Den kalla regniga sommaren går mot sitt slut. Dagarna blir kortare, och skuggorna blir längre. Om ett par dagar är jag åter i vardagslunken. Den vardagslunk jag saknade så mycket när jag var sjuk. Den vardagslunk som jag aldrig mer vill vara utan. Snart är det försent för allt det jag skulle gjort under semestern. Försent. Det är ett läskigt ord, om du börjar fundera på dess innebörd.

När något är försent, är det också borta, förbrukat och oåterkalleligt. Innan det är försent, gör det, säg det. Varför vänta? Det blir försent förr eller senare. Försent kommer alltid, precis som sen.

Man måste gå till tandläkaren, innan det är för sent. Då har tandtrollen flyttat in, och skapat oreda och odör.

Man måste gå på toaletten, innan det är försent. Annars…ja, viss odör kan uppstå även här, och oredan är mindre angenäm.

Man måste sluta dricka, innan det är försent. Att bli pruttfull och ställa till skandal på en fest, kan förstöra så mycket som sen inte kan lagas.

Man måste ta ut bullarna ut ugnen, innan det är försent. Brända bullar kan inte repareras. De blir förstörda. Måste slängas. Ska du försöka äta dem ändå, får du en bitter smak i munnen. En relation måste vårdas, innan det är försent. Det kan gälla släkting, vän eller partner. En brusten relation, en förlorad vän, ett klippt familjeband, är resultatet av ordet försent. Är det värt det?

Det är aldrig försent? Eller?

När jag var dryga 20, tog jag kontakt med min biologiska pappa. En relation som aldrig blev djup, men nödvändig för mig. Jag ville veta vem han var innan det var försent.

När min son var drygt ett år, valde jag att bli adopterad av den pappa jag vuxit upp med. Jag ville så innerligt att han skulle bli riktig morfar till honom. Pappa hade klarat sig ur en grym cancerbehandling, och jag ville ha det gjort innan det var försent. Det var en varm junidag när jag fick beskedet om att adoptionen var godkänd. Vad jag inte visste, var att jag sårade min biologiska pappa oerhört, genom mitt livsval. Jag hade velat tala om orsaken till det. Att jag inte valde bort någon, utan valde en till. Jag bestämde mig att ta mod till mig och prata med honom. Förklara. Han skulle förstå. I augusti gick min biologiska pappa bort i cancer. Och jag ringde aldrig. Nu var det försent.

Min adoptivpappa, min pappa i hjärtat, stod mig väldigt nära. Vi pratade mycket. Eller, jag pratade mycket, pappa lyssnade mycket. Han ”hummade” och nickade. Ställde frågor som gjorde att jag fick fundera själv på svaret. Han berättade tokiga minnen, och skrattade så axlarna hoppade. Han älskade mig, det vet jag. Jag älskade honom. Han insjuknade i cancer igen, denna gången obotlig. När vintern hade oss i ett kallt och hårt grepp, och Lucia stod för dörren, vakade vi vid hans säng. Vi visste att han snart skulle gå. Jag var beredd, jag skulle vara där och säga farväl. Innan dess skulle jag bara hem och hämta övernattningskläder, och teckningen som sonen ritat till sin älskade morfar. Den med tomten, granen, morfar och Mathias. När jag är på väg till bilen, drar pappa sitt sista andetag, och försvinner upp till stjärnorna. Jag var inte där. Det var försent.

Spelar det någon roll?Nej, kanske ingen. Kanske allt egentligen.