detverkligalivet

Vi är i vårmånaden mars. Men våren är hållen gisslan. Av vintern. Den håller våren i sitt stenhårda grepp och förhandlingar verkar inte vara inledda. Istället för fågelkvitter och snödroppar, faller små vita flingor tyst, utanför vårt köksfönster.

Vi har kommit över och förbi vintermörkret, och det mörker som låg över oss. Lite piggare och lite gladare. Och snart har det gått två år sedan mitt cancerbesked. Alltså ska den värsta faran snart vara över. Men jag har förhöjd risk att få cancer, enligt genutredningen, så andas ut kommer jag kanske aldrig göra. I april ska jag på  min andra kontroll. Det kommer går bra.

I år har jag och Niklas varit tillsammans i 18 år. Det är 19 år sedan blixten slog ner, och vi drogs till varandra som två magneter. Vi ville leva och andas tillsammans.

På 18 år hinner det hända mycket i ens liv. Vi sitter vid köksbordet en lördagsväll, och delar en flaska vin i skenet från stearinljusen. Pratar minnen. Pratar framtid. Om Drömkåken byggt 1945, som fortfarande väntar på renovering här och där. Resor vi gjort, och resor vi vill göra.

Vi har fyllt vårt hus med det som är viktigast för oss: kärlek, värme och minnen. Vi har valt resor och nöjen, många gånger, före renoveringen, och haft väldigt roligt på vägen.  Vi älskar att skapa minnen tillsammans. Det är minnena vi plockar fram när det blåser hårt, inte ett toppmodernt kök, eller flotta möbler.

När vi träffades hade Niklas  aldrig varit på en rockkonsert.  Jag hade aldrig varit i London, men drömde om det. ”En dag ska jag ta dig till London, Cilla, det lovar jag dig”.

Så kommer något som kallas livet i vägen. Jobb, karriär, barn, sjukdom, glädje och sorg. Rockkonserter har vi varit på flera gånger. London fick vänta.

Flygplan utan vingar. Kinder utan rodnad. Mio utan Jum Jum. Det är bara jag, bara jag utan dig.

Om 3 veckor sitter vi på planet till London. Niklas, Mathias och jag.

 

 

 

Den kalla regniga sommaren går mot sitt slut. Dagarna blir kortare, och skuggorna blir längre. Om ett par dagar är jag åter i vardagslunken. Den vardagslunk jag saknade så mycket när jag var sjuk. Den vardagslunk som jag aldrig mer vill vara utan. Snart är det försent för allt det jag skulle gjort under semestern. Försent. Det är ett läskigt ord, om du börjar fundera på dess innebörd.

När något är försent, är det också borta, förbrukat och oåterkalleligt. Innan det är försent, gör det, säg det. Varför vänta? Det blir försent förr eller senare. Försent kommer alltid, precis som sen.

Man måste gå till tandläkaren, innan det är för sent. Då har tandtrollen flyttat in, och skapat oreda och odör.

Man måste gå på toaletten, innan det är försent. Annars…ja, viss odör kan uppstå även här, och oredan är mindre angenäm.

Man måste sluta dricka, innan det är försent. Att bli pruttfull och ställa till skandal på en fest, kan förstöra så mycket som sen inte kan lagas.

Man måste ta ut bullarna ut ugnen, innan det är försent. Brända bullar kan inte repareras. De blir förstörda. Måste slängas. Ska du försöka äta dem ändå, får du en bitter smak i munnen. En relation måste vårdas, innan det är försent. Det kan gälla släkting, vän eller partner. En brusten relation, en förlorad vän, ett klippt familjeband, är resultatet av ordet försent. Är det värt det?

Det är aldrig försent? Eller?

När jag var dryga 20, tog jag kontakt med min biologiska pappa. En relation som aldrig blev djup, men nödvändig för mig. Jag ville veta vem han var innan det var försent.

När min son var drygt ett år, valde jag att bli adopterad av den pappa jag vuxit upp med. Jag ville så innerligt att han skulle bli riktig morfar till honom. Pappa hade klarat sig ur en grym cancerbehandling, och jag ville ha det gjort innan det var försent. Det var en varm junidag när jag fick beskedet om att adoptionen var godkänd. Vad jag inte visste, var att jag sårade min biologiska pappa oerhört, genom mitt livsval. Jag hade velat tala om orsaken till det. Att jag inte valde bort någon, utan valde en till. Jag bestämde mig att ta mod till mig och prata med honom. Förklara. Han skulle förstå. I augusti gick min biologiska pappa bort i cancer. Och jag ringde aldrig. Nu var det försent.

Min adoptivpappa, min pappa i hjärtat, stod mig väldigt nära. Vi pratade mycket. Eller, jag pratade mycket, pappa lyssnade mycket. Han ”hummade” och nickade. Ställde frågor som gjorde att jag fick fundera själv på svaret. Han berättade tokiga minnen, och skrattade så axlarna hoppade. Han älskade mig, det vet jag. Jag älskade honom. Han insjuknade i cancer igen, denna gången obotlig. När vintern hade oss i ett kallt och hårt grepp, och Lucia stod för dörren, vakade vi vid hans säng. Vi visste att han snart skulle gå. Jag var beredd, jag skulle vara där och säga farväl. Innan dess skulle jag bara hem och hämta övernattningskläder, och teckningen som sonen ritat till sin älskade morfar. Den med tomten, granen, morfar och Mathias. När jag är på väg till bilen, drar pappa sitt sista andetag, och försvinner upp till stjärnorna. Jag var inte där. Det var försent.

Spelar det någon roll?Nej, kanske ingen. Kanske allt egentligen.

Svensk sommar…västkust, doft av tång, salta bad, solvarma klippor, räkfrossa, solsvett skinn, ljusa nätter, romantik. Eller….?

Regn, mygg, regn igen, regnkläder, fukt, blåst from hell, regn från sidan, 14 grader, mörker….

Semestern kom äntligen. Vi ska ut i Drömkåken 2, och bara njuta av varandra och vackra sommarsverige. Men det funkar ju inte längre. Vad som hänt med detta land och klimatet, lämnar jag till dem som kan svara på det. Men i MIN värld, har Sverige blivit ett kallt blåshål , med regn och mygg och jävelskap, som gör att jag redan nu ser över möjligheterna att sälja av allt här hemma, och köpa hus i Spanien, timmarna efter pensionsavgången. Att jag då kanske är närmare Äldreboendet, än livskvalitet, ja, den frågan lämnar jag också till dem som vet nåt om det…

Vi packade vår lilla vagn, i regnet, och drog i väg. Äntligen var bonusdottern med för första gången på flera år. Vi ska till Kolmården och sedan till Gustavsvik för att möta upp vännerna.

Det är ett trevligt fenomen det här, med att knö ihop sig på 11 kvadrat och umgås. Att för dyra pengar hyra ca 90 kvadrat på en gräsplätt, med 4 meter till närmsta granne-och sedan göra allt för att inte synas….du ska se allt, men ingen ska se dig…

Det gäller också att tima tiden när du anländer till camping. Kom gärna i strömmen i incheckningen. Då kan du obemärkt etablera dig utan att någon tar speciellt stor notis om dig och ditt ekipage. Kommer du däremot vid 18-tiden på eftermiddagen, då blir det bekymmer. Då har alla som redan är klara, eller som är bofasta, tänt sina grillar. Och vi svenskar har det inbyggt i oss, att när lägerelden är tänd, då samlas vi, gärna i klunga. Det kan också vara stödbensölen som börjar ge verkan, så att du faktiskt vågar ta kontakt med andra. Hur som helst. Grillen var tänd, musiken var på, och sangrian var svalkande, när ett norskt ekipage rullar in. Mover och backkamera på vagnen,som sig bör, när man är norrman, för det har han råd med. Eller hade det med förmågan att köra bil att göra? skit samma.

Självsäkert skickar han ut trötta tonårssonen för att varna om han inte kommer runt i kurvan. Tonårssonen gör en tendens att höja ena armen, när ekipaget fastnar på grannens drag, och de är nära att välta en 7-metersvagn med en annan norsk familj i. Nu är paniken ett faktum i norgelägret: det gestikuleras, huvudklias, skäller lite på tonårssonen som faktiskt skulle säga till.

Svensklägret,som nu inte längre sitter runt grillen, utan i en fin rad bredvid, för att kunna se ordenligt, När vi konstaterat att ingen personskador uppstått,  börjar vi humma och mumlar nåt om att norrmän KAN ju faktiskt INTE köra bil. Så hade vi aldrig gjort, och hur tänker han? Ja, tänk om vi inte släppt Norge, hur hade det då gått för mänskligheten?

Att i det läget, kroka av sin vagn och med mover och fjärrkontroll, köra den till platsen mittemot Sverigelägret, förbättrar inte precis relationen mellan grannländerna. När allt är på plats, spelar vi först ”man ska ha husvagn” och sedan ”Kongen av campingplassen”, så där lagom högt att vi är helt säkra på att det hörs 4 meter längre fram. Norska familjen, väljer efter ca 30 minuter att byta plats….vi undrar fortfarande varför..? Vi svenskar ville ju bara vara sådär ärliga och gästvänliga som vi har rykte om oss att vara.

Efter ett par dagar fortsätter vår lilla campingtripp. Vad ska hända härnäst?

 

 

 

 

Efter en drypande iskall påsk i vårt älskade Grebbestad, kom då äntligen våren på riktigt. Vi kunde sitta under markisen…i 5 minuter innan fingrarna runt vinglaset domnade bort av köld. Påskmiddagen fick intas inne i vagnen med värmepanna på. Shorts och linne som var nerpackat förblev orört under hela helgen. De som däremot inte hade något som helst problem med att hålla värmen, var alla de medelålders norrmän som invaderat campingen med sina husbilar. I receptionen stod det klara uppmaningar om att inte värma sina förtält med infravärme, då risken var att strömmen inte skulle räcka till alla. Men tydligen gällde det inte norrmännen. Deras förtält och markiser glödde av infravärme, och högtalarna vrålade ut norsk dansbandsmusik. Kropparna värmdes med sprit.Resten kan ni räkna ut själva. Men roligt hade dom, och vi med, vi fick underhållning på första parkett. Nu ser vi fram emot midsommarhelgen som vi ska spendera på camping med goda vänner. Det ljuva livet på camping är inte fy skam.

Men först fick vi en försmak av sommaren. Vi åkte till Rhodos. Utan barn. Med vänner.

Detta är något som jag ansett varit fullkomligt otänkbart. Åka ifrån sin avkomma…en hel vecka, och helt egoistiskt ägna all tid åt sig själv och maken. Lämna allt ansvar till mormor. Sola, bada och dricka Pina Colada. Nej, så gör man bara inte. Men vi gjorde det, och det var det bästa veckan på mycket länge. Vi tog dagarna som de kom, ingen stress, ingen som sa ” jag ha ingenting att gööööra”, eller ” ska vi gå hem snart”, eller ”jag är hungrig”. Jo förresten…jag var hungrig, min skalmanklocka fungerade likadant som alltid, förutom att jag nu kunde lägga till en siesta på eftermiddagen, efter det att jag somnat en stund i solstolen på stranden, med lite dreggel rinnandes i ena mungipan.Jag sov som jag inte sovit på flera, flera år. Utanför balkongen hade vi full trafik dygnet om, men det fungerade mer som vagga än att vara störande.

Vi har skrattat, vi har varit barnsliga, vi har unnat oss, vi har berusat oss,vi har upptäckt. Jag njöt varje minut. Jag läkte på något sätt. Ledvärken som medicinerna givit mig, försvann efter ett par dagar, och de raska promenader vi gick på morgonen, kändes inte alls i knäna. Skratten läkte själen, och kändes så befriande. Närheten läkte relationen, som minst sagt påfrestats av det vi gått igenom.

Längtan efter sonen kunde dämpas med facetime-samtal och SMS. Men det värkte i hjärtat när han var ledsen och inte ville lägga på luren. Jag blev påmind om hur ont det gjorde när mina föräldrar lämnade bort mig varje sommar, till min sommarfamilj. Det kändes som hjärtat skulle gå sönder i kroppen varje gäng jag stod och vinkade från fönstret och såg deras bil försvinna ut på stora vägen.

När vi kom hem väntade mormor och sonen på Landvetter. Han kom rusandes mot mig och slängde sig i mina armar. Vi kramades hårt och länge, och vi ville inte släppa varandra. Min tröja blev våt av hans tårar. Mina kinder blev våta av mina tårar. Älskade son. Jag överger dig aldrig.

 

 

 

 

Denna kvällen för 4 år sedan förlorade min älskade pappa kampen mot cancern. Det var kallt och snön knarrade under skorna när jag sprang från bilen in till huset. ”Nej, nej, nej!” Mamma ringde när jag var 5 minuter därifrån, jag skulle bara hem och hämta kläder för övernattning, och så skulle jag bara….tårarna strömmar ner för kinderna, och jag har tur som klarar att köra den sista biten till mitt föräldrahem.

Jag hann inte fram innan han drog sitt sista andetag. Jag hann inte fram och säga hejdå. Jag hann inte bli beredd. Min hjälte, min styrka och min bästa vän fanns inte mer.Sorgen rev upp ett stort hål i bröstet, och jag trodde att jag skulle förblöda. Mina krafter försvann och jag sjönk ner på knä bredvid sängen där han låg. Genom gråten viskar jag-förlåt, jag hann inte…

Så fin han var, så rofylld. Jag ville väcka honom. Jag stoppade in handen under täcket och strök honom över armen. Den var varm, men han fanns inte där. Snälla vakna! Lämna oss inte här. Tänk på mamma, tänk på Mathias! Han älskar ju sin morfar över allt annat.

I den bedövande sorgen tar vi farväl, prästen kommer, pratar och lyssnar. Pappa får ta på sig sin favoritkofta och sina finbyxor.Vi gråter, vi klappar, vi pratar. Jag sitter så länge jag orkar vid hans sida. Till slut blir jag redo att säga farväl. Gråten har tömt mig på allt. Floden av tårar upphör. När jag släpper hans hand sista gången har den blivit kall, och jag känner inte längre att pappa finns kvar i rummet. Han har gått vidare och bevakar oss nu från andra sidan. Jag reser mig på skakiga ben och ser mig inte om när jag stänger sovrumsdörren efter mig.

Luciamorgonen blir mörkare än någon vintermorgon någonsin. Inte ens den gnistrande snön lyser upp. Det är tomt. Jag och mamma har tillbringat natten på soffan. Tysta tillsammans. Ingen säger nåt, för gör vi det, bryter vi ihop. När jag pratar med Mathias senare på dagen och berättar frågar han om morfar hann se teckningen han ritat till honom? Nej, men han har den med sig, svarar jag. Skäms för att jag inte åkte direkt så pappa hann se sista teckningen från barnbarnet. Den med morfar, Mathias, granen och jultomten på. Jag viker den och mamma hjälper mig att lägga den i kistan.

Det är 4 år sedan. Saknaden är oändlig, och har blivit så påtaglig för mig under senaste året, då jag helt själviskt behövt honom som mest. Hans kloka ord, hans hummande, hans norrländska ”ja” på inandning. Jag gråter fortfarande varje gång jag besöker  minneslunden där han ligger. Jag sitter på bänken under den japanska lönnen och låter tårarna falla. Jag pratar en stund och jag väntar på ett svar som aldrig kommer. Jag drar in doften av skogen runt omkring, och lyssnar in tystnaden. Tills slut drar en vindpust genom löven, rasslar tyst och sedan blir det lugnt igen. Då vet jag att han är med mig, vart jag än går så vakar han över mig och mamma. 4 år senare och 11 nätter före jul, har accepterat att han är borta, men vänjer mig gör jag aldrig.

 

 

Det var när naturen klädde sig i färgsprakande skrud som vi satte oss på planet mot Turkiet. En veckas sol och bad, god mat och avkoppling. Vi samlade ihop vår lilla familj och njöt av den semester som vi så länge sett fram emot. Vi laddade batterierna och njöt i fulla drag, och önskade att dagarna inte skulle gå så fort. Men till slut var vi hemma i kalla, mörka Sverige igen. Det var med lite vemod som vi fick inse att campingsäsongen också led mot sitt slut. Det var dags att ställa in Drömkåken 2 för vintern. Men först drog iväg till Hafsten Camping utanför Uddevalla.

Vi var där i somras också, när den värsta sommarstormen drog över västkusten och svepte bort både utemöbler och semesterkänsla. I två dygn satt vi inblåsta i vår vagn, som riste och skakade så vi trodde att den skulle välta i vindbyarna. Vi kunde inte bada, inte sola, inte promenera…ingenting…vi tog bilen in till Uddevallas matfestival och köpte på oss massa tröstmat som vi tryckte i oss på kvällen. Fortfarande lätt gungande…sedan gick vi lätt framåtlutade ner till puben för lite livemusik. På puben satt en tapper skara säsongare, som firade av det sista…överförfriskade och glada bjöd de på spontandans och allsång. Trubaduren kämpade hårt med att överrösta skrålet och skratten. Vakten kämpade med sina egna gäspningar.

Natten blev lång och svajig. Med jämna mellanrum vakande vi antingen av regnsmattret mot taket, eller av skakningarna och ljudet av plastmöbler som flyttades runt på stugorna små altaner. Efter 2 dygn var vi helt slut, men vi bestämde att ge Hafsten en chans till.

Dag 2 trotsade vi vinden och försökte oss på att bada i uppvärmda poolerna. Sonen var mycket nöjd, men insåg snart att minsta lilla exponering av hud ovanför vattenytan snabbt kunde leda till köldskador. Med blå läppar och hackande tänder tog vi oss hem. Detta var i slutet av juli….WTF?

Nåväl, Hafsten here we come again. Det ska ju vara fantastiskt har vi hört.Så i mitten av oktober drar vi dit tillsammans med goda vänner för lite mys i höstsolen. Trodde vi…

Vinden biter i våra kinder, den är svinkall och kraftig. Höstlöv virvlar runt i massor och havet är täckt av vita våggäss.Vagnen rister och skakar. Att gå på toa innebär att man får klä på sig som om man är på väg till nordpolsexpedition. Att vistas utomhus är helt enkelt uteslutet. Ungarna gör ett försök att jaga Pokemons men ger upp när fingrarna är på väg att förfrysas.De mysiga morgonpromenaderna längs havet var bara att glömma. På natten väcks vi med jämna mellanrum av att vindbyarna ryter som arga lejon runt vagnen, och för oss ser vi hur vagnen välter över den sluttning som vi står nära. Vad är det för fel på detta stället?? Blåst, blåst och åter blåst…Vi somnar framåt morgonen när vinden mojnat. Och väcks av grannens bjäbbhundar som ska rastas kl 6.40, och då även bestämmer sig för att tokskälla på någon eller något. Jodå, man ska ha husvagn. Det är livet att campa. Man blir utvilad och avslappnad. Tur vi har 5 månader på oss att samla nya krafter. Vi längtar redan ut igen.

 

 

 Sommaren kom och gick. Tillsammans med bästa vännerna blev den lång och oförglömlig. Jag samlade ihop alla dagar och alla minnen, och la försiktigt ner dem i min minnesask. Den osynliga, som jag alltid bär med mig. I den stoppar jag ner alla After Beach-dagar vi dansade tillsammans, jag stoppar ner vågornas kluckande mot skrovet i båten Ellen, jag stoppar ner solnedgångarna vid stranden och jag stoppar ner ”hänget” utanför husvagnen på kvällarna med goa vänner och skratt och mycket, mycket mer.

Jag har kommit till insikt till viss del, om vad som betyder nåt i livet. Det är definitivt  inte antalet likes och följare på din Instagram eller Facebook. Det är heller inte storleken på ditt konto, ditt hus, antalet bilar på garageuppfarten eller märkeskläder i garderoben.

Det som har betydelse är din familj och dina vänner, de vänner som finns vid din sida oavsett vad som händer. Jag har allt detta, och är så mycket rikare än många andra. Min man Niklas är min klippa och min stora kärlek i livet. Utan honom är jag bara en halv människa. Vår son är vår gemensamma skapelse som tillför kärlek och livsglädje varje dag. Min mamma har funnits där i det tysta, men med dom där små sakerna som bara en mamma kan och vet. Hon vet när jag behöver en kram, hon vet när jag behöver vara i fred, hon vet när jag behöver prata. Och hon vet när jag behöver nybakta kanelbullar och hemmagjord vinbärssaft.

Mina vänner finns vid min sida, och för mig är de guld värda. De som finns runt mig, vet jag finns där föralltid. Ingen av dem har sagt ” Du vet var jag finns om du behöver mig” och sedan inte hört av sig, utan tyckt att det räcker. Det är ju att göra det lätt för sig, man slipper ju känna pressen på sig själv att behöva hålla kontakten. Det finns dem som inte klarar av när någon blir allvarligt sjuk, som tycker att det ”blir för mycket” och därför backar undan. Ledsamt, men jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag valt att blogga om en sjukdom som drabbar ca 23 kvinnor per dag. Det är däremot frivilligt att läsa min blogg, och jag är överväldigad över hur många som kommer till mig och säger att de gillar det jag skriver, även om det ibland kan vara jobbigt att läsa. Mina vänner är min hejarklack, och dom har burit mig framåt, och styrkt mig. De har varit nyfikna och vågat fråga vad som händer i mitt liv och hur jag mår. Vi skrattar och gråter ihop, vi delar vardag och fest.

Höstmörkret smyger sig på sakta men säkert, och dess obarmhärtiga skuggor slingrar sig högre och längre för varje dag som går. Sedan min älskade pappa gick bort i december 2012, så har hösten varit en tung period för mig, mörkret har bokstavligen tyngt ner mig. Denna hösten känns annorlunda. Den är på något vis ljusare. För ovanför molnen, där skiner alltid solen. Jag är tillbaka, jag är älskad, jag mår bra och jag är livs levande.