Kategori: När det inte blev som tänkt

Vårens första trevande och värmande solstrålar scannar av våra ansikten där vi sitter på Hafstenstoppen och äter vår picknick medan vår hund Sigge hysteriskt rusar runt och ska lukta på allt spännande som gömmer sig i fjolårets gulnade ljung. Nyser och frustar. Jag blundar och njuter när jag känner hur huden bli alldeles varm och jag kan knäppa upp jackan efter den något svettiga turen uppför berget. Bredvid mig sitter Niklas, jag ser att han gör likadant. Första långa promenaden tillsammans efter hans operation. Ett diskbråck gjorde att en tumör på ena njuren upptäcktes. Istället för fysioterapi blev det operation i 4,5 timmar, 2 nätter på sjukhus och bekräftad cancer som är borta nu, tack och lov, men psykiskt kastas man väldigt lätt tillbaka till 2016. Vi ler kisande mot varandra. Vi är kvar. Det kommer ljus, det kommer vår och snart är även sommaren här. Höstens och vinterns mörker kommer snart bli ett kallt minne.

Det är redan ett år sedan sedan vår son tog modet till sig att berätta för oss att han är homosexuell, och släppte ut all ångest och oro som han burit på så länge. Jag fick förklaringen till ärren på hans underarmar och handleder. Förklaringen till att hans ständiga ensamhet och utanförskap och rasande betyg. Han fick all vår kärlek och stöttning, och som den fighter han är, reste han sig, och vågade vara sig själv. Sommaren kom och gick och jag fick se lyckan i hans förälskelse, och också trösta och vagga när den hastigt tog slut. Ett krossat tonårs-hjärta är skört som porslin och det enda man kan göra är att försöka sätta ihop det med det lim som innehåller kärlek, acceptans och trygghet.

Att vara ”öppet homosexuell” som uttrycket heter, är 2023, fortfarande något som ses som onormalt, äckligt och smutsigt. Vi har också fått erfara att åldern på dem som har dessa åsikter inte spelar någon roll. Som föräldrar har vi fått så många konstiga kommentarer så att man ibland undrar jag om en tids-kapsel kommit och släppt av någon från forntiden. Kommentarer som ”ja, men det kan ju ändras, han är ju så ung än” eller ” är han verkligen säker på det?” till, håll i er nu: ”Är det något genetiskt? Hr ni fler ”såna” i släkten?” Ibland vill man skratta, ibland vill man gråta när man hör det. Ibland vill man bara ställa frågan tillbaka: ”På riktigt?” ” Menar du det eller har du bara otur när du ska tänka?”

Kommentarer från mindre vetande personer kan man skaka av sig ganska lätt. Men när det finns ynkliga fega själar som tränger sig innanför vår egna trygghetszon och kränker vår familj och går till fysiskt angrepp mot våra egendomar och också mot sonen. Då slår det an en sträng av hat hos mig. Jag kan inte förhindra att börja hata dem som inte ens är värda mina tankar. 2023 finns det unga människor ( alltid killar) som ser det som coolt att kränka, förnedra och hata en annan människa. Bara för att den är gay. De är beredda att gå hur långt som helst för att upprätthålla sin status i kompisgänget, vara klassen clown eller vad det nu är för jävla syfte dom har. Ynkligt och fegt. Att hata är uttröttande. Till slut orkar jag inte hata längre, så de små svinen förtjänar helt enkelt att få finnas i min hjärna längre.

Att se sitt barn återigen krypa in i sitt skal, och börja ändra sina vardagliga rutiner för att undvika dessa plågoandar gör ont i själen. Att höra honom berätta vad han utsätts för dagligen, och säga ”men jag är OK” samtidigt som jag kan läsa sorgen i hans ögon, gör mig så frustrerat arg och ledsen att jag ibland låter hunden få en extra och snabb promenad. Precis som att det skulle kunna ställa allt till rätta. Det slutar bara i en grinig hund och en ännu mer grinig matte. Till slut fick vi nog. Kontaktade skolan. Fick det stöd som vi förväntat oss och det kändes bra. Därmed inte sagt att sonen kan gå lugnt till och från skolan. Vardagen består i att hämta och lämna utanför skolan flera dagar i veckan. Det stillar nog min oro mer än hans. Jag kan inte åka till jobbet innan jag vet att han passerat grindarna. Men han kämpar på, mår bättre. Har kompisar i klassen som alltid är på hans sida. Har en vänskap med en annan gaykille-av varandra får de kraft att vara sig själva även de tuffaste stunder.

Att behöva göra polisanmälan på polisanmälan som inte leder någonvart och sätta kamerabevakning på sitt hus. Att sitta på nålar för att sonen vill vara självständig och ta bussen dit han ska, och kräva bekräftelse på att han kommit fram som han ska, dränerar en på energi. Enklast är att lägga sig i fosterställning och dra täcket över sig. Men det löser inget. Det är då våra fantastiska nära och kära visar sin stöttning på alla möjliga sätt, och gör att vi lyfter igen. Som skickar fina små hälsningar till sonen i brevlådan, och som gör att han lyser upp när han läst dem. Som vill veta hur vi mår. Som bjuder in till sällskap och samtal, men också mycket skratt, humor och pepp. Just som det känns som uppförsbacken aldrig ska ta slut, då står dom där, på toppen, och vinkar och hejar och kramas. Dom vill finnas där för oss, som vi vill finns där för dem. Vi lever nu. Ljuset är på väg. Mot toppen och sommaren ska vi!

Kom var inte rädd, har du fallit kan du resa dig igen. Så låt det eka över torgen när vi skriker ut med sorgen. Kom vi dansar hela natten, dränker rädslorna i skratten.

Sommaren 2000 stod jag och min bästa vän på den stora gräsmattan vid Varbergs Fästning. På scen stod Marie Fredriksson. Denna fantastiska sångerska som jag under så många år beundrat, och som nu sjunger sina sånger i himlen. Det var en sådan ljummen sommarkväll som man bara får någon gång per sommar. Glittrande hav och de skriande måsarna gjorde Varberg till en magisk plats. Vi satt på den stora gräsmattan nedanför scenen och drack vårt medhavda vin i plastglas.  Jag var fortfarande nyförälskad i det kaos som det bar med sig. Jag hade fjärilar i magen varje dag, och den enda jag kunde tänka på var Niklas. Men att det skulle bli vi var fortfarande inte helt självklart. Det var en bergochdalbana med känslor och sårade människor kring oss. Avklippta band som ställde till oreda. Men vi visste att vi ville ha varandra. Han lämnade sitt gamla bakom sig och hade tillfälligt flyttat in hos mig i min lilla etta i Almedal. Vi visste inte vart vi var på väg, så när Marie sjöng ”Mot okända hav” rann tårarna ner för mina kinder. ”Jag lovar inga stjärnor i natt, allt jag lovar är en annan strand”. En av de vackraste texterna som skrivits, och just där och då var den min.

Det är 19 år sedan. Vi följde varandra mot okända mål, och vi har inte ångrat det en sekund. Den 18 december är det 15 år sedan vi höll krampaktigt varandras händer och lovade varandra kärlek och respekt. Det har varit upp- och nedgångar. Med- och motgångar. Ljus och mörker. Glädje och sorg. Men alltid tillsammans. För varje år som går starkare. Det finns dem som försökt förstöra för oss. Som kanske varit avundsjuka på vår kärlek. Som kanske ville var elaka, eller som behövde någon att skylla på för att dölja sin egen dumhet. Det har stormat många gånger och det har varit tuffa perioder av tvivel och osäkerhet. Men vi har varje gång kommit fram till att vi vill leva med och för varandra.

December är en mörk månad för mig, inte bara på grund av årstid. Det är denna månaden jag förlorat de som betytt mest. Tyngst min älskade lille papps. Trots att det gått 7 år, går det inte en dag utan att jag saknar honom. Dagarna kring hans bortgång är känslomässigt jobbiga och jag kommer på mig själv att inte vara mig själv….Och då finns han där. Min älskade make. DU ger mig lugn efter stormen. När mina drömmar faller isär. Du ger mig lugn efter stormen, när allt är över, väntar du här. Du ger mig lugn efter storm.

Jag sitter på bänken i minneslunden där pappa vilar. Det är vinter nu och inget vatten porlar vid den lilla dammen som är byggd i mitten. Snön faller runt mig och landar på de färska blommorna som anhöriga och sörjande ställt i de vaser som står kring dammens stenkant. Jag har inga blommor med mig. Onödiga pengar hade pappa tyckt. Köpa blommor till någon som ändå är död. Och så hade han fnyst, en snabb nästa ljudlös utandning genom näsan. Han uppskattade besök mer än presenter. Undrar om han någonsin förstod hur älskad och omtyckt han var, och av hur många.

Det är alldeles stilla runt mig. Snö verkar ha en lugnande effekt på både människor och natur. Men inuti är det kaos, och jag vill bara skrika rakt ut. Skrika ut min frustration och ledsamhet. Frustration över hur komplicerat och svårt livet ibland kan vara. Över hur inihelvete jobbigt det är att vara vuxen. Över känslan att inte räcka till. Ledsamheten över att, även om jag fantastiska vänner och världens underbaraste lilla familj, känner mig väldigt, väldigt ensam just nu.

Mamma har äntligen köpt en lägenhet, i det området där hon kunde tänka sig att bo. Till ett pris som inte ruinerar, och med snabb inflyttning. Ändå är hon inte glad. Ingenting är bra. Och jag blir så ledsen. Hon lämnar ett hus som är på väg att förfalla. Alla ser det, utom hon. Hon har varken ork eller pengar att underhålla det. Vi har varken tid eller ork att göra det. Pappa hade verkligen inte velat att huset skulle bli så eftersatt. Han hade aldrig velat se mamma så nedbruten och knäckt på grund av ett hus! Han ville aldrig annat än väl för henne.

I kaoset av att springa på visningar, ha koll på alla papper, vad ska vara kvar, vad ska inte, vad ska säljas och vad ska tas med, så dras jag med ner i det mörka negativa. Ingenting och ingenstans kan mäta sig mot där hon bor idag. Jag ska fixa, trixa, kolla upp, försöka skapa positivitet. Stötta, hjälpa, trösta, rådgiva. Jobba heltid och sköta ett hem. Vara mamma och maka. Och hela tiden med det dåliga samvetet på axlarna att jag inte ställer upp tillräckligt för mamma. Inte är där tillräckligt ofta och länge. Men någonstans är mamma en vuxen människa. En klok sådan, som vet och kan mycket mer än hon just nu vill erkänna för sig själv. Även hon har vänner, som kan var där för henne. Bara hon sträcker ut handen. Hon har bara valt att lägga sig på rygg och spela hjälplös.

Länge har jag trampat vatten för att hålla mig över ytan, men nu börjar orken tryta och jag är livrädd att jag ska sjunka med henne. Efter det psykiska traumat av min sjukdom, så är min stresströskel inte längre lika hög, och nätterna blir snabbt en tid för grubbleri istället för sömn. Som nu.

När man sitter med ansiktet mot himlen när det snöar, så smälter värmen från kinden  snöflingorna som blandas med tårarna. Jag sitter där på bänken, och väntar på ett svar, ett tecken på att han hör mig. Men det kommer inte, och jag är återigen ensam. Och jag vältrar mig en stund till i min egen bedrövelse. Reser mig och går därifrån. Jag vet var han är. Hos mamma. För det är där han behövs mest.

Du måste finnas.  Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

 

En kylig aprilmorgon, just som solen började krypa upp över horisonten, gick vi på planet som skulle ta oss till London. Äntligen blev den av, resan vi pratat om i så många år. Visst har vi rest innan, men då charter, eller gruppresor, då någon annan bokat och fixat. Någon annan såg till att vi kom till rätt buss, och rätt hotell. Nu hade vi kastat oss ut i det okända och bokat allt via nätet. Allt skulle vi fixa själva denna gången. Fjärilarna i magen ville inte lugna ner sig.

Väl framme på Heathrow, började vi spana efter den förbeställda taxin som skulle hålla upp skylten med våra namn. Efter några minuters desperat spanande, konstaterade vi att det redan nu skitit sig med vår bokning. Hur f-n skulle vi nu ta oss till, och hitta hotellet? Paniken växer, och just som jag känner att en barnslig jag-får-inte-som-jag-vill-gråt är på väg dyker taxichauffören upp. Han ber artigt om ursäkt, och vi drar en lättnadens suck.

Jag har hela tiden haft en halvt romantisk bild av London. Kungafamilj, röda bussar, telefonkiosker, och konservativa artiga människor. Under de dagar vi spenderade i London så har allt bekräftats-på ett positivt sätt. London är en storstad, men inte alls med det stressade tempo som finns så nära som vår egen huvudstad. Invånarna är trevliga och hjälpsamma. Storstadspulsen är hög, men inte hamrande. Jag inte någon gång blivit kallad ”darling” eller ”madam” så många gånger under så kort tid. Man fick på riktigt känslan att dom var glada att se mig-varje gång.

Det var en lärorik resa: Fish-and-chips är ett måste. Det finns lika många recept på det som det finns pubar. Och alla menar att det är just deras som är den godaste. Det finns 2 olika storlekar på vinglas: small eller large. Jag föredrar large, det räcker genom en hel middag.

Med ett Oystercard kan du resa London runt, flera gånger om. Bara du kommer på hur du ska beställa och betala i automaten.

London-Eye är högt, men inte fantastiskt. Madame Tussauds har inte så många vaxdockor som man tror. Afternoon tea på Savoy är en himmelsk upplevelse för både gom och sinne. Man blir behandlad som en kunglighet, och fingersandwishes smakar magiskt. Och den rosa champagnen, och den rökta laxen med pocherat ägg….och bakelserna med bladguld och små, små handgjorda blommor.

Körsbärsträden blommar i början av april, och tulpanerna har slagit ut i parkerna.

Mamma Mia är en feelgood-musikal. Man går från teatern med ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet.

De svarta taxibilarna är större än man tror, och ölen smakar lite bättre på en pub i London, än på puben hemma. Buckingham Palace är stort, pampigt och vackert. Parkerna är stora och lummiga.

Vi lämnar London en kylig aprilmorgon, just som solen nosar på horisonten. Vi är mättade på London, vi är nöjda och lyckliga, men på något sätt ändå lite vemodiga. Det finns så mycket kvar att upptäcka och uppleva i denna stad. Vi kommer tillbaka var så säker.

Piccadilly Circus är stället för mig. Minnet av ett ögonkast, det som hände fick mig fast.

Det är lite cancerbaksmälla då och då. Den är hanterbar vissa dagar, vissa dagar känns som att jag på riktigt ska bli tokig. Jag vågade. Jag vågade prata i direktsänd radio. Karlavagnen och Sanna Lundell hade tema bröstcancer. Jag ville prata om den övergivenhet jag, och många fler, upplever efter att behandlingarna är klara. Du blir lämnad själv med din ångest och rädsla. Ångesten för allt du gått igenom. Rädslan för återfall. Och biverkningarna av det antihormon man tvingas ta i flera år. Som förändrar din kropp och ditt humör. Håret har blivit tunt och torrt. Lederna skriker efter skoning. Svettningar och vallningar from hell. Banta-ha! glöm det. Titta på en kaka och du har gått upp 2 hg. Jag har blivit en klimakteriekossa. 41 år gammal. Det är rent ut sagt förjävligt. Varje dag. Jag tänker att jag skiter dom där jäkla tabletterna. Det är inte värt det. Men vad är alternativet? Återfall? Spridning? Metastaser? Jag har inte lyssnat på det själv, och kommer nog inte göra heller. Göteborgska är inte speciellt vackert live.

Höstmörkret har oss i sitt grepp. Vi kommer inte ur det, förrän om ca 4 månader. Tills dess gäller det att hålla i och hålla ut. Den som har mest tålamod med mig är min fantastiske make. För att det är han som jag naket kan visa alla mina sidor för. Han pushar och peppar. Säger ifrån och säger till. Men så kommer det dagar när han rasar. När han inte orkar med mig, eller sig själv, eller tillvaron över lag. När höstdepressionen tar över. När livet rusar på i 180. När jag måste vara den starka, men jag har glömt hur man är då. Då blir jag liten, ensam och rädd. Tänk om han inte fixar detta. Tänk om han inte vill fortsätta stå ut med klimakteriekossan. Vad gör jag då? Jag tappar fotfästet, går vilse och vet inte vilken väg jag ska välja för att kunna möta honom i mörkret.

Vi pratade en hel natt. Grät och pratade, pratade och grät. Vad händer med oss? Vad händer sen? Det finns dem som vill sätta käppar i hjulet för oss. Som skickar elaka, ”anonyma” SMS till mig. Som vill skicka giftpilar in i det allra heligaste mellan oss. Men det går inte. Vi är vi. Så ska det alltid vara. Men vi får inte glömma oss. Familjen. Kärleken. Passionen. Vi har lovat varandra kärlek och respekt. Att vårda kärleken. För snart 13 år sedan lovade vi varandra det. Med ett svettigt, krampaktigt grepp om varandras händer, på den stora mattan i rådhuset. Så glömde vi av det. Blev påminda om det, där i mörkret, när vi famlade i blindo. Nåt som kallas verklighet, vardag, ekorrhjul, ställde sig i vägen och vi stannade upp istället för att försöka stoppa, eller gå runt. Vi famlade, hittade varandra, höll om varandra. Vi hittade vägen igen, den vi tror är den rätta. Det kändes så i alla fall, när vi tände ficklampan och följde ljuskäglan. Sida vid sida. För alltid.

Det är vår i luften igen. Fågelkvitter och doft av nytt gräs. Solstrålarna letar sig in och scannar av vartenda litet dammkorn i huset, och får mig fundera på vad det skulle kosta att låta någon storstäda köket. Min tid är alldeles för dyrbar, och medicinerna gör att mina leder protesterar mot alltför hård belastning och monotona rörelser.

Ett år har passerat, och livet rullar på. Bröstcancern är inte längre dagligt fokus, utan håller sig mer undan. Ibland hoppar den fram och petar irriterande på min axel. Den vill få mig att vända mig om och  titta bakåt, och den stör min nattsömn. Men på dagarna får jag oftast vara ifred. Den får inte min uppmärksamhet lika lätt längre. Mycket tack var att första mammografin efter behandlingen såg bra ut. Och i höstas fick jag veta att jag inte bär på cancergenen. Risken för att jag ska få cancer i framtiden är högre än hos ”vanliga” människor, men det är inget jag varken kan eller vill lägga energi att grunna på. Det som sker, det sker.

Nu har vinden vänt, och jag har den i ryggen. Jag har medvind. Jag möter en ny vår tillsammans med min fina lilla familj. Tillsammans med Niklas har vi tagit tag i vår övervikt och börjat äta lite sundare och tränar ett par dagar i veckan. Vi går på itrim, och gör sånt som vi tidigare hånskrattat åt….vi går på gym, vi är ute och går tidigt på morgonen, äter orimliga mängder grönsaker och dragit ner på alkohol och annat onyttigt. Åja, helg är helg, det vill äta då, det äter vi. Nån måtta får det vara. Men vinsten i hälsa är det viktigaste, vi vill leva länge och vi vill leva tillsammans. Få barnbarn, sälja huset och köpa husbil, spela boule, och åka till Spanien.

Men vi börjar med att ge oss ut med vår husvagn i Påskhelgen. Vi drar vår lilla vuxenkoja till Grebbestad, vårt smultronställe. Här kan vi koppla av och vara tillsammans och finna ett inre lugn. Vi tar dagarna som de kommer, och njuter av varandras närvaro. Vi dricker rödvin och löser världsproblem under markisen. Vi håller handen när vi promenerar, vi samtalar med sonen, spelar spel och slappar. Vi är en familj. Den enda som saknas är bonusdottern, men hon är 17 år och bestämmer själv.

Jag fyller 41 om två veckor. Ännu ett år, ännu en födelsedag. Jag känner doft av vår och kärlek. Det är min tur nu, vinden har vänt.