En kylig aprilmorgon, just som solen började krypa upp över horisonten, gick vi på planet som skulle ta oss till London. Äntligen blev den av, resan vi pratat om i så många år. Visst har vi rest innan, men då charter, eller gruppresor, då någon annan bokat och fixat. Någon annan såg till att vi kom till rätt buss, och rätt hotell. Nu hade vi kastat oss ut i det okända och bokat allt via nätet. Allt skulle vi fixa själva denna gången. Fjärilarna i magen ville inte lugna ner sig.
Väl framme på Heathrow, började vi spana efter den förbeställda taxin som skulle hålla upp skylten med våra namn. Efter några minuters desperat spanande, konstaterade vi att det redan nu skitit sig med vår bokning. Hur f-n skulle vi nu ta oss till, och hitta hotellet? Paniken växer, och just som jag känner att en barnslig jag-får-inte-som-jag-vill-gråt är på väg dyker taxichauffören upp. Han ber artigt om ursäkt, och vi drar en lättnadens suck.
Jag har hela tiden haft en halvt romantisk bild av London. Kungafamilj, röda bussar, telefonkiosker, och konservativa artiga människor. Under de dagar vi spenderade i London så har allt bekräftats-på ett positivt sätt. London är en storstad, men inte alls med det stressade tempo som finns så nära som vår egen huvudstad. Invånarna är trevliga och hjälpsamma. Storstadspulsen är hög, men inte hamrande. Jag inte någon gång blivit kallad ”darling” eller ”madam” så många gånger under så kort tid. Man fick på riktigt känslan att dom var glada att se mig-varje gång.
Det var en lärorik resa: Fish-and-chips är ett måste. Det finns lika många recept på det som det finns pubar. Och alla menar att det är just deras som är den godaste. Det finns 2 olika storlekar på vinglas: small eller large. Jag föredrar large, det räcker genom en hel middag.
Med ett Oystercard kan du resa London runt, flera gånger om. Bara du kommer på hur du ska beställa och betala i automaten.
London-Eye är högt, men inte fantastiskt. Madame Tussauds har inte så många vaxdockor som man tror. Afternoon tea på Savoy är en himmelsk upplevelse för både gom och sinne. Man blir behandlad som en kunglighet, och fingersandwishes smakar magiskt. Och den rosa champagnen, och den rökta laxen med pocherat ägg….och bakelserna med bladguld och små, små handgjorda blommor.
Körsbärsträden blommar i början av april, och tulpanerna har slagit ut i parkerna.
Mamma Mia är en feelgood-musikal. Man går från teatern med ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet.
De svarta taxibilarna är större än man tror, och ölen smakar lite bättre på en pub i London, än på puben hemma. Buckingham Palace är stort, pampigt och vackert. Parkerna är stora och lummiga.
Vi lämnar London en kylig aprilmorgon, just som solen nosar på horisonten. Vi är mättade på London, vi är nöjda och lyckliga, men på något sätt ändå lite vemodiga. Det finns så mycket kvar att upptäcka och uppleva i denna stad. Vi kommer tillbaka var så säker.
Piccadilly Circus är stället för mig. Minnet av ett ögonkast, det som hände fick mig fast.
Vi är i vårmånaden mars. Men våren är hållen gisslan. Av vintern. Den håller våren i sitt stenhårda grepp och förhandlingar verkar inte vara inledda. Istället för fågelkvitter och snödroppar, faller små vita flingor tyst, utanför vårt köksfönster.
Det är lite cancerbaksmälla då och då. Den är hanterbar vissa dagar, vissa dagar känns som att jag på riktigt ska bli tokig. Jag vågade. Jag vågade prata i direktsänd radio. Karlavagnen och Sanna Lundell hade tema bröstcancer. Jag ville prata om den övergivenhet jag, och många fler, upplever efter att behandlingarna är klara. Du blir lämnad själv med din ångest och rädsla. Ångesten för allt du gått igenom. Rädslan för återfall. Och biverkningarna av det antihormon man tvingas ta i flera år. Som förändrar din kropp och ditt humör. Håret har blivit tunt och torrt. Lederna skriker efter skoning. Svettningar och vallningar from hell. Banta-ha! glöm det. Titta på en kaka och du har gått upp 2 hg. Jag har blivit en klimakteriekossa. 41 år gammal. Det är rent ut sagt förjävligt. Varje dag. Jag tänker att jag skiter dom där jäkla tabletterna. Det är inte värt det. Men vad är alternativet? Återfall? Spridning? Metastaser? Jag har inte lyssnat på det själv, och kommer nog inte göra heller. Göteborgska är inte speciellt vackert live.
Den kalla regniga sommaren går mot sitt slut. Dagarna blir kortare, och skuggorna blir längre. Om ett par dagar är jag åter i vardagslunken. Den vardagslunk jag saknade så mycket när jag var sjuk. Den vardagslunk som jag aldrig mer vill vara utan. Snart är det försent för allt det jag skulle gjort under semestern. Försent. Det är ett läskigt ord, om du börjar fundera på dess innebörd.
Svensk sommar…västkust, doft av tång, salta bad, solvarma klippor, räkfrossa, solsvett skinn, ljusa nätter, romantik. Eller….?
Efter en drypande iskall påsk i vårt älskade Grebbestad, kom då äntligen våren på riktigt. Vi kunde sitta under markisen…i 5 minuter innan fingrarna runt vinglaset domnade bort av köld. Påskmiddagen fick intas inne i vagnen med värmepanna på. Shorts och linne som var nerpackat förblev orört under hela helgen. De som däremot inte hade något som helst problem med att hålla värmen, var alla de medelålders norrmän som invaderat campingen med sina husbilar. I receptionen stod det klara uppmaningar om att inte värma sina förtält med infravärme, då risken var att strömmen inte skulle räcka till alla. Men tydligen gällde det inte norrmännen. Deras förtält och markiser glödde av infravärme, och högtalarna vrålade ut norsk dansbandsmusik. Kropparna värmdes med sprit.Resten kan ni räkna ut själva. Men roligt hade dom, och vi med, vi fick underhållning på första parkett. Nu ser vi fram emot midsommarhelgen som vi ska spendera på camping med goda vänner. Det ljuva livet på camping är inte fy skam.
Det är vår i luften igen. Fågelkvitter och doft av nytt gräs. Solstrålarna letar sig in och scannar av vartenda litet dammkorn i huset, och får mig fundera på vad det skulle kosta att låta någon storstäda köket. Min tid är alldeles för dyrbar, och medicinerna gör att mina leder protesterar mot alltför hård belastning och monotona rörelser.
Denna kvällen för 4 år sedan förlorade min älskade pappa kampen mot cancern. Det var kallt och snön knarrade under skorna när jag sprang från bilen in till huset. ”Nej, nej, nej!” Mamma ringde när jag var 5 minuter därifrån, jag skulle bara hem och hämta kläder för övernattning, och så skulle jag bara….tårarna strömmar ner för kinderna, och jag har tur som klarar att köra den sista biten till mitt föräldrahem.
Det var när naturen klädde sig i färgsprakande skrud som vi satte oss på planet mot Turkiet. En veckas sol och bad, god mat och avkoppling. Vi samlade ihop vår lilla familj och njöt av den semester som vi så länge sett fram emot. Vi laddade batterierna och njöt i fulla drag, och önskade att dagarna inte skulle gå så fort. Men till slut var vi hemma i kalla, mörka Sverige igen. Det var med lite vemod som vi fick inse att campingsäsongen också led mot sitt slut. Det var dags att ställa in Drömkåken 2 för vintern. Men först drog iväg till Hafsten Camping utanför Uddevalla.
