Som en orm som ljudlöst och sakta ringlar sig fram för att avrätta sitt byte, känner jag hur ångestattacken smyger sig på mig. Ångesten som gjorde att jag fick avsluta studierna på Högskolan. Ångesten som gjorde att jag under en period i mitt liv skapade ovänskap och trassel kring mig. Ångesten som inte kom alls när jag fick mitt cancerbesked…Jag kämpar febrilt för att hålla den undan. Jag har inte tid.

Min energi är på väg att ta slut. Den är nere på reserven. För första gången i hela mitt liv, är jag märkbart påverkad av vintermörkret. Men det är inte mörkret i sig utan en höst som gått i rasande tempo utan chans till återhämtning. Lite självvalt, en del som jag inte valt. Mamma har bestämt sig för att sälja huset. Hennes och pappas liv, mitt barndomshem. Ett nödvändigt beslut men som påverkar oss känslomässigt. Inte blev det lättare när hon hamnade på sjukhus och jag själv fick sköta mäklarkontakt och försäljningsprocess, mitt i oron för henne. ”Du vet hur man ska göra”. Ja, men för det innebär det inte att det är mindre smärtsamt för mig. Jag saknar min pappa mer än någonsin. Nu hade jag behövt hans lugnande röst, och kloka ord. Hans hummande och hur han på norrländska betonade mitt smeknamn på första vokalen. Så som ingen kan, så som ingen gjort. Bara han. Att han lämnade oss i Luciatid, i mörkaste december, gör det hela så oerhört smärtsamt.

Snart är det jul, och som det känns nu ska jag bara ligga i fosterställning och sova mig igenom skiten. Skrota Uppesittarkvällen. Jag äter som en häst, vinner tamigfanaldrig på BingoLotto, och sedan Bingo-Berra skaffade tjej o drog är det så mycket tråkigare. Det som kan hända i direktsändning har redan hänt: Edward Blom tände eld på en sockertopp-och julpyntet. Studion stod i brand och jag låg dubbel av skratt i soffan. Bengt Fritjofsson slurpade mumma så håret reste sig. Glenn Hysén satt i tomtedräkt i 4 timmar och högröd i ansiktet höll på att tuppa av, av värmslag innan Oldsberg till slut lyfte på masken.

Kalle och hans jävla vänner, julklappsutdelningen med berget av papper som man jagar över rumsgolvet, och den förbannade paltkoman, varenda jäkla julafton. Vem fan kom på den rimmade julskinkan? Jag äter minst ett kilo varje jul! Vörtbrödet med ugnsbakad leverpastej. Ris al a Malta,  Och Alladin-asken men va FAAN?! Omöjligt att ta EN bit och vackert nicka och säga ”de räcker gott med en”. Den som säger så ljuger eller har allvarliga ätstörningar. Såna som jag har, fast åt andra hållet…Och just som tror att det inte kan bli värre, ja, då visar dom Karl-Bertil Jonssons julafton. Va är det?? En dåligt tecknad film, som dom inte ens lyckats dubba på svenska, fast den är svensk…..jag smäller av….

Men just som jag känner så, så kommer den där julen som börjar på en måndag. När man har en hel helg på sig innan tomten kommer. Ja då händer nåt. Då går jag återigen in i jul-mode. Energin kommer sakta tillbaka. Tofflorna åker på, ljusen tänds, glöggen sippas, vörtmacka till frukost-ja, tack. När sonen sover smyger jag ner ett paket i hans julstrumpa. Tomtens gröt ställs ut på kvällen innan. Maken langar tejpbitar medan jag slår in de sista paketen. Skinkan smakas, innan griljeringen, fortfarande ljummen så smöret smälter på mackan. För julen är ju fantastisk. Jag älskar julen och har alltid gjort. Kanske är det för att det de underbara minnen jag från när jag själv var liten. Det var då, dagen före julafton, som jag och pappa först åkte och tittade på tomten och renarna på taket på Slottängsgatan i Utby, för att sedan åka och köpa gran. Det var han och jag själva i flera timmar kändes det som. Mamma stökade i köket och trollade fram rätt efter rätt till det dignande julbordet. Det fanns tid och det fanns lugn. Det var familjens tid, och det kändes som pappa hade all tid i världen att bara vara med oss.

Jag saknar dig så. Jag mindes den natten, när allting tog slut. Jag minns hur jag satt där tittade ut, och hur snön föll.