Jag sitter på bänken i minneslunden där pappa vilar. Det är vinter nu och inget vatten porlar vid den lilla dammen som är byggd i mitten. Snön faller runt mig och landar på de färska blommorna som anhöriga och sörjande ställt i de vaser som står kring dammens stenkant. Jag har inga blommor med mig. Onödiga pengar hade pappa tyckt. Köpa blommor till någon som ändå är död. Och så hade han fnyst, en snabb nästa ljudlös utandning genom näsan. Han uppskattade besök mer än presenter. Undrar om han någonsin förstod hur älskad och omtyckt han var, och av hur många.

Det är alldeles stilla runt mig. Snö verkar ha en lugnande effekt på både människor och natur. Men inuti är det kaos, och jag vill bara skrika rakt ut. Skrika ut min frustration och ledsamhet. Frustration över hur komplicerat och svårt livet ibland kan vara. Över hur inihelvete jobbigt det är att vara vuxen. Över känslan att inte räcka till. Ledsamheten över att, även om jag fantastiska vänner och världens underbaraste lilla familj, känner mig väldigt, väldigt ensam just nu.

Mamma har äntligen köpt en lägenhet, i det området där hon kunde tänka sig att bo. Till ett pris som inte ruinerar, och med snabb inflyttning. Ändå är hon inte glad. Ingenting är bra. Och jag blir så ledsen. Hon lämnar ett hus som är på väg att förfalla. Alla ser det, utom hon. Hon har varken ork eller pengar att underhålla det. Vi har varken tid eller ork att göra det. Pappa hade verkligen inte velat att huset skulle bli så eftersatt. Han hade aldrig velat se mamma så nedbruten och knäckt på grund av ett hus! Han ville aldrig annat än väl för henne.

I kaoset av att springa på visningar, ha koll på alla papper, vad ska vara kvar, vad ska inte, vad ska säljas och vad ska tas med, så dras jag med ner i det mörka negativa. Ingenting och ingenstans kan mäta sig mot där hon bor idag. Jag ska fixa, trixa, kolla upp, försöka skapa positivitet. Stötta, hjälpa, trösta, rådgiva. Jobba heltid och sköta ett hem. Vara mamma och maka. Och hela tiden med det dåliga samvetet på axlarna att jag inte ställer upp tillräckligt för mamma. Inte är där tillräckligt ofta och länge. Men någonstans är mamma en vuxen människa. En klok sådan, som vet och kan mycket mer än hon just nu vill erkänna för sig själv. Även hon har vänner, som kan var där för henne. Bara hon sträcker ut handen. Hon har bara valt att lägga sig på rygg och spela hjälplös.

Länge har jag trampat vatten för att hålla mig över ytan, men nu börjar orken tryta och jag är livrädd att jag ska sjunka med henne. Efter det psykiska traumat av min sjukdom, så är min stresströskel inte längre lika hög, och nätterna blir snabbt en tid för grubbleri istället för sömn. Som nu.

När man sitter med ansiktet mot himlen när det snöar, så smälter värmen från kinden  snöflingorna som blandas med tårarna. Jag sitter där på bänken, och väntar på ett svar, ett tecken på att han hör mig. Men det kommer inte, och jag är återigen ensam. Och jag vältrar mig en stund till i min egen bedrövelse. Reser mig och går därifrån. Jag vet var han är. Hos mamma. För det är där han behövs mest.

Du måste finnas.  Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.