Vårens första trevande och värmande solstrålar scannar av våra ansikten där vi sitter på Hafstenstoppen och äter vår picknick medan vår hund Sigge hysteriskt rusar runt och ska lukta på allt spännande som gömmer sig i fjolårets gulnade ljung. Nyser och frustar. Jag blundar och njuter när jag känner hur huden bli alldeles varm och jag kan knäppa upp jackan efter den något svettiga turen uppför berget. Bredvid mig sitter Niklas, jag ser att han gör likadant. Första långa promenaden tillsammans efter hans operation. Ett diskbråck gjorde att en tumör på ena njuren upptäcktes. Istället för fysioterapi blev det operation i 4,5 timmar, 2 nätter på sjukhus och bekräftad cancer som är borta nu, tack och lov, men psykiskt kastas man väldigt lätt tillbaka till 2016. Vi ler kisande mot varandra. Vi är kvar. Det kommer ljus, det kommer vår och snart är även sommaren här. Höstens och vinterns mörker kommer snart bli ett kallt minne.

Det är redan ett år sedan sedan vår son tog modet till sig att berätta för oss att han är homosexuell, och släppte ut all ångest och oro som han burit på så länge. Jag fick förklaringen till ärren på hans underarmar och handleder. Förklaringen till att hans ständiga ensamhet och utanförskap och rasande betyg. Han fick all vår kärlek och stöttning, och som den fighter han är, reste han sig, och vågade vara sig själv. Sommaren kom och gick och jag fick se lyckan i hans förälskelse, och också trösta och vagga när den hastigt tog slut. Ett krossat tonårs-hjärta är skört som porslin och det enda man kan göra är att försöka sätta ihop det med det lim som innehåller kärlek, acceptans och trygghet.

Att vara ”öppet homosexuell” som uttrycket heter, är 2023, fortfarande något som ses som onormalt, äckligt och smutsigt. Vi har också fått erfara att åldern på dem som har dessa åsikter inte spelar någon roll. Som föräldrar har vi fått så många konstiga kommentarer så att man ibland undrar jag om en tids-kapsel kommit och släppt av någon från forntiden. Kommentarer som ”ja, men det kan ju ändras, han är ju så ung än” eller ” är han verkligen säker på det?” till, håll i er nu: ”Är det något genetiskt? Hr ni fler ”såna” i släkten?” Ibland vill man skratta, ibland vill man gråta när man hör det. Ibland vill man bara ställa frågan tillbaka: ”På riktigt?” ” Menar du det eller har du bara otur när du ska tänka?”

Kommentarer från mindre vetande personer kan man skaka av sig ganska lätt. Men när det finns ynkliga fega själar som tränger sig innanför vår egna trygghetszon och kränker vår familj och går till fysiskt angrepp mot våra egendomar och också mot sonen. Då slår det an en sträng av hat hos mig. Jag kan inte förhindra att börja hata dem som inte ens är värda mina tankar. 2023 finns det unga människor ( alltid killar) som ser det som coolt att kränka, förnedra och hata en annan människa. Bara för att den är gay. De är beredda att gå hur långt som helst för att upprätthålla sin status i kompisgänget, vara klassen clown eller vad det nu är för jävla syfte dom har. Ynkligt och fegt. Att hata är uttröttande. Till slut orkar jag inte hata längre, så de små svinen förtjänar helt enkelt att få finnas i min hjärna längre.

Att se sitt barn återigen krypa in i sitt skal, och börja ändra sina vardagliga rutiner för att undvika dessa plågoandar gör ont i själen. Att höra honom berätta vad han utsätts för dagligen, och säga ”men jag är OK” samtidigt som jag kan läsa sorgen i hans ögon, gör mig så frustrerat arg och ledsen att jag ibland låter hunden få en extra och snabb promenad. Precis som att det skulle kunna ställa allt till rätta. Det slutar bara i en grinig hund och en ännu mer grinig matte. Till slut fick vi nog. Kontaktade skolan. Fick det stöd som vi förväntat oss och det kändes bra. Därmed inte sagt att sonen kan gå lugnt till och från skolan. Vardagen består i att hämta och lämna utanför skolan flera dagar i veckan. Det stillar nog min oro mer än hans. Jag kan inte åka till jobbet innan jag vet att han passerat grindarna. Men han kämpar på, mår bättre. Har kompisar i klassen som alltid är på hans sida. Har en vänskap med en annan gaykille-av varandra får de kraft att vara sig själva även de tuffaste stunder.

Att behöva göra polisanmälan på polisanmälan som inte leder någonvart och sätta kamerabevakning på sitt hus. Att sitta på nålar för att sonen vill vara självständig och ta bussen dit han ska, och kräva bekräftelse på att han kommit fram som han ska, dränerar en på energi. Enklast är att lägga sig i fosterställning och dra täcket över sig. Men det löser inget. Det är då våra fantastiska nära och kära visar sin stöttning på alla möjliga sätt, och gör att vi lyfter igen. Som skickar fina små hälsningar till sonen i brevlådan, och som gör att han lyser upp när han läst dem. Som vill veta hur vi mår. Som bjuder in till sällskap och samtal, men också mycket skratt, humor och pepp. Just som det känns som uppförsbacken aldrig ska ta slut, då står dom där, på toppen, och vinkar och hejar och kramas. Dom vill finnas där för oss, som vi vill finns där för dem. Vi lever nu. Ljuset är på väg. Mot toppen och sommaren ska vi!

Kom var inte rädd, har du fallit kan du resa dig igen. Så låt det eka över torgen när vi skriker ut med sorgen. Kom vi dansar hela natten, dränker rädslorna i skratten.