Författare: detverkliga

Det har snart gått en månad sedan jag gjorde operationen. Den 16 mars tog de en ”tårtbit” från mitt högra bröst och 2 st lymfkörtlar. Efter 3 veckor fick jag provsvaren på patologens analys.

Efter operationen kände jag mig psykiskt starkare. Trots att jag inte kunde sova på sidan, lyfta något, och skola om mig till att bli vänsterhänt. Bara det…att göra allt med vänster hand…toalettbesöken slutade ofta i gapskratt…säger inget mer om det.

Det var med en klump i magen som jag och Niklas gick in i väntrummet på kirurgen. I min hjärna hade jag målat upp hur jag ska gå igenom helvetets behandling med cytostatika och tappa håret.  Vi vågade inte hoppas för mycket på det positiva, rädda för att få en käftsmäll. Jag såg mig om i väntrummet och mötte vilsna, oroliga blickar.  Visste precis hur de känner.

Läkaren jag träffade var en äldre kvinna, med en auktoritet som fyllde rummet, och som fick mig att känna, att vad hon än bad mig om så var det bara att utföra. Man ifrågasätter inte en sådan person, utan niger och ler. Min första tanke var att det är henne de skicka när det är riktigt illa. Jag känner mig spyfärdig. Nu är det kört…

På ett ögonblick vänder det: Läkaren pratar sakligt, pekar och förklarar, går igenom operation och analys. Såret har läkt bra, resultatet är fantastiskt. De problem som finns är normala och kommer försvinna med tiden.

Inget angrepp på lymfan, cancern var långsamtväxande, celldelningen långsam, ingen cytostatika. Jag andas ut i ett långt andetag. -Är det bra? frågar Niklas. -Det är ett bra utgångsläge, svarar läkaren.

Cancern som jag har är hormoniell. Det innebär att cancercellerna behöver östrogen för att överleva och växa. I 5 år ska jag äta östrogenblockerare. Cancern ska svältas ut. Först ska jag strålas i ca 3 veckor, 1 gång om dagen. Hur jag reagerar på det återstår att se. Om jag blir en rysk kulstöterska med oönskad hårväxt här och där, återstår att se.

Hand i hand går vi från läkaren. Vi är tysta. Finns inget mer att säga. Vi kramas i hissen och drar en gemensam suck. Det är lugnet efter stormen. Nu ska vi börja laga det som stormen skadat. Vi gör det tillsammans.

Jag skulle vänta 5 veckor på operation var det sagt. Så en dag ringde en kvinna och presenterade sig som operationskoordinator från Sahlgrenska. Det hade kommit in ett återbud på exakt en sådan operation som jag skulle göra.

Det jag hade 4 veckor på mig att förbereda mig för, krympte till 4 dagar. Överlämning på jobbet, städningen hemma och framför allt: tömma tvättkorgen!

Jag hade precis börjat infinna mig i ett slags falskt lugnt, livet rullade ju på som om ingenting hade hänt. Nu blev allt uppochner igen.

Operationen gick enligt förväntan. Eftersom mina ”förändringar”, som det kallas på läkarspråk, var så små, så skulle jag först göra en indikering. det innebär att man fäster ståltrådar med små hullingar i ”förändringen”. Den smärtan önskar jag bara min värsta fiende. Omtumlad och med tårarna rinnandes ner för kinderna fick efter det göra en mammografi för att ta bilder på att indikeringen satt rätt och det gjorde den. Tack och lov!

Efter att jag lagt mig på operationsbordet fick jag en skön välbehövd sömn. När jag vaknat ville jag inget annat än att komma tillbaka till mitt rum på dagvårdsavdelningen där Niklas väntade. Att se honom komma och möta mig i korridoren, när de rullade ner mig,kändes så underbart. Han finns vid min sida varje sekund i detta inferno av känslostormar. Hans nervositet kunde jag avläsa av antalet tomma snusdosor i papperskorgen. Men nu var det över, för denna gången.

Jag piggnade inte till mig i den takt som de förväntat sig så de beslutade att jag skulle rullas upp på avd 33. Kanske bäst att jag stannar över natten. Ok, är det så…Men när jag kom in på rummet, fanns där en äldre dam i en säng, som höll ett fast grepp om en spypåse. Varje gång damen rörde sig väntade jag på ljudet av kräkning. Min blick sa till Niklas att JAG SKA HEM!

Efter ett par timmar i sjukhussängen, tog jag ett fast grepp om Niklas arm, och vi begav oss ner till dagrummet där personalen hade kvällsrast. Kände mig ”stylish” där jag sakta spatserade nerför korridoren i Landstingets gigantiska trosor och sjukhusrock med öppen rygg. Lite nonchalant hade jag slängt behållaren till dränaget över handleden. Jag kämpade med yrseln, och trippade med små vingliga myrsteg. Hade Jonas Hallberg sett det hade han spontant ropat ”fabulous”!

Efter att jag använt med min otroliga charm och övertygelse om att jag mådde bra, fick jag äntligen bege mig av hemåt. Kvar fanns bara ett behagligt bakrus.

Jag kom hem med en lättnad i kroppen. ”Förändringarna” är ute ur min kropp. Oavsett hur mycket skit de har hunnit skicka ut i kroppen, så är jag ett steg närmre till att bli frisk. Jag har ont och känner mig mörbultat. Men just i dag är jag stark, just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv, vid min sida.

Att var i ett vakuum är fruktansvärt psykiskt påfrestande. Nästan, men bara nästan, värre, än att veta att jag har cancer. jag vill bara bli av med skiten. Skär upp och ta ut!

Vardagen rullar på nu, nästan som vanligt. Jag får vänta 5 veckor på operation. Sedan kommer det ta ytterligare 3 veckor innan jag vet vilken efterbehandling jag ska få.

Under dessa veckor hinner jag tänka så mycket att jag vill skrika rakt ut. Chocken lägger sig och jag bygger upp en ilska inom mig. Dra åt helvete cancerjävel! Du tog min älskade pappa, men du ska fan ta mig inte, få mig! Det händer inte! Det är inte jag! Jag vaknar snart, det är bara en otäck mardröm. I vissa av mina tankar kommer jag aldrig bli botad, jag kommer brytas ner av cytostatika och bli en grå vandrande vålnad som tvingas ta farväl av familj och vänner.  I vissa tankar ska jag gå igenom en tuff period, men komma ut frisk i andra änden. Så det är en daglig, och nattlig, känslomässig bergochdalbana. Och jag vet inte när jag vaknar på morgonen, om jag är längst upp eller längst ner.

Men min terapi finns runt mig hela tiden:

Att vara halvtid på jobbet ger distans.Att vika tvätt ger avkoppling. Att fika med min mamma ger harmoni. Att fnissa med sonen i hans säng innan läggdags ger styrka. Att hålla Niklas hand i TV-soffan ger kärlek. Att umgås med underbara vänner ger glädje.

Jag har tryckt på pausknappen. Jag kan inte spola tillbaka och jag kan inte snabbspola framåt. Jag måste helt enkelt låta filmen fortsätta i slow motion. Min film går nu, och det är ingen idé att missa den. Det kommer ingen uppföljare.

Det är  10 månader sedan jag upptäckte en knöl. Det är 1,5 månad sedan jag tog mig i kragen och gick till läkaren. Det är en månad sedan jag tog 8 biopsier. Det är 3 veckor sedan jag fick svaret. Jag har bröstcancer. Det är 1,5 månad kvar till jag fyller 40. Grattis som fan!

Det här är min dagbok. Det här är min ventil. Det här är det verkliga livet.

Någonstans visste jag, men ville inte veta. In i det sista hoppades jag att det inte skulle vara så. Niklas följde med mig till vårdcentralen när jag skulle få mina provsvar. Det var cancerceller, det är konstaterat. Jag höll för munnen, kände Niklas hand på min rygg. Såg ledsamheten i läkarens ögon. Hörde hur han beklagade-verkligen.

Vi satte oss i bilen, jag började ringa till dem som delat min oro. Sedan bokade jag av frissan. Så kom chocken. Kroppen skakade. Länge. Försökte äta, försökte prata, försökte gråta. Inget funkade.

Vår 9-åriga son fick veta. ”Lova att inte dö!” Hur lovar man det? Kan man lova det?

På eftermiddagen fylldes huset, inkorgen i mobilen och fb av vännernas stöttning. Man pratar, pratar och pratar. Jag försökte gråta, men det kom inget.

Dagen efter skurar jag badrummet. Hysteriskt noga. Sedan sorterar jag alla DVD-filmer. Avslutar med att rensa i tvättstugan. Jag försöker gråta igen.

Jag går igenom försäkringar, meddelar skolan och arbetet. Försöker sova, försöker vara som vanligt. Men mitt högra bröst har gjort mig väl medveten om vad som pågår därinne. Det pulserar, värker och de två tumörerna hånskrattar högt åt mig i min oroliga sömn.

Efter en vecka kommer gråten. När familjen  somnat tryggt, och jag som vanligt sitter vaken med tröttheten brännandes bakom ögonlocken. Som en damm som brister, svämmade alla barriärer över och jag tömmer ur mig allt. Det finns ingen  hejd, och jag gråter mig igenom halva natten. Jag gråter ut min chock, min ilska och min oro och rädsla. Som Helena Bergström låter jag snor och tårar rinna, och frustar och hulkar. Jag messar min mamma. Hon undrar om jag vill ringa o prata? Nej, det räcker så här.

Och det gör det. Det räcker så. Imorgon är en annan dag. Ännu en dag. Jag lever.