Över ett år har nu gått sedan pandemin slog till världen över. I dess spår följer, förutom alldeles för många förlorade liv, ändrade rutiner vanor och system. Vi kunde för ett år sedan inte ana alla dess konsekvenser.

På det rent personliga planet innebär det en tristess utan dess like. Ska det bli ännu en sommar utan After Beach på Tylösand? Inget röj på Tanumstrand? Ingen trött trubadur på en avlägsen camping? Jag behöver musik och även om åren på Lazar´s är långt borta och cancermedicinen givit mig stela och värkande leder så behöver jag dansa! Jag behöver kunna bjuda hem alla vännerna, samlas och fuldansa in i sommarnatten.

Trots hemarbete, långtråkig vardag, och avståndshållande begränsat umgänge, känner jag mig utmattad. Dränerad på energi. Jag är så redo för semester.

Vi var 3 tjejer som packade bilen, lämnade familjen hemma och drog till väninnans sommarhus nära Smögen. En tjejhelg med gött tjöt, god mat och dryck. Bara vi, havet och sommaren. Efter en sväng på bryggan kunde vi konstatera att hormonhalten steg ju längre in på eftermiddagen det blev. Inte hos oss utan hos de unga människor som leta sig dit för tja…det var nog inte glass och räksmörgås i alla fall, så säger jag inget mer om det. Vi mogna och sansade kvinnor hade vett nog att ge oss därifrån innan vi riskerade att få ägglossning. Eller så var det för att bubblet sinat i våra glas och solen börjat vandra neråt på himlen.

Juninatten var magisk. Från verandan satt vi i den syréndoftande solnedgången och drack obscent mycket bubbel. När bubblet transporterat sig från munnen till hjärnan började vi skråla med i alla schlagers vi kunde komma på, låtar från ungdomen, låtar som spelades de somrarna för längesen. Jag tror nog att bland topp 10 på listan ”jag-sjunger-bra-när-jag är-full-listan” ligger Carolas På egna ben, Bon Jovis Bed of roses, och Tommy Körbergs Stad i ljus. Känner du dig helt på topp så ligger Celine Dions All by my self i farozonen. Vi förfinade vår ”Tusse-dans” till Voices, och gjorde honnör när solen sjönk i havet. Vi tjejer gillar att prata, det vet alla, speciellt våra män. Även när männen inte längre är villiga att lyssna, gillar vi att fortsätta prata. Lagom mycket bubbel ger lagom mycket prat. För mycket bubbel ger för mycket prat. Eller nej, det kan inte blir för mycket…av något. Men man blir bra på att fylla i, eller avslutas varandras meningar tex som ” åhh, jag vet preeecis hur du menar” eller ” ååhh preeecis så har jag det också”. Exakt vad vi pratade om får stanna på Hasselösund. När gryningen kom hade vi textdansat oss trötta och sjungit oss hesa. Solen sa godmorgon och vi fick säga godnatt. Men vi åkte trots allt hem med nya krafter och ett leende på läpparna. En sak är sak är säker : We will always have Smögen.

När solen färgar juninatten, och när sången och musiken dansat ut. Det är stunder som man borde ta till vara och ha kvar, som ett täcke under vinterkalla dar