Jag har kommit  drygt halvvägs i strålbehandlingen. Biverkningarna blir värre för varje dag som går. Mitt högerbröst känns som en köttig handboll, som svider och värker, hur jag än klär mig, sitter eller ligger. Mot det kan jag ta värktabletter. Värre är det med tröttheten, s.k. Fatigue. Den är skoningslös och nästan omöjlig att leva med. Nästan alla som har cancer och genomgår behandling drabbas av detta. Själv trodde jag att det var en myt, med tanke på att jag mått hyffsat fram till nu. Det bränner bakom ögonlocken, och det ända som hjälper är att ligga och blunda, eller sitta och blunda. Kroppen skriker efter vila, lugn och tystnad. Jag vågar inte köra bil, eller boka upp mig något. Jag kan inte träna och orkar inte promenera. Att tömma diskmaskinen blir ett maraton. Sköterskorna frågar hur det är med mig, och jag svarar nåt i stil med att -jag har inte så mycket att välja på. Det hjälper inte att de är urgulliga och omtänksamma, jag vill inte vara där. Hatar stället….hatar de menande blickarna när jag kommer in i väntrummet och möter alla 60+-are. Nej, helt rätt, jag ska fan inte vara här! Har jag dessutom med mig min mamma, och de sedan ser att det är mig de ropar upp, ja då tappar de bokstavligen hakan.

Svårast är det för sonen som inte riktigt kan förstå att jag inte orkar någonting, och har en kort stubin…eller en obefintligt stubin. Jag exploderar utan förvarning och tyvärr är det familjen som råkar mest illa ut. Efteråt rinner tårar på sonen eller på mig, eller oss båda. Jag ser i hans ögon att han är fruktansvärt arg på sjukdomen, och inte vet hur han ska handskas med det. Och just nu är jag inte speciellt stöttande. Niklas kan som tur är, gå in och föra min talan i viss mån. Mitt hjärta blöder för vår son. Jag vet hur det är att ha en sjuk förälder. Jag var 11 när pappa insjuknade i svår RA. Jag vet hur värdelös man känner sig när ens förälder inte orkar göra nåt, och man blir ställd åt sidan för humörsvängningar, sjukhusbesök etc. Nu vet jag att det inte var mitt fel, men som barn är det svårare att förstå.

När man åker 12,6 mil i bil varje dag finns det tid för mycket. Rensa i telefonen: ta bort gamla appar, radera bilder, kontakter etc. jag har sett lupinerna blomma och vissna. Jag har sett den påkörda grävlingen vid vägkanten förvandlas till en liten hög av skinn, efter kråkornas kalas. Jag har sett flygplan gå in för landning och jag har sett flygplan lyfta och gira över Landvetterskogarna.

Det finns även tid för reflektion och samtal. Vi kommer liksom inte någonstans när vi sitter i bilen så vi kan slutföra diskussioner, påbörja andra, planera semester, fredagsmys, inköp etc. Men mest sitter vi tysta. Håller blicken på vägen och lyssnar på Star FM, musik från vår ungdom. Orden tar slut ibland. Vi vill att detta åkande ska få ett slut. Att vi ska få disponera vår tid tillsammans som vi själva vill. Den tiden kommer det vet vi ju. På vår resa har vi de vänner och bekanta som finns där, hör av sig via SMS eller FB eller ett telefonsamtal. Som inte frågar hur jag mår, utan bara hejar på. Önskar mig lycka till varje ny vecka. Jag kallar dem min hejarklack, de lyfter mig, varje dag.

Midsommar närmar sig. Då ska jag dricka vin, och låtsas att det inte finns en morgondag. Jag ska se havet glittra, jag ska höra måsarna skria, jag ska dra in doften av salt och tång i mina näsborrar. Plocka 7 sorters blommor skiter jag i, för jag är redan gift med den mest underbaraste mannen som finns.