Det var när naturen klädde sig i färgsprakande skrud som vi satte oss på planet mot Turkiet. En veckas sol och bad, god mat och avkoppling. Vi samlade ihop vår lilla familj och njöt av den semester som vi så länge sett fram emot. Vi laddade batterierna och njöt i fulla drag, och önskade att dagarna inte skulle gå så fort. Men till slut var vi hemma i kalla, mörka Sverige igen. Det var med lite vemod som vi fick inse att campingsäsongen också led mot sitt slut. Det var dags att ställa in Drömkåken 2 för vintern. Men först drog iväg till Hafsten Camping utanför Uddevalla.

Vi var där i somras också, när den värsta sommarstormen drog över västkusten och svepte bort både utemöbler och semesterkänsla. I två dygn satt vi inblåsta i vår vagn, som riste och skakade så vi trodde att den skulle välta i vindbyarna. Vi kunde inte bada, inte sola, inte promenera…ingenting…vi tog bilen in till Uddevallas matfestival och köpte på oss massa tröstmat som vi tryckte i oss på kvällen. Fortfarande lätt gungande…sedan gick vi lätt framåtlutade ner till puben för lite livemusik. På puben satt en tapper skara säsongare, som firade av det sista…överförfriskade och glada bjöd de på spontandans och allsång. Trubaduren kämpade hårt med att överrösta skrålet och skratten. Vakten kämpade med sina egna gäspningar.

Natten blev lång och svajig. Med jämna mellanrum vakande vi antingen av regnsmattret mot taket, eller av skakningarna och ljudet av plastmöbler som flyttades runt på stugorna små altaner. Efter 2 dygn var vi helt slut, men vi bestämde att ge Hafsten en chans till.

Dag 2 trotsade vi vinden och försökte oss på att bada i uppvärmda poolerna. Sonen var mycket nöjd, men insåg snart att minsta lilla exponering av hud ovanför vattenytan snabbt kunde leda till köldskador. Med blå läppar och hackande tänder tog vi oss hem. Detta var i slutet av juli….WTF?

Nåväl, Hafsten here we come again. Det ska ju vara fantastiskt har vi hört.Så i mitten av oktober drar vi dit tillsammans med goda vänner för lite mys i höstsolen. Trodde vi…

Vinden biter i våra kinder, den är svinkall och kraftig. Höstlöv virvlar runt i massor och havet är täckt av vita våggäss.Vagnen rister och skakar. Att gå på toa innebär att man får klä på sig som om man är på väg till nordpolsexpedition. Att vistas utomhus är helt enkelt uteslutet. Ungarna gör ett försök att jaga Pokemons men ger upp när fingrarna är på väg att förfrysas.De mysiga morgonpromenaderna längs havet var bara att glömma. På natten väcks vi med jämna mellanrum av att vindbyarna ryter som arga lejon runt vagnen, och för oss ser vi hur vagnen välter över den sluttning som vi står nära. Vad är det för fel på detta stället?? Blåst, blåst och åter blåst…Vi somnar framåt morgonen när vinden mojnat. Och väcks av grannens bjäbbhundar som ska rastas kl 6.40, och då även bestämmer sig för att tokskälla på någon eller något. Jodå, man ska ha husvagn. Det är livet att campa. Man blir utvilad och avslappnad. Tur vi har 5 månader på oss att samla nya krafter. Vi längtar redan ut igen.