Sommaren 2000 stod jag och min bästa vän på den stora gräsmattan vid Varbergs Fästning. På scen stod Marie Fredriksson. Denna fantastiska sångerska som jag under så många år beundrat, och som nu sjunger sina sånger i himlen. Det var en sådan ljummen sommarkväll som man bara får någon gång per sommar. Glittrande hav och de skriande måsarna gjorde Varberg till en magisk plats. Vi satt på den stora gräsmattan nedanför scenen och drack vårt medhavda vin i plastglas.  Jag var fortfarande nyförälskad i det kaos som det bar med sig. Jag hade fjärilar i magen varje dag, och den enda jag kunde tänka på var Niklas. Men att det skulle bli vi var fortfarande inte helt självklart. Det var en bergochdalbana med känslor och sårade människor kring oss. Avklippta band som ställde till oreda. Men vi visste att vi ville ha varandra. Han lämnade sitt gamla bakom sig och hade tillfälligt flyttat in hos mig i min lilla etta i Almedal. Vi visste inte vart vi var på väg, så när Marie sjöng ”Mot okända hav” rann tårarna ner för mina kinder. ”Jag lovar inga stjärnor i natt, allt jag lovar är en annan strand”. En av de vackraste texterna som skrivits, och just där och då var den min.

Det är 19 år sedan. Vi följde varandra mot okända mål, och vi har inte ångrat det en sekund. Den 18 december är det 15 år sedan vi höll krampaktigt varandras händer och lovade varandra kärlek och respekt. Det har varit upp- och nedgångar. Med- och motgångar. Ljus och mörker. Glädje och sorg. Men alltid tillsammans. För varje år som går starkare. Det finns dem som försökt förstöra för oss. Som kanske varit avundsjuka på vår kärlek. Som kanske ville var elaka, eller som behövde någon att skylla på för att dölja sin egen dumhet. Det har stormat många gånger och det har varit tuffa perioder av tvivel och osäkerhet. Men vi har varje gång kommit fram till att vi vill leva med och för varandra.

December är en mörk månad för mig, inte bara på grund av årstid. Det är denna månaden jag förlorat de som betytt mest. Tyngst min älskade lille papps. Trots att det gått 7 år, går det inte en dag utan att jag saknar honom. Dagarna kring hans bortgång är känslomässigt jobbiga och jag kommer på mig själv att inte vara mig själv….Och då finns han där. Min älskade make. DU ger mig lugn efter stormen. När mina drömmar faller isär. Du ger mig lugn efter stormen, när allt är över, väntar du här. Du ger mig lugn efter storm.