Vinden sliter i överlevnadsoverallen och håret, vindens brus är det enda som hörs i öronen, och adrenalinet pumpar till dess att jag exploderar i ett vrål av lycka, samtidigt som ribbåten sniffar ett sjömärke så snabbt att om jag blinkat hade jag missat det. Den höga farten ihop med de höga vågorna tvingar kroppen i galoppställning för att parera rörelserna som uppstår när båten ena stunden svävar fritt på vågtopparna, för att sekunden senare slå i vågdalen med en kraft som nästan känns ursinnig. Våra två båtar river fram över havet, och nu är det inte bara jag som vrålar. Vi vet att vi lever, vi känner det för varje våg vi parerar, för varje tvär gir som båtarna gör.

Ett dygn tidigare hade jag ingen aning om att jag skulle få en upplevelse att leva på länge länge. Kidnappad av maken till mitt eget 50-års firande.

Att stå i centrum på grund av mig själv, fira stort och länge, är inte min grej. Kul att göra för andra men när det kommer till mig själv räcker det med familjens närvaro, och en hemma-fest. Niklas struntade totalt i allt det, och planerade i lönndom en fantastisk helg tillsammans med alla älskade vänner. Hotell, bubbel, god mat, SPA, ribbåt, vännerna i På G som underhöll oss tills svetten avlägsnat allt smink, och fotsulorna glödde. Men framförallt så mycket kärlek av dem som betyder allra mest. Maken hade också ordnat med ett återförenande som jag för alltid kommer vara tacksam för. Många tårar, av tacksamhet, kärlek och glädje. Alla hade valt att vara där för min skull, för att fira mitt steg in i medelåldern.

Medelåldern på påminner om medeltiden. Enligt sonen är jag, ibland, född på medeltiden. Jag kan vara beredd på att hålla med om det när han, med hjälp av sin otroliga retorik, får mig att känna mig som en dinosaurie. Med all rätt, tänker jag. När jag var ung fanns varken fjärrkontroll, mobiltelefon eller microvågsugn i mitt barndomshem. Kameran var en handhållen apparat som man laddade med film och skruvade på en blixt med 4 sidor när det behövdes. Sedan fick man vänta minst en vecka innan bilderna var framkallade. De enda som kunde se dem före en själv var personen bakom disken i fotoaffären, och vad jag vet, fanns ingen risk för spridning. För att få tag på sin bästa vän gällde det att ringa från den fasta telefonen i hemmet, eller stämma träff på en viss plats en viss tid. Och man kom i tid, för om man var sen, eller inte dök upp alls, kunde den som stod och väntade bli ståendes väldigt länge. Istället för grupper på Messenger eller What´s up, fanns det något som hette telefonkedja. Hade man tur hade alla fått samma information inom ett dygn eller två, och den siste på listan fick ringa till den första för att bekräfta att listan var klar. Jag har nu nått åldern där jag bestämt kan säga att ”det var bättre förr”. Inte för att det är så, utan för att man levt så länge att det är en legitim fras att använda varje gång man talar om 70-80-talet.

Medelåldern innebär också att kroppens bäst-före-datum gör sig till känna, och kanske också den där medelålderskrisen som jag fruktat ska tränga sig på. Ingen tatuering än, inget MC-kort, inget skönhets ingrepp. Däremot tog jag modet till mig att genomgå en linsbytesoperation. Synen tog snabbt stryk av cancerbehandlingen, och för varje år blev det sämre och sämre. Tills slut hittade jag knappt ut ur sovrummet på morgonen utan glasögon, promenad i regn omöjligt, och schampo och balsamflaskan fick ha olika färg. Att sminka mig krävde en spegel med förstoring så kraftig att jag aldrig kunde se hela mitt ansikte i den, och hos frissan fick jag nöja mig med att titta på bilderna i skvallertidningarna.

Operationen tog ca 30 minuter, och nervositeten över att vara vaken under tiden, dödades med en fin liten lugnande cocktail. Effekten blev samma avslappnande känsla som efter ett glas vin på en fredagskväll. Jag ångrar det inte en sekund, en sådan otrolig befrielse att slippa glasögon och linser.

Med knivskarp syn ser jag hur vi rundar den vackra fyren Pater Noster, tar kurs mot Åstol. Där väntar en välbehövd vätskepaus, och återigen fylls luften och omgivningen av våra vänners glada surr och skratt. När solen bryter igenom de gråa molnen och strör glitter över havet, samtidigt som jag och barndomsvännen, efter ett alldeles internt och ”vår-sjuka-humor”-skämt, bryter ut i ett högljutt skratt vet jag att medelåldern istället är den gyllene åldern. Livet är här och nu, och kan inte bli bättre. Tack, Niklas för att du trotsade mig. Jag älskar dig för det.

”Nej, jag vill aldrig vara utan dig. Du är det bästa som hänt i hela mitt liv. Något mera kan man inte önska sig.”/ Arvingarna