Vi är i vårmånaden mars. Men våren är hållen gisslan. Av vintern. Den håller våren i sitt stenhårda grepp och förhandlingar verkar inte vara inledda. Istället för fågelkvitter och snödroppar, faller små vita flingor tyst, utanför vårt köksfönster.

Vi har kommit över och förbi vintermörkret, och det mörker som låg över oss. Lite piggare och lite gladare. Och snart har det gått två år sedan mitt cancerbesked. Alltså ska den värsta faran snart vara över. Men jag har förhöjd risk att få cancer, enligt genutredningen, så andas ut kommer jag kanske aldrig göra. I april ska jag på  min andra kontroll. Det kommer går bra.

I år har jag och Niklas varit tillsammans i 18 år. Det är 19 år sedan blixten slog ner, och vi drogs till varandra som två magneter. Vi ville leva och andas tillsammans.

På 18 år hinner det hända mycket i ens liv. Vi sitter vid köksbordet en lördagsväll, och delar en flaska vin i skenet från stearinljusen. Pratar minnen. Pratar framtid. Om Drömkåken byggt 1945, som fortfarande väntar på renovering här och där. Resor vi gjort, och resor vi vill göra.

Vi har fyllt vårt hus med det som är viktigast för oss: kärlek, värme och minnen. Vi har valt resor och nöjen, många gånger, före renoveringen, och haft väldigt roligt på vägen.  Vi älskar att skapa minnen tillsammans. Det är minnena vi plockar fram när det blåser hårt, inte ett toppmodernt kök, eller flotta möbler.

När vi träffades hade Niklas  aldrig varit på en rockkonsert.  Jag hade aldrig varit i London, men drömde om det. ”En dag ska jag ta dig till London, Cilla, det lovar jag dig”.

Så kommer något som kallas livet i vägen. Jobb, karriär, barn, sjukdom, glädje och sorg. Rockkonserter har vi varit på flera gånger. London fick vänta.

Flygplan utan vingar. Kinder utan rodnad. Mio utan Jum Jum. Det är bara jag, bara jag utan dig.

Om 3 veckor sitter vi på planet till London. Niklas, Mathias och jag.