En kylig aprilmorgon, just som solen började krypa upp över horisonten, gick vi på planet som skulle ta oss till London. Äntligen blev den av, resan vi pratat om i så många år. Visst har vi rest innan, men då charter, eller gruppresor, då någon annan bokat och fixat. Någon annan såg till att vi kom till rätt buss, och rätt hotell. Nu hade vi kastat oss ut i det okända och bokat allt via nätet. Allt skulle vi fixa själva denna gången. Fjärilarna i magen ville inte lugna ner sig.

Väl framme på Heathrow, började vi spana efter den förbeställda taxin som skulle hålla upp skylten med våra namn. Efter några minuters desperat spanande, konstaterade vi att det redan nu skitit sig med vår bokning. Hur f-n skulle vi nu ta oss till, och hitta hotellet? Paniken växer, och just som jag känner att en barnslig jag-får-inte-som-jag-vill-gråt är på väg dyker taxichauffören upp. Han ber artigt om ursäkt, och vi drar en lättnadens suck.

Jag har hela tiden haft en halvt romantisk bild av London. Kungafamilj, röda bussar, telefonkiosker, och konservativa artiga människor. Under de dagar vi spenderade i London så har allt bekräftats-på ett positivt sätt. London är en storstad, men inte alls med det stressade tempo som finns så nära som vår egen huvudstad. Invånarna är trevliga och hjälpsamma. Storstadspulsen är hög, men inte hamrande. Jag inte någon gång blivit kallad ”darling” eller ”madam” så många gånger under så kort tid. Man fick på riktigt känslan att dom var glada att se mig-varje gång.

Det var en lärorik resa: Fish-and-chips är ett måste. Det finns lika många recept på det som det finns pubar. Och alla menar att det är just deras som är den godaste. Det finns 2 olika storlekar på vinglas: small eller large. Jag föredrar large, det räcker genom en hel middag.

Med ett Oystercard kan du resa London runt, flera gånger om. Bara du kommer på hur du ska beställa och betala i automaten.

London-Eye är högt, men inte fantastiskt. Madame Tussauds har inte så många vaxdockor som man tror. Afternoon tea på Savoy är en himmelsk upplevelse för både gom och sinne. Man blir behandlad som en kunglighet, och fingersandwishes smakar magiskt. Och den rosa champagnen, och den rökta laxen med pocherat ägg….och bakelserna med bladguld och små, små handgjorda blommor.

Körsbärsträden blommar i början av april, och tulpanerna har slagit ut i parkerna.

Mamma Mia är en feelgood-musikal. Man går från teatern med ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet.

De svarta taxibilarna är större än man tror, och ölen smakar lite bättre på en pub i London, än på puben hemma. Buckingham Palace är stort, pampigt och vackert. Parkerna är stora och lummiga.

Vi lämnar London en kylig aprilmorgon, just som solen nosar på horisonten. Vi är mättade på London, vi är nöjda och lyckliga, men på något sätt ändå lite vemodiga. Det finns så mycket kvar att upptäcka och uppleva i denna stad. Vi kommer tillbaka var så säker.

Piccadilly Circus är stället för mig. Minnet av ett ögonkast, det som hände fick mig fast.