Det är lite cancerbaksmälla då och då. Den är hanterbar vissa dagar, vissa dagar känns som att jag på riktigt ska bli tokig. Jag vågade. Jag vågade prata i direktsänd radio. Karlavagnen och Sanna Lundell hade tema bröstcancer. Jag ville prata om den övergivenhet jag, och många fler, upplever efter att behandlingarna är klara. Du blir lämnad själv med din ångest och rädsla. Ångesten för allt du gått igenom. Rädslan för återfall. Och biverkningarna av det antihormon man tvingas ta i flera år. Som förändrar din kropp och ditt humör. Håret har blivit tunt och torrt. Lederna skriker efter skoning. Svettningar och vallningar from hell. Banta-ha! glöm det. Titta på en kaka och du har gått upp 2 hg. Jag har blivit en klimakteriekossa. 41 år gammal. Det är rent ut sagt förjävligt. Varje dag. Jag tänker att jag skiter dom där jäkla tabletterna. Det är inte värt det. Men vad är alternativet? Återfall? Spridning? Metastaser? Jag har inte lyssnat på det själv, och kommer nog inte göra heller. Göteborgska är inte speciellt vackert live.

Höstmörkret har oss i sitt grepp. Vi kommer inte ur det, förrän om ca 4 månader. Tills dess gäller det att hålla i och hålla ut. Den som har mest tålamod med mig är min fantastiske make. För att det är han som jag naket kan visa alla mina sidor för. Han pushar och peppar. Säger ifrån och säger till. Men så kommer det dagar när han rasar. När han inte orkar med mig, eller sig själv, eller tillvaron över lag. När höstdepressionen tar över. När livet rusar på i 180. När jag måste vara den starka, men jag har glömt hur man är då. Då blir jag liten, ensam och rädd. Tänk om han inte fixar detta. Tänk om han inte vill fortsätta stå ut med klimakteriekossan. Vad gör jag då? Jag tappar fotfästet, går vilse och vet inte vilken väg jag ska välja för att kunna möta honom i mörkret.

Vi pratade en hel natt. Grät och pratade, pratade och grät. Vad händer med oss? Vad händer sen? Det finns dem som vill sätta käppar i hjulet för oss. Som skickar elaka, ”anonyma” SMS till mig. Som vill skicka giftpilar in i det allra heligaste mellan oss. Men det går inte. Vi är vi. Så ska det alltid vara. Men vi får inte glömma oss. Familjen. Kärleken. Passionen. Vi har lovat varandra kärlek och respekt. Att vårda kärleken. För snart 13 år sedan lovade vi varandra det. Med ett svettigt, krampaktigt grepp om varandras händer, på den stora mattan i rådhuset. Så glömde vi av det. Blev påminda om det, där i mörkret, när vi famlade i blindo. Nåt som kallas verklighet, vardag, ekorrhjul, ställde sig i vägen och vi stannade upp istället för att försöka stoppa, eller gå runt. Vi famlade, hittade varandra, höll om varandra. Vi hittade vägen igen, den vi tror är den rätta. Det kändes så i alla fall, när vi tände ficklampan och följde ljuskäglan. Sida vid sida. För alltid.