Augusti har blivit september, och sommaren gör konstgjord andning på sig själv. Vill inte släppa taget och överlämna sig till hösten, och jag känner också att jag vill stanna i sommaren. Det gick alldeles för fort. Vår vecka på Santorini var välbehövd, och den första tillsammans ensamma utomlands, på 24 år. Men istället för barrundor, sena nätter och väl använt hotellrum, blev det läsning, avkoppling, tidiga kvällar och sömn. Ålder tar ut sin rätt tydligen…

Livet rullar på allt fortare ju äldre man blir, och i år har vi bott 22 år Drömkåken. Vårt egnahemshus från 1945 som vi köpte i förälskelsens början när allt var möjligt, efter bara 2 månaders sammanboende i Niklas lilla 3:a. Förutom de bittra skadepilar som Niklas ex sköt så fort hon fick chansen, så tror jag min älskade lille papps grunnade rejält på hur detta skulle gå. Det var inte jättelängesen jag fick min lilla 1:a i stan efter att jag tvingats flytta hem till föräldrarna, då jag till slut fått orken att lämna ett destruktivt förhållande med en person som hade perverterade och psykopatiska drag. Vi tog till slut fram det sämsta hos varandra och tävlade om vem som mest kunde såra den andra. Jag raderade mig själv, och nedbruten byggde jag skyhöga murar kring mig för att säkert veta att ingen någonsin skulle kunna ta sig in igen.

Niklas började montera ner muren sten för sten. Det tog sin tid men en dag var den tillräckligt låg, och tryggheten som jag saknat hos mig själv infann sig i takt med att åren gick. Drömkåken fick bevittna en förlovning och senare brölloppsförberedelser och en efterfest som satte det gamla trävirket på prov. Visst har det stormat, men likväl som huset stod pall, så gjorde även vårt förhållande det. I december har vi 20-årig bröllopsdag. Alltså 20 år sedan vi i hemlighet smet iväg till rådhuset och svarade ja. Vi tog den långa versionen. På 5 minuter var det över, men på den korta tiden hann vi ändå få handsvett och fjärilar i magen. Vi lovade varandra respekt och stöttning i nöd och lust. Niklas hade en dröm om att få leda en vit brud in till altaret i kyrkan, svara ja på trohet och kärlek tills döden skiljer oss åt och se varandra djupt i de, av lycka, tårade ögonen. För mig var det gallimatias. Grunden på muren fanns kvar, och utan och blinka skulle första stenen vara tillbaka. Min dröm var att helst slippa ha klänning och allt det där tjafset. Att behöva stå i centrum var ingenting som lockade, och har aldrig varit lockande. Byxor är det bästa plagget i en kvinnas garderob. Tills döden skiljer oss åt….så sjukt dramatiskt. Jag valde ut ett par svarta byxor som jag tyckte skulle passa bra. När jag provade vigselklädseln framför Niklas såg jag ganska snart att det fanns något som behövde sägas. Ut med det då? ” Alltså, jo, jag vet att du inte gillar kjol och klänning, men vi ska trots allt gifta oss…” började han vädjande. Jag insåg skamset att jag kanske hade raderat hans dröm om det vita bröllopet, så jag fick helt enkelt ut och panikköpa en kjol. Dyr som guld utefter den budget vi hade då, men tänkte att jag kanske kommer använda den fler gånger. Efter 10 år och kanske lika många pluskilon, gick den i loppislådan. Fortfarande använd bara en gång.

När våra vänner fick nys om att gift oss, så fanns inget att att göra än att ställa till med bröllop och fest ett par år senare.

I kyrkan, med vit klänning för Niklas skull ( som var den stiligaste man jag skådat) välsignades äktenskapet och ringarna. Vi hade en fantastisk dag och fest, och kl 04:30 på morgonen somnade jag, fortfarande med brudklänningen på. Den kommer dock inte att hamna i någon loppislåda. Tyvärr kommer jag aldrig få en svärdotter som kan bära den, men den är alldeles för vacker för att låta gå.

Livet har bjudit på många överraskningar. Det har funnit tider då vi ifrågasatt om vi verkligen ska fortsätta tillsammans. När tilliten skadats. När väskan har packats. Hårda ord har uttalats som sårat som kulor. Kanske är det envishet, förmåga att säga och ta emot ett förlåt. Gå vidare, utan att älta. Vårt förhållande, likt Drömkåken, kräver ett visst underhåll för att stå kvar och må bra. Men den gången för 20 år sedan uppmanades vi också att i vardagen minnas den vilja till gemenskap och kärlek till varandra som lett oss dit. Det tar vi fasta på, och livets överraskningar har väl gjort att vi, klyschigt kanske, lever lite mer och lite extra. När ska man annars leva om inte medans man lever?

Du får inte knacka på min dörr om du inte är beredd att komma in. Du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din. Du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt har byggt, om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.

Du får inte röra vid mitt hjärta som om allt var uppenbart. Men jag önskar inget hellre, än att du gör allt emot mig snart.

Sonja Aldén