinglaset domnade bort av köld. Påskmiddagen fick intas inne i vagnen med värmepanna på. Shorts och linne som var nerpackat förblev orört under hela helgen. De som däremot inte hade något som helst problem med att hålla värmen, var alla de medelålders norrmän som invaderat campingen med sina husbilar. I receptionen stod det klara uppmaningar om att inte värma sina förtält med infravärme, då risken var att strömmen inte skulle räcka till alla. Men tydligen gällde det inte norrmännen. Deras förtält och markiser glödde av infravärme, och högtalarna vrålade ut norsk dansbandsmusik. Kropparna värmdes med sprit.Resten kan ni räkna ut själva. Men roligt hade dom, och vi med, vi fick underhållning på första parkett. Nu ser vi fram emot midsommarhelgen som vi ska spendera på camping med goda vänner. Det ljuva livet på camping är inte fy skam.

Men först fick vi en försmak av sommaren. Vi åkte till Rhodos. Utan barn. Med vänner.

Detta är något som jag ansett varit fullkomligt otänkbart. Åka ifrån sin avkomma…en hel vecka, och helt egoistiskt ägna all tid åt sig själv och maken. Lämna allt ansvar till mormor. Sola, bada och dricka Pina Colada. Nej, så gör man bara inte. Men vi gjorde det, och det var det bästa veckan på mycket länge. Vi tog dagarna som de kom, ingen stress, ingen som sa ” jag ha ingenting att gööööra”, eller ” ska vi gå hem snart”, eller ”jag är hungrig”. Jo förresten…jag var hungrig, min skalmanklocka fungerade likadant som alltid, förutom att jag nu kunde lägga till en siesta på eftermiddagen, efter det att jag somnat en stund i solstolen på stranden, med lite dreggel rinnandes i ena mungipan.Jag sov som jag inte sovit på flera, flera år. Utanför balkongen hade vi full trafik dygnet om, men det fungerade mer som vagga än att vara störande.

Vi har skrattat, vi har varit barnsliga, vi har unnat oss, vi har berusat oss,vi har upptäckt. Jag njöt varje minut. Jag läkte på något sätt. Ledvärken som medicinerna givit mig, försvann efter ett par dagar, och de raska promenader vi gick på morgonen, kändes inte alls i knäna. Skratten läkte själen, och kändes så befriande. Närheten läkte relationen, som minst sagt påfrestats av det vi gått igenom.

Längtan efter sonen kunde dämpas med facetime-samtal och SMS. Men det värkte i hjärtat när han var ledsen och inte ville lägga på luren. Jag blev påmind om hur ont det gjorde när mina föräldrar lämnade bort mig varje sommar, till min sommarfamilj. Det kändes som hjärtat skulle gå sönder i kroppen varje gäng jag stod och vinkade från fönstret och såg deras bil försvinna ut på stora vägen.

När vi kom hem väntade mormor och sonen på Landvetter. Han kom rusandes mot mig och slängde sig i mina armar. Vi kramades hårt och länge, och vi ville inte släppa varandra. Min tröja blev våt av hans tårar. Mina kinder blev våta av mina tårar. Älskade son. Jag överger dig aldrig.