detverkligalivet

Att var i ett vakuum är fruktansvärt psykiskt påfrestande. Nästan, men bara nästan, värre, än att veta att jag har cancer. jag vill bara bli av med skiten. Skär upp och ta ut!

Vardagen rullar på nu, nästan som vanligt. Jag får vänta 5 veckor på operation. Sedan kommer det ta ytterligare 3 veckor innan jag vet vilken efterbehandling jag ska få.

Under dessa veckor hinner jag tänka så mycket att jag vill skrika rakt ut. Chocken lägger sig och jag bygger upp en ilska inom mig. Dra åt helvete cancerjävel! Du tog min älskade pappa, men du ska fan ta mig inte, få mig! Det händer inte! Det är inte jag! Jag vaknar snart, det är bara en otäck mardröm. I vissa av mina tankar kommer jag aldrig bli botad, jag kommer brytas ner av cytostatika och bli en grå vandrande vålnad som tvingas ta farväl av familj och vänner.  I vissa tankar ska jag gå igenom en tuff period, men komma ut frisk i andra änden. Så det är en daglig, och nattlig, känslomässig bergochdalbana. Och jag vet inte när jag vaknar på morgonen, om jag är längst upp eller längst ner.

Men min terapi finns runt mig hela tiden:

Att vara halvtid på jobbet ger distans.Att vika tvätt ger avkoppling. Att fika med min mamma ger harmoni. Att fnissa med sonen i hans säng innan läggdags ger styrka. Att hålla Niklas hand i TV-soffan ger kärlek. Att umgås med underbara vänner ger glädje.

Jag har tryckt på pausknappen. Jag kan inte spola tillbaka och jag kan inte snabbspola framåt. Jag måste helt enkelt låta filmen fortsätta i slow motion. Min film går nu, och det är ingen idé att missa den. Det kommer ingen uppföljare.

 

Det är  10 månader sedan jag upptäckte en knöl. Det är 1,5 månad sedan jag tog mig i kragen och gick till läkaren. Det är en månad sedan jag tog 8 biopsier. Det är 3 veckor sedan jag fick svaret. Jag har bröstcancer. Det är 1,5 månad kvar till jag fyller 40. Grattis som fan!

Det här är min dagbok. Det här är min ventil. Det här är det verkliga livet.

Någonstans visste jag, men ville inte veta. In i det sista hoppades jag att det inte skulle vara så. Niklas följde med mig till vårdcentralen när jag skulle få mina provsvar. Det var cancerceller, det är konstaterat. Jag höll för munnen, kände Niklas hand på min rygg. Såg ledsamheten i läkarens ögon. Hörde hur han beklagade-verkligen.

Vi satte oss i bilen, jag började ringa till dem som delat min oro. Sedan bokade jag av frissan. Så kom chocken. Kroppen skakade. Länge. Försökte äta, försökte prata, försökte gråta. Inget funkade.

Vår 9-åriga son fick veta. ”Lova att inte dö!” Hur lovar man det? Kan man lova det?

På eftermiddagen fylldes huset, inkorgen i mobilen och fb av vännernas stöttning. Man pratar, pratar och pratar. Jag försökte gråta, men det kom inget.

Dagen efter skurar jag badrummet. Hysteriskt noga. Sedan sorterar jag alla DVD-filmer. Avslutar med att rensa i tvättstugan. Jag försöker gråta igen.

Jag går igenom försäkringar, meddelar skolan och arbetet. Försöker sova, försöker vara som vanligt. Men mitt högra bröst har gjort mig väl medveten om vad som pågår därinne. Det pulserar, värker och de två tumörerna hånskrattar högt åt mig i min oroliga sömn.

Efter en vecka kommer gråten. När familjen  somnat tryggt, och jag som vanligt sitter vaken med tröttheten brännandes bakom ögonlocken. Som en damm som brister, svämmade alla barriärer över och jag tömmer ur mig allt. Det finns ingen  hejd, och jag gråter mig igenom halva natten. Jag gråter ut min chock, min ilska och min oro och rädsla. Som Helena Bergström låter jag snor och tårar rinna, och frustar och hulkar. Jag messar min mamma. Hon undrar om jag vill ringa o prata? Nej, det räcker så här.

Och det gör det. Det räcker så. Imorgon är en annan dag. Ännu en dag. Jag lever.