Författare: detverkliga

Som en orm som ljudlöst och sakta ringlar sig fram för att avrätta sitt byte, känner jag hur ångestattacken smyger sig på mig. Ångesten som gjorde att jag fick avsluta studierna på Högskolan. Ångesten som gjorde att jag under en period i mitt liv skapade ovänskap och trassel kring mig. Ångesten som inte kom alls när jag fick mitt cancerbesked…Jag kämpar febrilt för att hålla den undan. Jag har inte tid.

Min energi är på väg att ta slut. Den är nere på reserven. För första gången i hela mitt liv, är jag märkbart påverkad av vintermörkret. Men det är inte mörkret i sig utan en höst som gått i rasande tempo utan chans till återhämtning. Lite självvalt, en del som jag inte valt. Mamma har bestämt sig för att sälja huset. Hennes och pappas liv, mitt barndomshem. Ett nödvändigt beslut men som påverkar oss känslomässigt. Inte blev det lättare när hon hamnade på sjukhus och jag själv fick sköta mäklarkontakt och försäljningsprocess, mitt i oron för henne. ”Du vet hur man ska göra”. Ja, men för det innebär det inte att det är mindre smärtsamt för mig. Jag saknar min pappa mer än någonsin. Nu hade jag behövt hans lugnande röst, och kloka ord. Hans hummande och hur han på norrländska betonade mitt smeknamn på första vokalen. Så som ingen kan, så som ingen gjort. Bara han. Att han lämnade oss i Luciatid, i mörkaste december, gör det hela så oerhört smärtsamt.

Snart är det jul, och som det känns nu ska jag bara ligga i fosterställning och sova mig igenom skiten. Skrota Uppesittarkvällen. Jag äter som en häst, vinner tamigfanaldrig på BingoLotto, och sedan Bingo-Berra skaffade tjej o drog är det så mycket tråkigare. Det som kan hända i direktsändning har redan hänt: Edward Blom tände eld på en sockertopp-och julpyntet. Studion stod i brand och jag låg dubbel av skratt i soffan. Bengt Fritjofsson slurpade mumma så håret reste sig. Glenn Hysén satt i tomtedräkt i 4 timmar och högröd i ansiktet höll på att tuppa av, av värmslag innan Oldsberg till slut lyfte på masken.

Kalle och hans jävla vänner, julklappsutdelningen med berget av papper som man jagar över rumsgolvet, och den förbannade paltkoman, varenda jäkla julafton. Vem fan kom på den rimmade julskinkan? Jag äter minst ett kilo varje jul! Vörtbrödet med ugnsbakad leverpastej. Ris al a Malta,  Och Alladin-asken men va FAAN?! Omöjligt att ta EN bit och vackert nicka och säga ”de räcker gott med en”. Den som säger så ljuger eller har allvarliga ätstörningar. Såna som jag har, fast åt andra hållet…Och just som tror att det inte kan bli värre, ja, då visar dom Karl-Bertil Jonssons julafton. Va är det?? En dåligt tecknad film, som dom inte ens lyckats dubba på svenska, fast den är svensk…..jag smäller av….

Men just som jag känner så, så kommer den där julen som börjar på en måndag. När man har en hel helg på sig innan tomten kommer. Ja då händer nåt. Då går jag återigen in i jul-mode. Energin kommer sakta tillbaka. Tofflorna åker på, ljusen tänds, glöggen sippas, vörtmacka till frukost-ja, tack. När sonen sover smyger jag ner ett paket i hans julstrumpa. Tomtens gröt ställs ut på kvällen innan. Maken langar tejpbitar medan jag slår in de sista paketen. Skinkan smakas, innan griljeringen, fortfarande ljummen så smöret smälter på mackan. För julen är ju fantastisk. Jag älskar julen och har alltid gjort. Kanske är det för att det de underbara minnen jag från när jag själv var liten. Det var då, dagen före julafton, som jag och pappa först åkte och tittade på tomten och renarna på taket på Slottängsgatan i Utby, för att sedan åka och köpa gran. Det var han och jag själva i flera timmar kändes det som. Mamma stökade i köket och trollade fram rätt efter rätt till det dignande julbordet. Det fanns tid och det fanns lugn. Det var familjens tid, och det kändes som pappa hade all tid i världen att bara vara med oss.

Jag saknar dig så. Jag mindes den natten, när allting tog slut. Jag minns hur jag satt där tittade ut, och hur snön föll.

Ett makalöst högtryck placerade sig över vårt land i början av maj. Och där stannade det. Det är snart i mitten av juli, och det ligger kvar. Dygn efter dygn värms land och hav upp. Till slut orkar vi inte ens åka och bada längre, utan väljer att flämta i skuggan.  Inte på flera år har vi haft en sådan sommar, och det är helt underbart.

Värmen är brutal och klistrande. Eldningsförbud införs, djur nödslaktas, och skogarna brinner. På det slänger vi in ett fotbolls-VM som gör mig till sport-änka i en månad. Varje underbar junikväll som passerar får jag tillbringa själv på altanen.  Ljumma sommarkvällar, när himlen glöder i rosa när solen kämpar för att doppa tårna i horisonten för att sedan sakta stiga igen.

Men snart är det semester och vi ska återigen ut på turné med vår husvagn. Då kommer regnet, tro mig. Campinglivet är skoningslöst. Ihop med regn, kanske rent av ett litet helvete. Allt är fuktigt, ytan att vistas på blir begränsad, och humöret sjunker ner i de regnvåta foppatofflorna som står utanför på gräset.

För övrigt är vi ett märkligt folk, vi rullande campare. Vi åker flera mil, mutar in oss på 100 kvm, med en boyta på 12 kvm, har närmsta grannar på max 4 meters avstånd, och sedan gör vi allt för att inte synas. Vad hände där, egentligen? Tycker det är jobbigt att dra upp mörkläggningsgardinerna på dagen. Vill helst inte hälsa på någon, och spontana samtal är näst intill obehagliga.Du ska se allt, men igen ska se dig. Det byggs staket, sätts upp vindskydd, och förtältsgardiner dras för. För att se de nyanlända måste du ta din stol och din bok, sätta dig lagom nära och låtsas läsa. När det är över kan tryggt sätta dig bakom vindskyddet igen.

Men höras är inga problem. Har du en stereo med riktigt grym bas så kör på den strax innan lunchtid. Gärna med stabilt dansband, så grannarna är nära ett nervsammanbrott innan kvällen. Barn och hundar kan var högljudda dygnet runt. dom är ju trots att bara djur..eller jag menar barn…Klara man inte det, får man campa i skogen! Så det så! Festfolk däremot måste var tysta kl 23, annars jäklar skickar vi vakten på dom!

Vi lagar mat utomhus, och går på toaletten kollektivt. Vi dricker öl direkt ut burken, och vinflaskor är för amatörer. Det ska vara bag-in-box, för tusan! I engångsglas så man får lite festivalkänsla.

Men för det mesta är vi jäkligt trevliga och hjälpsamma. Det räcker att vifta lite så kommer alltid en vänlig själv med goda råd, eller hjälpande handtag. De finns en gemenskap bland oss likasinnade som gillar att åka runt med våra vagnar. Vi har inga krav, inga gräsmattor som ska klippas, eller blommor som ska vattnas. Vi tar dagarna som de kommer, och är avslappnade. Njuter av livet, och väntar på regnet.

Vår bästa tid är nu. Vem vet om morgondan har sol.

Vi är i vårmånaden mars. Men våren är hållen gisslan. Av vintern. Den håller våren i sitt stenhårda grepp och förhandlingar verkar inte vara inledda. Istället för fågelkvitter och snödroppar, faller små vita flingor tyst, utanför vårt köksfönster.

Vi har kommit över och förbi vintermörkret, och det mörker som låg över oss. Lite piggare och lite gladare. Och snart har det gått två år sedan mitt cancerbesked. Alltså ska den värsta faran snart vara över. Men jag har förhöjd risk att få cancer, enligt genutredningen, så andas ut kommer jag kanske aldrig göra. I april ska jag på  min andra kontroll. Det kommer går bra.

I år har jag och Niklas varit tillsammans i 18 år. Det är 19 år sedan blixten slog ner, och vi drogs till varandra som två magneter. Vi ville leva och andas tillsammans.

På 18 år hinner det hända mycket i ens liv. Vi sitter vid köksbordet en lördagsväll, och delar en flaska vin i skenet från stearinljusen. Pratar minnen. Pratar framtid. Om Drömkåken byggt 1945, som fortfarande väntar på renovering här och där. Resor vi gjort, och resor vi vill göra.

Vi har fyllt vårt hus med det som är viktigast för oss: kärlek, värme och minnen. Vi har valt resor och nöjen, många gånger, före renoveringen, och haft väldigt roligt på vägen.  Vi älskar att skapa minnen tillsammans. Det är minnena vi plockar fram när det blåser hårt, inte ett toppmodernt kök, eller flotta möbler.

När vi träffades hade Niklas  aldrig varit på en rockkonsert.  Jag hade aldrig varit i London, men drömde om det. ”En dag ska jag ta dig till London, Cilla, det lovar jag dig”.

Så kommer något som kallas livet i vägen. Jobb, karriär, barn, sjukdom, glädje och sorg. Rockkonserter har vi varit på flera gånger. London fick vänta.

Flygplan utan vingar. Kinder utan rodnad. Mio utan Jum Jum. Det är bara jag, bara jag utan dig.

Om 3 veckor sitter vi på planet till London. Niklas, Mathias och jag.

Den kalla regniga sommaren går mot sitt slut. Dagarna blir kortare, och skuggorna blir längre. Om ett par dagar är jag åter i vardagslunken. Den vardagslunk jag saknade så mycket när jag var sjuk. Den vardagslunk som jag aldrig mer vill vara utan. Snart är det försent för allt det jag skulle gjort under semestern. Försent. Det är ett läskigt ord, om du börjar fundera på dess innebörd.

När något är försent, är det också borta, förbrukat och oåterkalleligt. Innan det är försent, gör det, säg det. Varför vänta? Det blir försent förr eller senare. Försent kommer alltid, precis som sen.

Man måste gå till tandläkaren, innan det är för sent. Då har tandtrollen flyttat in, och skapat oreda och odör.

Man måste gå på toaletten, innan det är försent. Annars…ja, viss odör kan uppstå även här, och oredan är mindre angenäm.

Man måste sluta dricka, innan det är försent. Att bli pruttfull och ställa till skandal på en fest, kan förstöra så mycket som sen inte kan lagas.

Man måste ta ut bullarna ut ugnen, innan det är försent. Brända bullar kan inte repareras. De blir förstörda. Måste slängas. Ska du försöka äta dem ändå, får du en bitter smak i munnen. En relation måste vårdas, innan det är försent. Det kan gälla släkting, vän eller partner. En brusten relation, en förlorad vän, ett klippt familjeband, är resultatet av ordet försent. Är det värt det?

Det är aldrig försent? Eller?

När jag var dryga 20, tog jag kontakt med min biologiska pappa. En relation som aldrig blev djup, men nödvändig för mig. Jag ville veta vem han var innan det var försent.

När min son var drygt ett år, valde jag att bli adopterad av den pappa jag vuxit upp med. Jag ville så innerligt att han skulle bli riktig morfar till honom. Pappa hade klarat sig ur en grym cancerbehandling, och jag ville ha det gjort innan det var försent. Det var en varm junidag när jag fick beskedet om att adoptionen var godkänd. Vad jag inte visste, var att jag sårade min biologiska pappa oerhört, genom mitt livsval. Jag hade velat tala om orsaken till det. Att jag inte valde bort någon, utan valde en till. Jag bestämde mig att ta mod till mig och prata med honom. Förklara. Han skulle förstå. I augusti gick min biologiska pappa bort i cancer. Och jag ringde aldrig. Nu var det försent.

Min adoptivpappa, min pappa i hjärtat, stod mig väldigt nära. Vi pratade mycket. Eller, jag pratade mycket, pappa lyssnade mycket. Han ”hummade” och nickade. Ställde frågor som gjorde att jag fick fundera själv på svaret. Han berättade tokiga minnen, och skrattade så axlarna hoppade. Han älskade mig, det vet jag. Jag älskade honom. Han insjuknade i cancer igen, denna gången obotlig. När vintern hade oss i ett kallt och hårt grepp, och Lucia stod för dörren, vakade vi vid hans säng. Vi visste att han snart skulle gå. Jag var beredd, jag skulle vara där och säga farväl. Innan dess skulle jag bara hem och hämta övernattningskläder, och teckningen som sonen ritat till sin älskade morfar. Den med tomten, granen, morfar och Mathias. När jag är på väg till bilen, drar pappa sitt sista andetag, och försvinner upp till stjärnorna. Jag var inte där. Det var försent.

Spelar det någon roll?Nej, kanske ingen. Kanske allt egentligen.

Svensk sommar…västkust, doft av tång, salta bad, solvarma klippor, räkfrossa, solsvett skinn, ljusa nätter, romantik. Eller….?

Regn, mygg, regn igen, regnkläder, fukt, blåst from hell, regn från sidan, 14 grader, mörker….

Semestern kom äntligen. Vi ska ut i Drömkåken 2, och bara njuta av varandra och vackra sommarsverige. Men det funkar ju inte längre. Vad som hänt med detta land och klimatet, lämnar jag till dem som kan svara på det. Men i MIN värld, har Sverige blivit ett kallt blåshål , med regn och mygg och jävelskap, som gör att jag redan nu ser över möjligheterna att sälja av allt här hemma, och köpa hus i Spanien, timmarna efter pensionsavgången. Att jag då kanske är närmare Äldreboendet, än livskvalitet, ja, den frågan lämnar jag också till dem som vet nåt om det…

Vi packade vår lilla vagn, i regnet, och drog i väg. Äntligen var bonusdottern med för första gången på flera år. Vi ska till Kolmården och sedan till Gustavsvik för att möta upp vännerna.

Det är ett trevligt fenomen det här, med att knö ihop sig på 11 kvadrat och umgås. Att för dyra pengar hyra ca 90 kvadrat på en gräsplätt, med 4 meter till närmsta granne-och sedan göra allt för att inte synas….du ska se allt, men ingen ska se dig…

Det gäller också att tima tiden när du anländer till camping. Kom gärna i strömmen i incheckningen. Då kan du obemärkt etablera dig utan att någon tar speciellt stor notis om dig och ditt ekipage. Kommer du däremot vid 18-tiden på eftermiddagen, då blir det bekymmer. Då har alla som redan är klara, eller som är bofasta, tänt sina grillar. Och vi svenskar har det inbyggt i oss, att när lägerelden är tänd, då samlas vi, gärna i klunga. Det kan också vara stödbensölen som börjar ge verkan, så att du faktiskt vågar ta kontakt med andra. Hur som helst. Grillen var tänd, musiken var på, och sangrian var svalkande, när ett norskt ekipage rullar in. Mover och backkamera på vagnen,som sig bör, när man är norrman, för det har han råd med. Eller hade det med förmågan att köra bil att göra? skit samma.

Självsäkert skickar han ut trötta tonårssonen för att varna om han inte kommer runt i kurvan. Tonårssonen gör en tendens att höja ena armen, när ekipaget fastnar på grannens drag, och de är nära att välta en 7-metersvagn med en annan norsk familj i. Nu är paniken ett faktum i norgelägret: det gestikuleras, huvudklias, skäller lite på tonårssonen som faktiskt skulle säga till.

Svensklägret,som nu inte längre sitter runt grillen, utan i en fin rad bredvid, för att kunna se ordenligt, När vi konstaterat att ingen personskador uppstått,  börjar vi humma och mumlar nåt om att norrmän KAN ju faktiskt INTE köra bil. Så hade vi aldrig gjort, och hur tänker han? Ja, tänk om vi inte släppt Norge, hur hade det då gått för mänskligheten?

Att i det läget, kroka av sin vagn och med mover och fjärrkontroll, köra den till platsen mittemot Sverigelägret, förbättrar inte precis relationen mellan grannländerna. När allt är på plats, spelar vi först ”man ska ha husvagn” och sedan ”Kongen av campingplassen”, så där lagom högt att vi är helt säkra på att det hörs 4 meter längre fram. Norska familjen, väljer efter ca 30 minuter att byta plats….vi undrar fortfarande varför..? Vi svenskar ville ju bara vara sådär ärliga och gästvänliga som vi har rykte om oss att vara.

Efter ett par dagar fortsätter vår lilla campingtripp. Vad ska hända härnäst?

Efter en drypande iskall påsk i vårt älskade Grebbestad, kom då äntligen våren på riktigt. Vi kunde sitta under markisen…i 5 minuter innan fingrarna runt vinglaset domnade bort av köld. Påskmiddagen fick intas inne i vagnen med värmepanna på. Shorts och linne som var nerpackat förblev orört under hela helgen. De som däremot inte hade något som helst problem med att hålla värmen, var alla de medelålders norrmän som invaderat campingen med sina husbilar. I receptionen stod det klara uppmaningar om att inte värma sina förtält med infravärme, då risken var att strömmen inte skulle räcka till alla. Men tydligen gällde det inte norrmännen. Deras förtält och markiser glödde av infravärme, och högtalarna vrålade ut norsk dansbandsmusik. Kropparna värmdes med sprit.Resten kan ni räkna ut själva. Men roligt hade dom, och vi med, vi fick underhållning på första parkett. Nu ser vi fram emot midsommarhelgen som vi ska spendera på camping med goda vänner. Det ljuva livet på camping är inte fy skam.

Men först fick vi en försmak av sommaren. Vi åkte till Rhodos. Utan barn. Med vänner.

Detta är något som jag ansett varit fullkomligt otänkbart. Åka ifrån sin avkomma…en hel vecka, och helt egoistiskt ägna all tid åt sig själv och maken. Lämna allt ansvar till mormor. Sola, bada och dricka Pina Colada. Nej, så gör man bara inte. Men vi gjorde det, och det var det bästa veckan på mycket länge. Vi tog dagarna som de kom, ingen stress, ingen som sa ” jag ha ingenting att gööööra”, eller ” ska vi gå hem snart”, eller ”jag är hungrig”. Jo förresten…jag var hungrig, min skalmanklocka fungerade likadant som alltid, förutom att jag nu kunde lägga till en siesta på eftermiddagen, efter det att jag somnat en stund i solstolen på stranden, med lite dreggel rinnandes i ena mungipan.Jag sov som jag inte sovit på flera, flera år. Utanför balkongen hade vi full trafik dygnet om, men det fungerade mer som vagga än att vara störande.

Vi har skrattat, vi har varit barnsliga, vi har unnat oss, vi har berusat oss,vi har upptäckt. Jag njöt varje minut. Jag läkte på något sätt. Ledvärken som medicinerna givit mig, försvann efter ett par dagar, och de raska promenader vi gick på morgonen, kändes inte alls i knäna. Skratten läkte själen, och kändes så befriande. Närheten läkte relationen, som minst sagt påfrestats av det vi gått igenom.

Längtan efter sonen kunde dämpas med facetime-samtal och SMS. Men det värkte i hjärtat när han var ledsen och inte ville lägga på luren. Jag blev påmind om hur ont det gjorde när mina föräldrar lämnade bort mig varje sommar, till min sommarfamilj. Det kändes som hjärtat skulle gå sönder i kroppen varje gäng jag stod och vinkade från fönstret och såg deras bil försvinna ut på stora vägen.

När vi kom hem väntade mormor och sonen på Landvetter. Han kom rusandes mot mig och slängde sig i mina armar. Vi kramades hårt och länge, och vi ville inte släppa varandra. Min tröja blev våt av hans tårar. Mina kinder blev våta av mina tårar. Älskade son. Jag överger dig aldrig.