Idag har jag varit förälder i ett decennium. I 10 år har jag älskat min son gränslöst och kravlöst. I 10år har jag fått vara en mamma, en ledsagare och förebild,Jag kunde aldrig drömma om den otroliga eufori som det innebar att bli förälder.

Under hela min uppväxt, senare tonår, och unga vuxna liv, var jag bestämd på planet att jag aldrig skulle skaffa barn. Barn skulle förstöra min frihet och framförallt min snygga kropp. För ja, jag hade en fantastisk kropp. Jag visste om det och jag utnyttjade det. Efter en uppslitande separation från min ungdomskärlek skulle jag erövra världen. Män skulle dansa efter min pipa, och dom bästa, jag dom behöll jag ett tag och lekte lite med, som en katt som leker med sitt byte. Efter ett tag tappade jag intresset… Jag levde i korta flyktiga relationer, passionerade relationer och destruktiva relationer. Jag gjorde mig själv och andra illa.

Så kom dagen när blixten slog ner. Från ingenstans. Skoningslöst. Jag förstod ingenting. Hela mitt väsen visste att det var han och ingen annan. Mitt hjärta slog volter varje gång jag såg honom, och vi tog varje tillfälle att få vara i varandras närhet. Det fanns dock ett hinder….han var förlovad, och efter ett par månader visade det sig att han skulle bli pappa. Vi bestämde oss för att avsluta det vi påbörjat, och mitt hjärta gick i tusen bitar. I frustration inledde jag ett förhållande, och sårade en människa så som jag själv blivit sårad.

Att ignorera de känslor jag hade för Niklas var näst intill omöjligt. Inte blev det bättre att vi istället för att träffas började SMS:a till varandra. Snart var tillbaka på ruta 1. Varje minut vi kunde hitta, tillbringade vi tillsammans. Han lämnade det förhållandet som han taffligt försökt laga, med en bitter, bitter umgängeskonflikt som följd. Men det tar vi en annan gång.

Vi kastade oss in ovisshet med en glödande kärlek som inte visste några gränser. Vi drogs till varandra med en osynlig kraft som bara blev starkare och starkare. Och någonstans här, ändrades min uppfattning om att skaffa barn. Att se hans ögon lysa när han fick vara tillsammans med sin dotter. Efter 7 år tog vi beslutet att försöka bli föräldrar. Vi fick försöka ett tag (iofs trevligt om än uttröttande) innan sträcken äntligen satt där de skulle på stickan. Och resten är historia som man brukar säga.

I år är det 17 år sedan vi bestämde oss för att följa våra hjärtan. Det har varit toppar och dalar, glädje och sorg. För varje år har vi kommit varandra närmre, och vår relation har fördjupats.

Min kropp är fortfarande fantastisk, för den har burit ett liv, och ärret och bristningarna på magen beviset. Brösten har gett mat, och armarna trygghet. Benen har vandrat de mil bakom vagnen som krävdes för att sömnen skulle infinna sig. Kärleken till vår son är ibland så intensiv att det gör ont att tänka på hur det skulle bli om inte jag finns kvar. Så därför tänker jag inte på det utan njuter av gåvan att få vara mamma. varje dag, året runt så länge jag lever.