Midsommarhelgen gick i avkopplingens tecken. Vi tog färjan ut till en skärgårdsö, till goda vänner som pysslade om oss, och skämde bort oss. De klappade om och stoppade om våra själar som små bebisar. Vi pratade långt i på natten om livet, kärleken och vänskapen.

Med blomsterkransar i håret, som min mamma omsorgsfullt gjort med kärlek, cyklade vi till midsommarfirandet, och insöp atmosfären av dans, sång och dragspelsmusik.

Senare på kvällen satt vi på balkongen och lät havsbrisen virvla runt oss. Till slut var vi tvungna att ge efter för sömnen, annars hade vi nog suttit kvar och sett soluppgången.

Midsommardagen tillbringade vi på havet. Vi njöt av dagen och gemenskapen. Jag och Niklas känner oss lika tacksamma varje gång vi får följa med.Vi blundar och känner vinden i ansiktet och drar in havsluften djupt ner i lungorna. För några timmar tillät vi glömma de 6 månader som kastat omkull vår tillvaro, och cancerspöket kunde inte hänga med i kölvattnet utan virvlade bort och förvann i ett vitt skum. Jag kände mig fri och lätt.

Jag har 5 gånger kvar på stålbehandlingen. Jag är i sista kurvan på väg mot upploppet. Sedan i torsdags kör de en s.k. Boost. Det strålas i tumörområdet, med dubbla tiden, så nu får jag ligga där i ca 30 sekunder. 30 sekunder är en evighet när jag ligger naken och uppspänd. Ljudet blir till slut öronbedövande, och ringer i öronen när jag går tillbaka genom korridoren.

Jag vet inte vad som händer sen, jag träffar läkaren på torsdag, och jag har så många frågor. Vad händer nu? Är cancern borta? Hur vet jag att det inte växer nåt i andra bröstet?

Det jag vet är att jag numer är en klimakteriekossa med vallningar, humörssvängningar och lipar till allt. Är frukosten mysig lipar jag, ser jag någon gråta på tv lipar jag, när jag ser lyckan i min sons ögon lipar jag, och skrattar någon på tv så lipar jag osv. Vissa ljud kan göra mig till arga tanten. Jag är trött, varje dag får planeras utefter min dagsform, och hur mycket energi jag har.Bra dagar lagar jag mat och kanske till och med tar en promenad.

Jag vet att Niklas har en dåres tålamod med mig-varje dag. Han har funnits vid min sida hela vägen, utan att klaga, utan att visa sin rädsla, utan att bryta ihop. Han har varit ledare för min hejarklack.

Och nu lipar jag igen…..