Dessa magiska junikvällar lägger sig som bomull runt själen. I skymningen ser det ut som himlen brinner i horisonten. Det känn som ljuset aldrig tar slut, och naturen är i sitt allra vackraste, och man nästan ser hur träd och buskar sträcker på sig. ”Se på mig-vad vacker jag är i dag”. När daggen lagt sig känner man doften av syren, nyklippt gräs och körsbärsblom. En citronfjäril kommer fladdrandes genom den svala kvällsluften, dröjer sig kvar i trädgården innan den försvinner spårlöst. Jag vet att det är min älskade papps som kommit förbi. När gryningen kommer väcks jag av ett sådant fågelkvitter att jag måste stänga fönstret för att få sova lite till. Jag vill inte öppna ögonen för då vet jag att hellre vill ut och sätta mig på verandan och se dagen vakna till liv.

På väg till jobbet ser jag finklädda barn som med förväntan i blicken håller en förälder i ena handen och en bukett blommor till fröken i den andra, och jag kommer på mig själv att bli tårögd där jag sitter i bilen med ” Lev nu dö sen” i högtalarna. Vår son är nu 13 år och har precis gått ur 6:an. Med begynnande målbrott och ca 10 cm längre än mig ger han mig svaret ”nej, d e chill” på frågan om jag ska komma på hans skolavslutning. Så var det med det. Min älskade lille gosse-inte så liten längre, mitt hjärta svämmar över av kärlek till detta barn. Hans tillvaro i skolan har blivit något bättre, även om det finns plågoandar här med så känns som skolan tar det på allvar, det som vi rapporterar.

Denna vår har varit minst sagt annorlunda. Över världen blåste in en pandemi. Ett virus som hittills-officiellt-har drabbat 425 000 människor. Bara i lilla Sverige har över 4000 människor dött. Vad händer, vad gör vi, kommer vi överleva? Många frågor som tyvärr har fått så olika svar. När det är över är det ingen som vet. Det vi vet är att ingenting kommer bli sig likt igen.

För min egen del har det inneburit att inte få träffa min älskade mamma så ofta, och när vi setts har det varit på behörigt avstånd. I mitt arbete har det handlat om att ha koll på och följa rekommendationer och informerar. Prata och lugna de som känner oro. Men det som oroar mig mest, och som jag försöker tränga bort, är att jag inte fått komma på den årliga kontroll som bekräftar att cancern håller sig borta. Samt att den cancerförebyggande operation som jag skulle gjort i våras är uppskjuten obestämd tid. Det svarta böljande cancerspöket som jag till större delen förintat, eller i alla fall lärt mig att ignorera, har fått ny grogrund, och börjar synas i ögonvrån, hur jag än vänder mig.

Vi väntar på provsvar. Niklas har i stort sett alla symptom. Jag har feber och nästäppa. Karantän,Alvedon, och vatten.

Ja, det var en kväll i juni, just när sommar´n är som bäst…..