Mörkret har oss i sitt grepp. Omöjligt att komma ur. Som när man provat en för liten tröja och man fastnar med armarna i en konstig vinkel när man ska ta av den och panik uppstår när du inser att du kanske måste fråga butikspersonalen om hjälp för att få av den. Så känns det. Vi återhämtade oss till slut, men det har tagit tid, och vi är inte framme än. Anfåddhet av minsta lilla, luktsinne som spelar oss ett spratt ibland, och en trötthet som inte liknar något annat. Behovet av sömn är större än någonsin, och man har inget att sätta emot när det kommer.

Allt är inställt. Max 8 personer. Umgås endast med närmsta familjen. Det är slut på festandet. Alltså, det funkar inte för oss, det skaver….konstiga idéer dyker upp. Ska vi köpa hund? Sommarstuga? Husbil? Renovera köket? Jag har till och med sökt nytt jobb, trots att jag trivs på arbetsplatsen och med mina kollegor. För det är nåt som skaver….

Sommaren gick hyffsat bra-vi hade ju vårt ”safe-house” med oss. Kunde svemestra och hålla social distans samtidigt. Salta bad, varma bohusklippor, sval Prosecco. Grebbestad, vår pärla. Då och där, under markisen i den magiska västkustska solnedgången, med vännerna, kändes allt som vanligt. Det enda som skavde var solsvedan.

Hösten försvann lika fort som den kom. Skolan började igen och jag är ett steg närmare mitt mål. I september fick jag äntligen genomgå den operation som jag väntat på sedan i mars. Rymdmänniskor i visir. Den mest bisarra känslan av att själv gå och lägga sig på operationsbordet, eskorterad av två manliga sjuksköterskor-italiano…ännu mer bisarrt. Herregud, att man skulle vara över 40 innan man går utan trosor mellan två killar….i sjukhus-skjorta, osminkad, och lönnfet. Farväl självkänsla…Jag fick till slut också göra min årliga uppföljning på den cancer jag haft. Allt ser fortfarande bra ut. Cancerrisken har minskat betydligt på det som kan påverkas med kirurgiska ingrepp. Den genetiska risken får jag leva med resten av livet, men det har jag lärt mig hantera. Jag vet att jag kanske inte blir så gammal som jag skulle önska, men jag lever nu, fullt ut, varje dag. Ingen jävla pandemi kan hindra mig från det. Jag känner mig lättad. Till våren ska jag, efter 5 år, bli friskförklarad så är det bara. Då blir det fest, då vill jag fylla huset med vännerna, spela musik på högsta volym och fuldansa in i aprilnatten.

Jag är bara en sten i havet, de e inte värre så. Så så så vad var det ni sa? Vad var det vi sa, det kommer bli bra.