Författare: detverkliga

Detta är min resa genom livet från och med det att jag fick veta att jag hade bröstcancer, 3 månader innan min 40-årsdag. Om livet, familjen och kärleken.

Ljuvliga ungdom

Publicerat den av detverkligaLämna en kommentar

Liljekonvaljen jag plockade på min och Sigges skogspromenad fyller hela övervåningen med ljuvlig doft och ger ett löfte om att sommaren står runt hörnet och väntar. Om än tålmodigt då vintern fortfarande skickar isande vindar på dagarna och strör frost över det nyklippta gräset på nätterna.

På toppen av bergsknallen i skogen bakom vårt hus, springer Niklas före och ställer sig i ”Rocky”-position. Något som så länge varit omöjligt för honom. Ett elakt diskbråck med svåra smärtor som följd, har satt vår tillvaro på paus under alldeles för långt tid. Vardagen har blivit ansträngd och svår att hantera för oss båda. Konstant smärta är tröttande och söndrande för alla inblandade, och oerhört frustrerande för den som står vid sidan om. Avsaknaden av nåt så enkelt som gemensamma promenader eller husfix gjorde att humör och vilja totalt kördes i botten, och istället ersattes det med serieknarkande soffläge, sömnbrist och trätande för minsta lilla. Vår relation har haft den tuffaste prövningen av alla på de 25 åren, så operationen kom som en befrielse. Äntligen kan vårt ”vi” fungera normalt igen.

Sonen har fyllt 18 år och blivit en myndig man. En ung man som går sin egen väg, och som över tid byggt upp sig själv till en självsäker individ med skinn på näsan. Vi pratar ibland om det mörka, han har inga problem med det, men såklart har det satt spår i själen både på honom själv och på oss. Jag blir förtvivlad över det han berättar att han blivit utsatt för, som vi inte fått veta. Som han gömt undan i sin ensamhet. Att det kunde vända och bli så bra. Istället kommer nu en annan slags oro. En välkomnad sådan förvisso. Den som man har när han ska ut på stan, på en fest och röra sig ute på nätterna. Mitt katastrof-tänk slår till med full kraft och och jag sover med ett öga och ett öra som ett skyggt djur som snabbt måste kunna upptäcka fara. De första gångerna vågade jag inte ens åka från stan, utan valde att vara hemma när sonen hade planer på fest eller krogbesök. När ska man egentligen kunna släppa det? Aldrig tror jag svaret blir till mig blir. I alla fall inte förrän han flyttat hemifrån.

Det här med att ha en pågående frigörelse i hemmet, samtidigt som förmyndarskapet tagits ifrån oss, är en omställning som tar tid för oss som föräldrar. Som att ha en hund i löplina. Släpp ut, inte för långt, inte för löst, och dra in igen. Hittills förskonade från trots, men därmed inte sagt att linan ibland spänts ordentligt och att det dragits åt var sitt håll i de olika ändarna. Oftast slutar det med att han vet att vi vet att han tror att vi inte vet. Men vi har också varit unga. Vi har också trott att vi har lurat våra föräldrar. På den tiden fanns varken mobiltelefon eller spårningsappar, men nåt konstigt sätt hade de ändå förvånansvärt mycket koll. Vi har också kört med ” men alla andra får ju..” och den funkar lika lite för honom som det gjorde för oss för över 30mår sedan. Vi känner oss som dinosaurier samtidigt som känner oss som 20 nu när vi kan börja leva normalt igen. En svår men samtidigt ganska trevlig livssituation.

Jag blir gräsänka en vecka. Med sin nyvunna smärtfrihet drar han på fiskeresa med kompisarna till nord-Norge. Mygg, snö vind och jävelskap. Varsågod-ha så kul. Sonen lever sitt tonårsliv som innebär ett hemligt nattliv som vi inte vet något om, sover på dagarna och kommer fram ur gömmorna när han är hungrig eller behöver pengar. Alltså blir det jag och Sigge kvar. Så till helgen packar jag väskan och Sigge och drar till en av de närmsta. Vi ska sola, dricka bubbel och babbla. Prata om svunnen ungdom, att det var lättare förr, att det var bättre förr. För så var det ju, det vet ju alla som har tonårsbarn.

Ja ljuvliga ungdom, dig har jag kvar, som värme i hjärtat på äldre dar.

Du får inte

Publicerat den av detverkliga1 kommentar

Augusti har blivit september, och sommaren gör konstgjord andning på sig själv. Vill inte släppa taget och överlämna sig till hösten, och jag känner också att jag vill stanna i sommaren. Det gick alldeles för fort. Vår vecka på Santorini var välbehövd, och den första tillsammans ensamma utomlands, på 24 år. Men istället för barrundor, sena nätter och väl använt hotellrum, blev det läsning, avkoppling, tidiga kvällar och sömn. Ålder tar ut sin rätt tydligen…

Livet rullar på allt fortare ju äldre man blir, och i år har vi bott 22 år Drömkåken. Vårt egnahemshus från 1945 som vi köpte i förälskelsens början när allt var möjligt, efter bara 2 månaders sammanboende i Niklas lilla 3:a. Förutom de bittra skadepilar som Niklas ex sköt så fort hon fick chansen, så tror jag min älskade lille papps grunnade rejält på hur detta skulle gå. Det var inte jättelängesen jag fick min lilla 1:a i stan efter att jag tvingats flytta hem till föräldrarna, då jag till slut fått orken att lämna ett destruktivt förhållande med en person som hade perverterade och psykopatiska drag. Vi tog till slut fram det sämsta hos varandra och tävlade om vem som mest kunde såra den andra. Jag raderade mig själv, och nedbruten byggde jag skyhöga murar kring mig för att säkert veta att ingen någonsin skulle kunna ta sig in igen.

Niklas började montera ner muren sten för sten. Det tog sin tid men en dag var den tillräckligt låg, och tryggheten som jag saknat hos mig själv infann sig i takt med att åren gick. Drömkåken fick bevittna en förlovning och senare brölloppsförberedelser och en efterfest som satte det gamla trävirket på prov. Visst har det stormat, men likväl som huset stod pall, så gjorde även vårt förhållande det. I december har vi 20-årig bröllopsdag. Alltså 20 år sedan vi i hemlighet smet iväg till rådhuset och svarade ja. Vi tog den långa versionen. På 5 minuter var det över, men på den korta tiden hann vi ändå få handsvett och fjärilar i magen. Vi lovade varandra respekt och stöttning i nöd och lust. Niklas hade en dröm om att få leda en vit brud in till altaret i kyrkan, svara ja på trohet och kärlek tills döden skiljer oss åt och se varandra djupt i de, av lycka, tårade ögonen. För mig var det gallimatias. Grunden på muren fanns kvar, och utan och blinka skulle första stenen vara tillbaka. Min dröm var att helst slippa ha klänning och allt det där tjafset. Att behöva stå i centrum var ingenting som lockade, och har aldrig varit lockande. Byxor är det bästa plagget i en kvinnas garderob. Tills döden skiljer oss åt….så sjukt dramatiskt. Jag valde ut ett par svarta byxor som jag tyckte skulle passa bra. När jag provade vigselklädseln framför Niklas såg jag ganska snart att det fanns något som behövde sägas. Ut med det då? ” Alltså, jo, jag vet att du inte gillar kjol och klänning, men vi ska trots allt gifta oss…” började han vädjande. Jag insåg skamset att jag kanske hade raderat hans dröm om det vita bröllopet, så jag fick helt enkelt ut och panikköpa en kjol. Dyr som guld utefter den budget vi hade då, men tänkte att jag kanske kommer använda den fler gånger. Efter 10 år och kanske lika många pluskilon, gick den i loppislådan. Fortfarande använd bara en gång.

När våra vänner fick nys om att gift oss, så fanns inget att att göra än att ställa till med bröllop och fest ett par år senare.

I kyrkan, med vit klänning för Niklas skull ( som var den stiligaste man jag skådat) välsignades äktenskapet och ringarna. Vi hade en fantastisk dag och fest, och kl 04:30 på morgonen somnade jag, fortfarande med brudklänningen på. Den kommer dock inte att hamna i någon loppislåda. Tyvärr kommer jag aldrig få en svärdotter som kan bära den, men den är alldeles för vacker för att låta gå.

Livet har bjudit på många överraskningar. Det har funnit tider då vi ifrågasatt om vi verkligen ska fortsätta tillsammans. När tilliten skadats. När väskan har packats. Hårda ord har uttalats som sårat som kulor. Kanske är det envishet, förmåga att säga och ta emot ett förlåt. Gå vidare, utan att älta. Vårt förhållande, likt Drömkåken, kräver ett visst underhåll för att stå kvar och må bra. Men den gången för 20 år sedan uppmanades vi också att i vardagen minnas den vilja till gemenskap och kärlek till varandra som lett oss dit. Det tar vi fasta på, och livets överraskningar har väl gjort att vi, klyschigt kanske, lever lite mer och lite extra. När ska man annars leva om inte medans man lever?

Du får inte knacka på min dörr om du inte är beredd att komma in. Du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din. Du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt har byggt, om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.

Du får inte röra vid mitt hjärta som om allt var uppenbart. Men jag önskar inget hellre, än att du gör allt emot mig snart.

Sonja Aldén

Leva nu

Publicerat den av detverkligaLämna en kommentar

Vårens första trevande och värmande solstrålar scannar av våra ansikten där vi sitter på Hafstenstoppen och äter vår picknick medan vår hund Sigge hysteriskt rusar runt och ska lukta på allt spännande som gömmer sig i fjolårets gulnade ljung. Nyser och frustar. Jag blundar och njuter när jag känner hur huden bli alldeles varm och jag kan knäppa upp jackan efter den något svettiga turen uppför berget. Bredvid mig sitter Niklas, jag ser att han gör likadant. Första långa promenaden tillsammans efter hans operation. Ett diskbråck gjorde att en tumör på ena njuren upptäcktes. Istället för fysioterapi blev det operation i 4,5 timmar, 2 nätter på sjukhus och bekräftad cancer som är borta nu, tack och lov, men psykiskt kastas man väldigt lätt tillbaka till 2016. Vi ler kisande mot varandra. Vi är kvar. Det kommer ljus, det kommer vår och snart är även sommaren här. Höstens och vinterns mörker kommer snart bli ett kallt minne.

Det är redan ett år sedan sedan vår son tog modet till sig att berätta för oss att han är homosexuell, och släppte ut all ångest och oro som han burit på så länge. Jag fick förklaringen till ärren på hans underarmar och handleder. Förklaringen till att hans ständiga ensamhet och utanförskap och rasande betyg. Han fick all vår kärlek och stöttning, och som den fighter han är, reste han sig, och vågade vara sig själv. Sommaren kom och gick och jag fick se lyckan i hans förälskelse, och också trösta och vagga när den hastigt tog slut. Ett krossat tonårs-hjärta är skört som porslin och det enda man kan göra är att försöka sätta ihop det med det lim som innehåller kärlek, acceptans och trygghet.

Att vara ”öppet homosexuell” som uttrycket heter, är 2023, fortfarande något som ses som onormalt, äckligt och smutsigt. Vi har också fått erfara att åldern på dem som har dessa åsikter inte spelar någon roll. Som föräldrar har vi fått så många konstiga kommentarer så att man ibland undrar jag om en tids-kapsel kommit och släppt av någon från forntiden. Kommentarer som ”ja, men det kan ju ändras, han är ju så ung än” eller ” är han verkligen säker på det?” till, håll i er nu: ”Är det något genetiskt? Hr ni fler ”såna” i släkten?” Ibland vill man skratta, ibland vill man gråta när man hör det. Ibland vill man bara ställa frågan tillbaka: ”På riktigt?” ” Menar du det eller har du bara otur när du ska tänka?”

Kommentarer från mindre vetande personer kan man skaka av sig ganska lätt. Men när det finns ynkliga fega själar som tränger sig innanför vår egna trygghetszon och kränker vår familj och går till fysiskt angrepp mot våra egendomar och också mot sonen. Då slår det an en sträng av hat hos mig. Jag kan inte förhindra att börja hata dem som inte ens är värda mina tankar. 2023 finns det unga människor ( alltid killar) som ser det som coolt att kränka, förnedra och hata en annan människa. Bara för att den är gay. De är beredda att gå hur långt som helst för att upprätthålla sin status i kompisgänget, vara klassen clown eller vad det nu är för jävla syfte dom har. Ynkligt och fegt. Att hata är uttröttande. Till slut orkar jag inte hata längre, så de små svinen förtjänar helt enkelt att få finnas i min hjärna längre.

Att se sitt barn återigen krypa in i sitt skal, och börja ändra sina vardagliga rutiner för att undvika dessa plågoandar gör ont i själen. Att höra honom berätta vad han utsätts för dagligen, och säga ”men jag är OK” samtidigt som jag kan läsa sorgen i hans ögon, gör mig så frustrerat arg och ledsen att jag ibland låter hunden få en extra och snabb promenad. Precis som att det skulle kunna ställa allt till rätta. Det slutar bara i en grinig hund och en ännu mer grinig matte. Till slut fick vi nog. Kontaktade skolan. Fick det stöd som vi förväntat oss och det kändes bra. Därmed inte sagt att sonen kan gå lugnt till och från skolan. Vardagen består i att hämta och lämna utanför skolan flera dagar i veckan. Det stillar nog min oro mer än hans. Jag kan inte åka till jobbet innan jag vet att han passerat grindarna. Men han kämpar på, mår bättre. Har kompisar i klassen som alltid är på hans sida. Har en vänskap med en annan gaykille-av varandra får de kraft att vara sig själva även de tuffaste stunder.

Att behöva göra polisanmälan på polisanmälan som inte leder någonvart och sätta kamerabevakning på sitt hus. Att sitta på nålar för att sonen vill vara självständig och ta bussen dit han ska, och kräva bekräftelse på att han kommit fram som han ska, dränerar en på energi. Enklast är att lägga sig i fosterställning och dra täcket över sig. Men det löser inget. Det är då våra fantastiska nära och kära visar sin stöttning på alla möjliga sätt, och gör att vi lyfter igen. Som skickar fina små hälsningar till sonen i brevlådan, och som gör att han lyser upp när han läst dem. Som vill veta hur vi mår. Som bjuder in till sällskap och samtal, men också mycket skratt, humor och pepp. Just som det känns som uppförsbacken aldrig ska ta slut, då står dom där, på toppen, och vinkar och hejar och kramas. Dom vill finnas där för oss, som vi vill finns där för dem. Vi lever nu. Ljuset är på väg. Mot toppen och sommaren ska vi!

Kom var inte rädd, har du fallit kan du resa dig igen. Så låt det eka över torgen när vi skriker ut med sorgen. Kom vi dansar hela natten, dränker rädslorna i skratten.

När solen färgar juninatten

Publicerat den av detverkligaLämna en kommentar
Solnedgång i Hasselösund

Över ett år har nu gått sedan pandemin slog till världen över. I dess spår följer, förutom alldeles för många förlorade liv, ändrade rutiner vanor och system. Vi kunde för ett år sedan inte ana alla dess konsekvenser.

På det rent personliga planet innebär det en tristess utan dess like. Ska det bli ännu en sommar utan After Beach på Tylösand? Inget röj på Tanumstrand? Ingen trött trubadur på en avlägsen camping? Jag behöver musik och även om åren på Lazar´s är långt borta och cancermedicinen givit mig stela och värkande leder så behöver jag dansa! Jag behöver kunna bjuda hem alla vännerna, samlas och fuldansa in i sommarnatten.

Trots hemarbete, långtråkig vardag, och avståndshållande begränsat umgänge, känner jag mig utmattad. Dränerad på energi. Jag är så redo för semester.

Vi var 3 tjejer som packade bilen, lämnade familjen hemma och drog till väninnans sommarhus nära Smögen. En tjejhelg med gött tjöt, god mat och dryck. Bara vi, havet och sommaren. Efter en sväng på bryggan kunde vi konstatera att hormonhalten steg ju längre in på eftermiddagen det blev. Inte hos oss utan hos de unga människor som leta sig dit för tja…det var nog inte glass och räksmörgås i alla fall, så säger jag inget mer om det. Vi mogna och sansade kvinnor hade vett nog att ge oss därifrån innan vi riskerade att få ägglossning. Eller så var det för att bubblet sinat i våra glas och solen börjat vandra neråt på himlen.

Juninatten var magisk. Från verandan satt vi i den syréndoftande solnedgången och drack obscent mycket bubbel. När bubblet transporterat sig från munnen till hjärnan började vi skråla med i alla schlagers vi kunde komma på, låtar från ungdomen, låtar som spelades de somrarna för längesen. Jag tror nog att bland topp 10 på listan ”jag-sjunger-bra-när-jag är-full-listan” ligger Carolas På egna ben, Bon Jovis Bed of roses, och Tommy Körbergs Stad i ljus. Känner du dig helt på topp så ligger Celine Dions All by my self i farozonen. Vi förfinade vår ”Tusse-dans” till Voices, och gjorde honnör när solen sjönk i havet. Vi tjejer gillar att prata, det vet alla, speciellt våra män. Även när männen inte längre är villiga att lyssna, gillar vi att fortsätta prata. Lagom mycket bubbel ger lagom mycket prat. För mycket bubbel ger för mycket prat. Eller nej, det kan inte blir för mycket…av något. Men man blir bra på att fylla i, eller avslutas varandras meningar tex som ” åhh, jag vet preeecis hur du menar” eller ” ååhh preeecis så har jag det också”. Exakt vad vi pratade om får stanna på Hasselösund. När gryningen kom hade vi textdansat oss trötta och sjungit oss hesa. Solen sa godmorgon och vi fick säga godnatt. Men vi åkte trots allt hem med nya krafter och ett leende på läpparna. En sak är sak är säker : We will always have Smögen.

När solen färgar juninatten, och när sången och musiken dansat ut. Det är stunder som man borde ta till vara och ha kvar, som ett täcke under vinterkalla dar

Det kommer bli bra

Publicerat den av detverkligaLämna en kommentar

Mörkret har oss i sitt grepp. Omöjligt att komma ur. Som när man provat en för liten tröja och man fastnar med armarna i en konstig vinkel när man ska ta av den och panik uppstår när du inser att du kanske måste fråga butikspersonalen om hjälp för att få av den. Så känns det. Vi återhämtade oss till slut, men det har tagit tid, och vi är inte framme än. Anfåddhet av minsta lilla, luktsinne som spelar oss ett spratt ibland, och en trötthet som inte liknar något annat. Behovet av sömn är större än någonsin, och man har inget att sätta emot när det kommer.

Allt är inställt. Max 8 personer. Umgås endast med närmsta familjen. Det är slut på festandet. Alltså, det funkar inte för oss, det skaver….konstiga idéer dyker upp. Ska vi köpa hund? Sommarstuga? Husbil? Renovera köket? Jag har till och med sökt nytt jobb, trots att jag trivs på arbetsplatsen och med mina kollegor. För det är nåt som skaver….

Sommaren gick hyffsat bra-vi hade ju vårt ”safe-house” med oss. Kunde svemestra och hålla social distans samtidigt. Salta bad, varma bohusklippor, sval Prosecco. Grebbestad, vår pärla. Då och där, under markisen i den magiska västkustska solnedgången, med vännerna, kändes allt som vanligt. Det enda som skavde var solsvedan.

Hösten försvann lika fort som den kom. Skolan började igen och jag är ett steg närmare mitt mål. I september fick jag äntligen genomgå den operation som jag väntat på sedan i mars. Rymdmänniskor i visir. Den mest bisarra känslan av att själv gå och lägga sig på operationsbordet, eskorterad av två manliga sjuksköterskor-italiano…ännu mer bisarrt. Herregud, att man skulle vara över 40 innan man går utan trosor mellan två killar….i sjukhus-skjorta, osminkad, och lönnfet. Farväl självkänsla…Jag fick till slut också göra min årliga uppföljning på den cancer jag haft. Allt ser fortfarande bra ut. Cancerrisken har minskat betydligt på det som kan påverkas med kirurgiska ingrepp. Den genetiska risken får jag leva med resten av livet, men det har jag lärt mig hantera. Jag vet att jag kanske inte blir så gammal som jag skulle önska, men jag lever nu, fullt ut, varje dag. Ingen jävla pandemi kan hindra mig från det. Jag känner mig lättad. Till våren ska jag, efter 5 år, bli friskförklarad så är det bara. Då blir det fest, då vill jag fylla huset med vännerna, spela musik på högsta volym och fuldansa in i aprilnatten.

Jag är bara en sten i havet, de e inte värre så. Så så så vad var det ni sa? Vad var det vi sa, det kommer bli bra.

Oh boy!

Publicerat den av detverkligaLämna en kommentar

Så var det då dags för årets sommarsemester. Efter 3 veckor av konstaterad Covid-19. 3 veckor av isolering. 3 veckor av feber, svettningar, orkeslöshet, huvudvärk, andningssvårigheter, och många andra märkliga och obehagliga symptom.3 veckor av helvete. 3 veckor som sonen strök längs väggarna med handskar och munskydd. KOm bara upp till övervåningen för att hämta mat, sedan försvann han igen, som sommarskuggan i Sommarlov. 3 veckor med årets högtryck,30 grader varmt och sol. Sverige kokade och vi orkade knappt vistas i skuggan. Men jag är inte bitter… Experterna talar om hjärnskador…och jag tänker att kan det bli värre…? Eller, ja, ur mitt perspektiv, med tanke på den psykiska smäll som min cancerdiagnos och behandling gav mig. Sämre korttidsminne, ännu sämre långtidsminne, ljud och ljuskänslighet, språkbortfall och hjärntrötthet. Ska jag tillbaks på ruta ett, efter 4 års hyffsad återhämtning? Får trösta mig med att ”ordtappen” har givit oss många goa skratt.

På semestern ska jag göra allt det där som jag annars inte gör. Baka bröd, safta, och sylta. Måla färdigt huset. Rensa ogräs. Rensa förråd och vind. Sälja nåt på Blocket. Köpa nåt på Blocket. Sortera kokböcker. Konversera med en granne. Vandra i bergen. Börja jogga. Plocka blommar. Sortera undan de kläder som krympt i byrålådan sedan förra sommaren. (Hur fan går det till undrar jag??) Se färdigt en TV4-film som börjar 21.30. Se färdigt ett avsnitt på Morden i Midsomer. Eller varför inte räkna ut hur många invånare som rimligtvis fortfarande lever i den lilla socknen. Ta en vit månad. Sippa te och bli en sundare och friskare människa. Men, nej, fan också, inser att jag hinner inte det i år heller.

Vi drar iväg med vår husvagn, ut i sommarsverige! Vi ska muta in oss på de dyra 90 kvm och sitta och glo som två jon-på alla andra campingjon från vår lilla plåt-termos på hjul. Vi ska njuta av 14 plusgrader och regn från sidan. Vi ska grilla en grillbit och dricka rödtjut ur kartong. Hemester är liksom inte vår grej, så vilken tur att man även får lov att Svemestra. Men denna resa blir inte densamma som innan pandemin. Ingen After Beach att dansa röven av sig på, inga sommarspelningar att lyssna på, ingenting. Stefan Andersson No 90 Kleist är flyttat till nästa sommar. Vårt favvo coverband På G har fått allt inställt. Kämpar tappert med live-spelningar över FB och gör det med bravur. De får dansbenen att börja rycka-alltid, men röven sitter kvar…Jag och Niklas har inga problem med att underhålla oss själva, men det blir liksom inte riktigt samma sak som när man har dessa duktiga och ödmjuka killar framför sig på en scen och nu inser man vikten av samspelet mellan artist och publik.

Vi får göra det bästa av saken. Hänga med det sällskap som ger oss positiv energi. Göra de saker som ger oss fina minnen, roliga minnen och knasiga minnen. Oavsett så händer det alltid något. Förra sommaren fick vi montera ner en vägskylt efter ett litet missöde i Anderstorp. Fick tura på Lysekilsfärjan, då bilnyckeln låg kvar på campingen. En dyr taxitur fram och tillbaka så var vi på rull igen. Så vem vet vad som väntar denna sommar. Vi börjar på en liten avlägsen camping i mitten av Sverige. Där finns ett café och en strand och massor med social distans. Därifrån kan det bara bli bättre, tänker vi. Och mycket bubbel blir det…..

Oh boy! Vilket vackert väder. Solen skiner idag.

En kväll i juni

Publicerat den av detverkligaLämna en kommentar

Dessa magiska junikvällar lägger sig som bomull runt själen. I skymningen ser det ut som himlen brinner i horisonten. Det känn som ljuset aldrig tar slut, och naturen är i sitt allra vackraste, och man nästan ser hur träd och buskar sträcker på sig. ”Se på mig-vad vacker jag är i dag”. När daggen lagt sig känner man doften av syren, nyklippt gräs och körsbärsblom. En citronfjäril kommer fladdrandes genom den svala kvällsluften, dröjer sig kvar i trädgården innan den försvinner spårlöst. Jag vet att det är min älskade papps som kommit förbi. När gryningen kommer väcks jag av ett sådant fågelkvitter att jag måste stänga fönstret för att få sova lite till. Jag vill inte öppna ögonen för då vet jag att hellre vill ut och sätta mig på verandan och se dagen vakna till liv.

På väg till jobbet ser jag finklädda barn som med förväntan i blicken håller en förälder i ena handen och en bukett blommor till fröken i den andra, och jag kommer på mig själv att bli tårögd där jag sitter i bilen med ” Lev nu dö sen” i högtalarna. Vår son är nu 13 år och har precis gått ur 6:an. Med begynnande målbrott och ca 10 cm längre än mig ger han mig svaret ”nej, d e chill” på frågan om jag ska komma på hans skolavslutning. Så var det med det. Min älskade lille gosse-inte så liten längre, mitt hjärta svämmar över av kärlek till detta barn. Hans tillvaro i skolan har blivit något bättre, även om det finns plågoandar här med så känns som skolan tar det på allvar, det som vi rapporterar.

Denna vår har varit minst sagt annorlunda. Över världen blåste in en pandemi. Ett virus som hittills-officiellt-har drabbat 425 000 människor. Bara i lilla Sverige har över 4000 människor dött. Vad händer, vad gör vi, kommer vi överleva? Många frågor som tyvärr har fått så olika svar. När det är över är det ingen som vet. Det vi vet är att ingenting kommer bli sig likt igen.

För min egen del har det inneburit att inte få träffa min älskade mamma så ofta, och när vi setts har det varit på behörigt avstånd. I mitt arbete har det handlat om att ha koll på och följa rekommendationer och informerar. Prata och lugna de som känner oro. Men det som oroar mig mest, och som jag försöker tränga bort, är att jag inte fått komma på den årliga kontroll som bekräftar att cancern håller sig borta. Samt att den cancerförebyggande operation som jag skulle gjort i våras är uppskjuten obestämd tid. Det svarta böljande cancerspöket som jag till större delen förintat, eller i alla fall lärt mig att ignorera, har fått ny grogrund, och börjar synas i ögonvrån, hur jag än vänder mig.

Vi väntar på provsvar. Niklas har i stort sett alla symptom. Jag har feber och nästäppa. Karantän,Alvedon, och vatten.

Ja, det var en kväll i juni, just när sommar´n är som bäst…..

Efter stormen

Publicerat den av detverkligaLämna en kommentar

Sommaren 2000 stod jag och min bästa vän på den stora gräsmattan vid Varbergs Fästning. På scen stod Marie Fredriksson. Denna fantastiska sångerska som jag under så många år beundrat, och som nu sjunger sina sånger i himlen. Det var en sådan ljummen sommarkväll som man bara får någon gång per sommar. Glittrande hav och de skriande måsarna gjorde Varberg till en magisk plats. Vi satt på den stora gräsmattan nedanför scenen och drack vårt medhavda vin i plastglas.  Jag var fortfarande nyförälskad i det kaos som det bar med sig. Jag hade fjärilar i magen varje dag, och den enda jag kunde tänka på var Niklas. Men att det skulle bli vi var fortfarande inte helt självklart. Det var en bergochdalbana med känslor och sårade människor kring oss. Avklippta band som ställde till oreda. Men vi visste att vi ville ha varandra. Han lämnade sitt gamla bakom sig och hade tillfälligt flyttat in hos mig i min lilla etta i Almedal. Vi visste inte vart vi var på väg, så när Marie sjöng ”Mot okända hav” rann tårarna ner för mina kinder. ”Jag lovar inga stjärnor i natt, allt jag lovar är en annan strand”. En av de vackraste texterna som skrivits, och just där och då var den min.

Det är 19 år sedan. Vi följde varandra mot okända mål, och vi har inte ångrat det en sekund. Den 18 december är det 15 år sedan vi höll krampaktigt varandras händer och lovade varandra kärlek och respekt. Det har varit upp- och nedgångar. Med- och motgångar. Ljus och mörker. Glädje och sorg. Men alltid tillsammans. För varje år som går starkare. Det finns dem som försökt förstöra för oss. Som kanske varit avundsjuka på vår kärlek. Som kanske ville var elaka, eller som behövde någon att skylla på för att dölja sin egen dumhet. Det har stormat många gånger och det har varit tuffa perioder av tvivel och osäkerhet. Men vi har varje gång kommit fram till att vi vill leva med och för varandra.

December är en mörk månad för mig, inte bara på grund av årstid. Det är denna månaden jag förlorat de som betytt mest. Tyngst min älskade lille papps. Trots att det gått 7 år, går det inte en dag utan att jag saknar honom. Dagarna kring hans bortgång är känslomässigt jobbiga och jag kommer på mig själv att inte vara mig själv….Och då finns han där. Min älskade make. DU ger mig lugn efter stormen. När mina drömmar faller isär. Du ger mig lugn efter stormen, när allt är över, väntar du här. Du ger mig lugn efter storm.

15 år

Du måste finnas

Publicerat den av detverkligaLämna en kommentar

bergJag sitter på bänken i minneslunden där pappa vilar. Det är vinter nu och inget vatten porlar vid den lilla dammen som är byggd i mitten. Snön faller runt mig och landar på de färska blommorna som anhöriga och sörjande ställt i de vaser som står kring dammens stenkant. Jag har inga blommor med mig. Onödiga pengar hade pappa tyckt. Köpa blommor till någon som ändå är död. Och så hade han fnyst, en snabb nästa ljudlös utandning genom näsan. Han uppskattade besök mer än presenter. Undrar om han någonsin förstod hur älskad och omtyckt han var, och av hur många.

Det är alldeles stilla runt mig. Snö verkar ha en lugnande effekt på både människor och natur. Men inuti är det kaos, och jag vill bara skrika rakt ut. Skrika ut min frustration och ledsamhet. Frustration över hur komplicerat och svårt livet ibland kan vara. Över hur inihelvete jobbigt det är att vara vuxen. Över känslan att inte räcka till. Ledsamheten över att, även om jag fantastiska vänner och världens underbaraste lilla familj, känner mig väldigt, väldigt ensam just nu.

Mamma har äntligen köpt en lägenhet, i det området där hon kunde tänka sig att bo. Till ett pris som inte ruinerar, och med snabb inflyttning. Ändå är hon inte glad. Ingenting är bra. Och jag blir så ledsen. Hon lämnar ett hus som är på väg att förfalla. Alla ser det, utom hon. Hon har varken ork eller pengar att underhålla det. Vi har varken tid eller ork att göra det. Pappa hade verkligen inte velat att huset skulle bli så eftersatt. Han hade aldrig velat se mamma så nedbruten och knäckt på grund av ett hus! Han ville aldrig annat än väl för henne.

I kaoset av att springa på visningar, ha koll på alla papper, vad ska vara kvar, vad ska inte, vad ska säljas och vad ska tas med, så dras jag med ner i det mörka negativa. Ingenting och ingenstans kan mäta sig mot där hon bor idag. Jag ska fixa, trixa, kolla upp, försöka skapa positivitet. Stötta, hjälpa, trösta, rådgiva. Jobba heltid och sköta ett hem. Vara mamma och maka. Och hela tiden med det dåliga samvetet på axlarna att jag inte ställer upp tillräckligt för mamma. Inte är där tillräckligt ofta och länge. Men någonstans är mamma en vuxen människa. En klok sådan, som vet och kan mycket mer än hon just nu vill erkänna för sig själv. Även hon har vänner, som kan var där för henne. Bara hon sträcker ut handen. Hon har bara valt att lägga sig på rygg och spela hjälplös.

Länge har jag trampat vatten för att hålla mig över ytan, men nu börjar orken tryta och jag är livrädd att jag ska sjunka med henne. Efter det psykiska traumat av min sjukdom, så är min stresströskel inte längre lika hög, och nätterna blir snabbt en tid för grubbleri istället för sömn. Som nu.

När man sitter med ansiktet mot himlen när det snöar, så smälter värmen från kinden  snöflingorna som blandas med tårarna. Jag sitter där på bänken, och väntar på ett svar, ett tecken på att han hör mig. Men det kommer inte, och jag är återigen ensam. Och jag vältrar mig en stund till i min egen bedrövelse. Reser mig och går därifrån. Jag vet var han är. Hos mamma. För det är där han behövs mest.

Du måste finnas.  Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

 

Snön föll

Publicerat den av detverkligaLämna en kommentar

cykelSom en orm som ljudlöst och sakta ringlar sig fram för att avrätta sitt byte, känner jag hur ångestattacken smyger sig på mig. Ångesten som gjorde att jag fick avsluta studierna på Högskolan. Ångesten som gjorde att jag under en period i mitt liv skapade ovänskap och trassel kring mig. Ångesten som inte kom alls när jag fick mitt cancerbesked…Jag kämpar febrilt för att hålla den undan. Jag har inte tid.

Min energi är på väg att ta slut. Den är nere på reserven. För första gången i hela mitt liv, är jag märkbart påverkad av vintermörkret. Men det är inte mörkret i sig utan en höst som gått i rasande tempo utan chans till återhämtning. Lite självvalt, en del som jag inte valt. Mamma har bestämt sig för att sälja huset. Hennes och pappas liv, mitt barndomshem. Ett nödvändigt beslut men som påverkar oss känslomässigt. Inte blev det lättare när hon hamnade på sjukhus och jag själv fick sköta mäklarkontakt och försäljningsprocess, mitt i oron för henne. ”Du vet hur man ska göra”. Ja, men för det innebär det inte att det är mindre smärtsamt för mig. Jag saknar min pappa mer än någonsin. Nu hade jag behövt hans lugnande röst, och kloka ord. Hans hummande och hur han på norrländska betonade mitt smeknamn på första vokalen. Så som ingen kan, så som ingen gjort. Bara han. Att han lämnade oss i Luciatid, i mörkaste december, gör det hela så oerhört smärtsamt.

Snart är det jul, och som det känns nu ska jag bara ligga i fosterställning och sova mig igenom skiten. Skrota Uppesittarkvällen. Jag äter som en häst, vinner tamigfanaldrig på BingoLotto, och sedan Bingo-Berra skaffade tjej o drog är det så mycket tråkigare. Det som kan hända i direktsändning har redan hänt: Edward Blom tände eld på en sockertopp-och julpyntet. Studion stod i brand och jag låg dubbel av skratt i soffan. Bengt Fritjofsson slurpade mumma så håret reste sig. Glenn Hysén satt i tomtedräkt i 4 timmar och högröd i ansiktet höll på att tuppa av, av värmslag innan Oldsberg till slut lyfte på masken.

Kalle och hans jävla vänner, julklappsutdelningen med berget av papper som man jagar över rumsgolvet, och den förbannade paltkoman, varenda jäkla julafton. Vem fan kom på den rimmade julskinkan? Jag äter minst ett kilo varje jul! Vörtbrödet med ugnsbakad leverpastej. Ris al a Malta,  Och Alladin-asken men va FAAN?! Omöjligt att ta EN bit och vackert nicka och säga ”de räcker gott med en”. Den som säger så ljuger eller har allvarliga ätstörningar. Såna som jag har, fast åt andra hållet…Och just som tror att det inte kan bli värre, ja, då visar dom Karl-Bertil Jonssons julafton. Va är det?? En dåligt tecknad film, som dom inte ens lyckats dubba på svenska, fast den är svensk…..jag smäller av….

Men just som jag känner så, så kommer den där julen som börjar på en måndag. När man har en hel helg på sig innan tomten kommer. Ja då händer nåt. Då går jag återigen in i jul-mode. Energin kommer sakta tillbaka. Tofflorna åker på, ljusen tänds, glöggen sippas, vörtmacka till frukost-ja, tack. När sonen sover smyger jag ner ett paket i hans julstrumpa. Tomtens gröt ställs ut på kvällen innan. Maken langar tejpbitar medan jag slår in de sista paketen. Skinkan smakas, innan griljeringen, fortfarande ljummen så smöret smälter på mackan. För julen är ju fantastisk. Jag älskar julen och har alltid gjort. Kanske är det för att det de underbara minnen jag från när jag själv var liten. Det var då, dagen före julafton, som jag och pappa först åkte och tittade på tomten och renarna på taket på Slottängsgatan i Utby, för att sedan åka och köpa gran. Det var han och jag själva i flera timmar kändes det som. Mamma stökade i köket och trollade fram rätt efter rätt till det dignande julbordet. Det fanns tid och det fanns lugn. Det var familjens tid, och det kändes som pappa hade all tid i världen att bara vara med oss.

Jag saknar dig så. Jag mindes den natten, när allting tog slut. Jag minns hur jag satt där tittade ut, och hur snön föll.