Kategori: Campingliv

Liljekonvaljen jag plockade på min och Sigges skogspromenad fyller hela övervåningen med ljuvlig doft och ger ett löfte om att sommaren står runt hörnet och väntar. Om än tålmodigt då vintern fortfarande skickar isande vindar på dagarna och strör frost över det nyklippta gräset på nätterna.

På toppen av bergsknallen i skogen bakom vårt hus, springer Niklas före och ställer sig i ”Rocky”-position. Något som så länge varit omöjligt för honom. Ett elakt diskbråck med svåra smärtor som följd, har satt vår tillvaro på paus under alldeles för långt tid. Vardagen har blivit ansträngd och svår att hantera för oss båda. Konstant smärta är tröttande och söndrande för alla inblandade, och oerhört frustrerande för den som står vid sidan om. Avsaknaden av nåt så enkelt som gemensamma promenader eller husfix gjorde att humör och vilja totalt kördes i botten, och istället ersattes det med serieknarkande soffläge, sömnbrist och trätande för minsta lilla. Vår relation har haft den tuffaste prövningen av alla på de 25 åren, så operationen kom som en befrielse. Äntligen kan vårt ”vi” fungera normalt igen.

Sonen har fyllt 18 år och blivit en myndig man. En ung man som går sin egen väg, och som över tid byggt upp sig själv till en självsäker individ med skinn på näsan. Vi pratar ibland om det mörka, han har inga problem med det, men såklart har det satt spår i själen både på honom själv och på oss. Jag blir förtvivlad över det han berättar att han blivit utsatt för, som vi inte fått veta. Som han gömt undan i sin ensamhet. Att det kunde vända och bli så bra. Istället kommer nu en annan slags oro. En välkomnad sådan förvisso. Den som man har när han ska ut på stan, på en fest och röra sig ute på nätterna. Mitt katastrof-tänk slår till med full kraft och och jag sover med ett öga och ett öra som ett skyggt djur som snabbt måste kunna upptäcka fara. De första gångerna vågade jag inte ens åka från stan, utan valde att vara hemma när sonen hade planer på fest eller krogbesök. När ska man egentligen kunna släppa det? Aldrig tror jag svaret blir till mig blir. I alla fall inte förrän han flyttat hemifrån.

Det här med att ha en pågående frigörelse i hemmet, samtidigt som förmyndarskapet tagits ifrån oss, är en omställning som tar tid för oss som föräldrar. Som att ha en hund i löplina. Släpp ut, inte för långt, inte för löst, och dra in igen. Hittills förskonade från trots, men därmed inte sagt att linan ibland spänts ordentligt och att det dragits åt var sitt håll i de olika ändarna. Oftast slutar det med att han vet att vi vet att han tror att vi inte vet. Men vi har också varit unga. Vi har också trott att vi har lurat våra föräldrar. På den tiden fanns varken mobiltelefon eller spårningsappar, men nåt konstigt sätt hade de ändå förvånansvärt mycket koll. Vi har också kört med ” men alla andra får ju..” och den funkar lika lite för honom som det gjorde för oss för över 30mår sedan. Vi känner oss som dinosaurier samtidigt som känner oss som 20 nu när vi kan börja leva normalt igen. En svår men samtidigt ganska trevlig livssituation.

Jag blir gräsänka en vecka. Med sin nyvunna smärtfrihet drar han på fiskeresa med kompisarna till nord-Norge. Mygg, snö vind och jävelskap. Varsågod-ha så kul. Sonen lever sitt tonårsliv som innebär ett hemligt nattliv som vi inte vet något om, sover på dagarna och kommer fram ur gömmorna när han är hungrig eller behöver pengar. Alltså blir det jag och Sigge kvar. Så till helgen packar jag väskan och Sigge och drar till en av de närmsta. Vi ska sola, dricka bubbel och babbla. Prata om svunnen ungdom, att det var lättare förr, att det var bättre förr. För så var det ju, det vet ju alla som har tonårsbarn.

Ja ljuvliga ungdom, dig har jag kvar, som värme i hjärtat på äldre dar.

Över ett år har nu gått sedan pandemin slog till världen över. I dess spår följer, förutom alldeles för många förlorade liv, ändrade rutiner vanor och system. Vi kunde för ett år sedan inte ana alla dess konsekvenser.

På det rent personliga planet innebär det en tristess utan dess like. Ska det bli ännu en sommar utan After Beach på Tylösand? Inget röj på Tanumstrand? Ingen trött trubadur på en avlägsen camping? Jag behöver musik och även om åren på Lazar´s är långt borta och cancermedicinen givit mig stela och värkande leder så behöver jag dansa! Jag behöver kunna bjuda hem alla vännerna, samlas och fuldansa in i sommarnatten.

Trots hemarbete, långtråkig vardag, och avståndshållande begränsat umgänge, känner jag mig utmattad. Dränerad på energi. Jag är så redo för semester.

Vi var 3 tjejer som packade bilen, lämnade familjen hemma och drog till väninnans sommarhus nära Smögen. En tjejhelg med gött tjöt, god mat och dryck. Bara vi, havet och sommaren. Efter en sväng på bryggan kunde vi konstatera att hormonhalten steg ju längre in på eftermiddagen det blev. Inte hos oss utan hos de unga människor som leta sig dit för tja…det var nog inte glass och räksmörgås i alla fall, så säger jag inget mer om det. Vi mogna och sansade kvinnor hade vett nog att ge oss därifrån innan vi riskerade att få ägglossning. Eller så var det för att bubblet sinat i våra glas och solen börjat vandra neråt på himlen.

Juninatten var magisk. Från verandan satt vi i den syréndoftande solnedgången och drack obscent mycket bubbel. När bubblet transporterat sig från munnen till hjärnan började vi skråla med i alla schlagers vi kunde komma på, låtar från ungdomen, låtar som spelades de somrarna för längesen. Jag tror nog att bland topp 10 på listan ”jag-sjunger-bra-när-jag är-full-listan” ligger Carolas På egna ben, Bon Jovis Bed of roses, och Tommy Körbergs Stad i ljus. Känner du dig helt på topp så ligger Celine Dions All by my self i farozonen. Vi förfinade vår ”Tusse-dans” till Voices, och gjorde honnör när solen sjönk i havet. Vi tjejer gillar att prata, det vet alla, speciellt våra män. Även när männen inte längre är villiga att lyssna, gillar vi att fortsätta prata. Lagom mycket bubbel ger lagom mycket prat. För mycket bubbel ger för mycket prat. Eller nej, det kan inte blir för mycket…av något. Men man blir bra på att fylla i, eller avslutas varandras meningar tex som ” åhh, jag vet preeecis hur du menar” eller ” ååhh preeecis så har jag det också”. Exakt vad vi pratade om får stanna på Hasselösund. När gryningen kom hade vi textdansat oss trötta och sjungit oss hesa. Solen sa godmorgon och vi fick säga godnatt. Men vi åkte trots allt hem med nya krafter och ett leende på läpparna. En sak är sak är säker : We will always have Smögen.

När solen färgar juninatten, och när sången och musiken dansat ut. Det är stunder som man borde ta till vara och ha kvar, som ett täcke under vinterkalla dar

Mörkret har oss i sitt grepp. Omöjligt att komma ur. Som när man provat en för liten tröja och man fastnar med armarna i en konstig vinkel när man ska ta av den och panik uppstår när du inser att du kanske måste fråga butikspersonalen om hjälp för att få av den. Så känns det. Vi återhämtade oss till slut, men det har tagit tid, och vi är inte framme än. Anfåddhet av minsta lilla, luktsinne som spelar oss ett spratt ibland, och en trötthet som inte liknar något annat. Behovet av sömn är större än någonsin, och man har inget att sätta emot när det kommer.

Allt är inställt. Max 8 personer. Umgås endast med närmsta familjen. Det är slut på festandet. Alltså, det funkar inte för oss, det skaver….konstiga idéer dyker upp. Ska vi köpa hund? Sommarstuga? Husbil? Renovera köket? Jag har till och med sökt nytt jobb, trots att jag trivs på arbetsplatsen och med mina kollegor. För det är nåt som skaver….

Sommaren gick hyffsat bra-vi hade ju vårt ”safe-house” med oss. Kunde svemestra och hålla social distans samtidigt. Salta bad, varma bohusklippor, sval Prosecco. Grebbestad, vår pärla. Då och där, under markisen i den magiska västkustska solnedgången, med vännerna, kändes allt som vanligt. Det enda som skavde var solsvedan.

Hösten försvann lika fort som den kom. Skolan började igen och jag är ett steg närmare mitt mål. I september fick jag äntligen genomgå den operation som jag väntat på sedan i mars. Rymdmänniskor i visir. Den mest bisarra känslan av att själv gå och lägga sig på operationsbordet, eskorterad av två manliga sjuksköterskor-italiano…ännu mer bisarrt. Herregud, att man skulle vara över 40 innan man går utan trosor mellan två killar….i sjukhus-skjorta, osminkad, och lönnfet. Farväl självkänsla…Jag fick till slut också göra min årliga uppföljning på den cancer jag haft. Allt ser fortfarande bra ut. Cancerrisken har minskat betydligt på det som kan påverkas med kirurgiska ingrepp. Den genetiska risken får jag leva med resten av livet, men det har jag lärt mig hantera. Jag vet att jag kanske inte blir så gammal som jag skulle önska, men jag lever nu, fullt ut, varje dag. Ingen jävla pandemi kan hindra mig från det. Jag känner mig lättad. Till våren ska jag, efter 5 år, bli friskförklarad så är det bara. Då blir det fest, då vill jag fylla huset med vännerna, spela musik på högsta volym och fuldansa in i aprilnatten.

Jag är bara en sten i havet, de e inte värre så. Så så så vad var det ni sa? Vad var det vi sa, det kommer bli bra.

Så var det då dags för årets sommarsemester. Efter 3 veckor av konstaterad Covid-19. 3 veckor av isolering. 3 veckor av feber, svettningar, orkeslöshet, huvudvärk, andningssvårigheter, och många andra märkliga och obehagliga symptom.3 veckor av helvete. 3 veckor som sonen strök längs väggarna med handskar och munskydd. KOm bara upp till övervåningen för att hämta mat, sedan försvann han igen, som sommarskuggan i Sommarlov. 3 veckor med årets högtryck,30 grader varmt och sol. Sverige kokade och vi orkade knappt vistas i skuggan. Men jag är inte bitter… Experterna talar om hjärnskador…och jag tänker att kan det bli värre…? Eller, ja, ur mitt perspektiv, med tanke på den psykiska smäll som min cancerdiagnos och behandling gav mig. Sämre korttidsminne, ännu sämre långtidsminne, ljud och ljuskänslighet, språkbortfall och hjärntrötthet. Ska jag tillbaks på ruta ett, efter 4 års hyffsad återhämtning? Får trösta mig med att ”ordtappen” har givit oss många goa skratt.

På semestern ska jag göra allt det där som jag annars inte gör. Baka bröd, safta, och sylta. Måla färdigt huset. Rensa ogräs. Rensa förråd och vind. Sälja nåt på Blocket. Köpa nåt på Blocket. Sortera kokböcker. Konversera med en granne. Vandra i bergen. Börja jogga. Plocka blommar. Sortera undan de kläder som krympt i byrålådan sedan förra sommaren. (Hur fan går det till undrar jag??) Se färdigt en TV4-film som börjar 21.30. Se färdigt ett avsnitt på Morden i Midsomer. Eller varför inte räkna ut hur många invånare som rimligtvis fortfarande lever i den lilla socknen. Ta en vit månad. Sippa te och bli en sundare och friskare människa. Men, nej, fan också, inser att jag hinner inte det i år heller.

Vi drar iväg med vår husvagn, ut i sommarsverige! Vi ska muta in oss på de dyra 90 kvm och sitta och glo som två jon-på alla andra campingjon från vår lilla plåt-termos på hjul. Vi ska njuta av 14 plusgrader och regn från sidan. Vi ska grilla en grillbit och dricka rödtjut ur kartong. Hemester är liksom inte vår grej, så vilken tur att man även får lov att Svemestra. Men denna resa blir inte densamma som innan pandemin. Ingen After Beach att dansa röven av sig på, inga sommarspelningar att lyssna på, ingenting. Stefan Andersson No 90 Kleist är flyttat till nästa sommar. Vårt favvo coverband På G har fått allt inställt. Kämpar tappert med live-spelningar över FB och gör det med bravur. De får dansbenen att börja rycka-alltid, men röven sitter kvar…Jag och Niklas har inga problem med att underhålla oss själva, men det blir liksom inte riktigt samma sak som när man har dessa duktiga och ödmjuka killar framför sig på en scen och nu inser man vikten av samspelet mellan artist och publik.

Vi får göra det bästa av saken. Hänga med det sällskap som ger oss positiv energi. Göra de saker som ger oss fina minnen, roliga minnen och knasiga minnen. Oavsett så händer det alltid något. Förra sommaren fick vi montera ner en vägskylt efter ett litet missöde i Anderstorp. Fick tura på Lysekilsfärjan, då bilnyckeln låg kvar på campingen. En dyr taxitur fram och tillbaka så var vi på rull igen. Så vem vet vad som väntar denna sommar. Vi börjar på en liten avlägsen camping i mitten av Sverige. Där finns ett café och en strand och massor med social distans. Därifrån kan det bara bli bättre, tänker vi. Och mycket bubbel blir det…..

Oh boy! Vilket vackert väder. Solen skiner idag.

Som en orm som ljudlöst och sakta ringlar sig fram för att avrätta sitt byte, känner jag hur ångestattacken smyger sig på mig. Ångesten som gjorde att jag fick avsluta studierna på Högskolan. Ångesten som gjorde att jag under en period i mitt liv skapade ovänskap och trassel kring mig. Ångesten som inte kom alls när jag fick mitt cancerbesked…Jag kämpar febrilt för att hålla den undan. Jag har inte tid.

Min energi är på väg att ta slut. Den är nere på reserven. För första gången i hela mitt liv, är jag märkbart påverkad av vintermörkret. Men det är inte mörkret i sig utan en höst som gått i rasande tempo utan chans till återhämtning. Lite självvalt, en del som jag inte valt. Mamma har bestämt sig för att sälja huset. Hennes och pappas liv, mitt barndomshem. Ett nödvändigt beslut men som påverkar oss känslomässigt. Inte blev det lättare när hon hamnade på sjukhus och jag själv fick sköta mäklarkontakt och försäljningsprocess, mitt i oron för henne. ”Du vet hur man ska göra”. Ja, men för det innebär det inte att det är mindre smärtsamt för mig. Jag saknar min pappa mer än någonsin. Nu hade jag behövt hans lugnande röst, och kloka ord. Hans hummande och hur han på norrländska betonade mitt smeknamn på första vokalen. Så som ingen kan, så som ingen gjort. Bara han. Att han lämnade oss i Luciatid, i mörkaste december, gör det hela så oerhört smärtsamt.

Snart är det jul, och som det känns nu ska jag bara ligga i fosterställning och sova mig igenom skiten. Skrota Uppesittarkvällen. Jag äter som en häst, vinner tamigfanaldrig på BingoLotto, och sedan Bingo-Berra skaffade tjej o drog är det så mycket tråkigare. Det som kan hända i direktsändning har redan hänt: Edward Blom tände eld på en sockertopp-och julpyntet. Studion stod i brand och jag låg dubbel av skratt i soffan. Bengt Fritjofsson slurpade mumma så håret reste sig. Glenn Hysén satt i tomtedräkt i 4 timmar och högröd i ansiktet höll på att tuppa av, av värmslag innan Oldsberg till slut lyfte på masken.

Kalle och hans jävla vänner, julklappsutdelningen med berget av papper som man jagar över rumsgolvet, och den förbannade paltkoman, varenda jäkla julafton. Vem fan kom på den rimmade julskinkan? Jag äter minst ett kilo varje jul! Vörtbrödet med ugnsbakad leverpastej. Ris al a Malta,  Och Alladin-asken men va FAAN?! Omöjligt att ta EN bit och vackert nicka och säga ”de räcker gott med en”. Den som säger så ljuger eller har allvarliga ätstörningar. Såna som jag har, fast åt andra hållet…Och just som tror att det inte kan bli värre, ja, då visar dom Karl-Bertil Jonssons julafton. Va är det?? En dåligt tecknad film, som dom inte ens lyckats dubba på svenska, fast den är svensk…..jag smäller av….

Men just som jag känner så, så kommer den där julen som börjar på en måndag. När man har en hel helg på sig innan tomten kommer. Ja då händer nåt. Då går jag återigen in i jul-mode. Energin kommer sakta tillbaka. Tofflorna åker på, ljusen tänds, glöggen sippas, vörtmacka till frukost-ja, tack. När sonen sover smyger jag ner ett paket i hans julstrumpa. Tomtens gröt ställs ut på kvällen innan. Maken langar tejpbitar medan jag slår in de sista paketen. Skinkan smakas, innan griljeringen, fortfarande ljummen så smöret smälter på mackan. För julen är ju fantastisk. Jag älskar julen och har alltid gjort. Kanske är det för att det de underbara minnen jag från när jag själv var liten. Det var då, dagen före julafton, som jag och pappa först åkte och tittade på tomten och renarna på taket på Slottängsgatan i Utby, för att sedan åka och köpa gran. Det var han och jag själva i flera timmar kändes det som. Mamma stökade i köket och trollade fram rätt efter rätt till det dignande julbordet. Det fanns tid och det fanns lugn. Det var familjens tid, och det kändes som pappa hade all tid i världen att bara vara med oss.

Jag saknar dig så. Jag mindes den natten, när allting tog slut. Jag minns hur jag satt där tittade ut, och hur snön föll.

Ett makalöst högtryck placerade sig över vårt land i början av maj. Och där stannade det. Det är snart i mitten av juli, och det ligger kvar. Dygn efter dygn värms land och hav upp. Till slut orkar vi inte ens åka och bada längre, utan väljer att flämta i skuggan.  Inte på flera år har vi haft en sådan sommar, och det är helt underbart.

Värmen är brutal och klistrande. Eldningsförbud införs, djur nödslaktas, och skogarna brinner. På det slänger vi in ett fotbolls-VM som gör mig till sport-änka i en månad. Varje underbar junikväll som passerar får jag tillbringa själv på altanen.  Ljumma sommarkvällar, när himlen glöder i rosa när solen kämpar för att doppa tårna i horisonten för att sedan sakta stiga igen.

Men snart är det semester och vi ska återigen ut på turné med vår husvagn. Då kommer regnet, tro mig. Campinglivet är skoningslöst. Ihop med regn, kanske rent av ett litet helvete. Allt är fuktigt, ytan att vistas på blir begränsad, och humöret sjunker ner i de regnvåta foppatofflorna som står utanför på gräset.

För övrigt är vi ett märkligt folk, vi rullande campare. Vi åker flera mil, mutar in oss på 100 kvm, med en boyta på 12 kvm, har närmsta grannar på max 4 meters avstånd, och sedan gör vi allt för att inte synas. Vad hände där, egentligen? Tycker det är jobbigt att dra upp mörkläggningsgardinerna på dagen. Vill helst inte hälsa på någon, och spontana samtal är näst intill obehagliga.Du ska se allt, men igen ska se dig. Det byggs staket, sätts upp vindskydd, och förtältsgardiner dras för. För att se de nyanlända måste du ta din stol och din bok, sätta dig lagom nära och låtsas läsa. När det är över kan tryggt sätta dig bakom vindskyddet igen.

Men höras är inga problem. Har du en stereo med riktigt grym bas så kör på den strax innan lunchtid. Gärna med stabilt dansband, så grannarna är nära ett nervsammanbrott innan kvällen. Barn och hundar kan var högljudda dygnet runt. dom är ju trots att bara djur..eller jag menar barn…Klara man inte det, får man campa i skogen! Så det så! Festfolk däremot måste var tysta kl 23, annars jäklar skickar vi vakten på dom!

Vi lagar mat utomhus, och går på toaletten kollektivt. Vi dricker öl direkt ut burken, och vinflaskor är för amatörer. Det ska vara bag-in-box, för tusan! I engångsglas så man får lite festivalkänsla.

Men för det mesta är vi jäkligt trevliga och hjälpsamma. Det räcker att vifta lite så kommer alltid en vänlig själv med goda råd, eller hjälpande handtag. De finns en gemenskap bland oss likasinnade som gillar att åka runt med våra vagnar. Vi har inga krav, inga gräsmattor som ska klippas, eller blommor som ska vattnas. Vi tar dagarna som de kommer, och är avslappnade. Njuter av livet, och väntar på regnet.

Vår bästa tid är nu. Vem vet om morgondan har sol.

Vi är i vårmånaden mars. Men våren är hållen gisslan. Av vintern. Den håller våren i sitt stenhårda grepp och förhandlingar verkar inte vara inledda. Istället för fågelkvitter och snödroppar, faller små vita flingor tyst, utanför vårt köksfönster.

Vi har kommit över och förbi vintermörkret, och det mörker som låg över oss. Lite piggare och lite gladare. Och snart har det gått två år sedan mitt cancerbesked. Alltså ska den värsta faran snart vara över. Men jag har förhöjd risk att få cancer, enligt genutredningen, så andas ut kommer jag kanske aldrig göra. I april ska jag på  min andra kontroll. Det kommer går bra.

I år har jag och Niklas varit tillsammans i 18 år. Det är 19 år sedan blixten slog ner, och vi drogs till varandra som två magneter. Vi ville leva och andas tillsammans.

På 18 år hinner det hända mycket i ens liv. Vi sitter vid köksbordet en lördagsväll, och delar en flaska vin i skenet från stearinljusen. Pratar minnen. Pratar framtid. Om Drömkåken byggt 1945, som fortfarande väntar på renovering här och där. Resor vi gjort, och resor vi vill göra.

Vi har fyllt vårt hus med det som är viktigast för oss: kärlek, värme och minnen. Vi har valt resor och nöjen, många gånger, före renoveringen, och haft väldigt roligt på vägen.  Vi älskar att skapa minnen tillsammans. Det är minnena vi plockar fram när det blåser hårt, inte ett toppmodernt kök, eller flotta möbler.

När vi träffades hade Niklas  aldrig varit på en rockkonsert.  Jag hade aldrig varit i London, men drömde om det. ”En dag ska jag ta dig till London, Cilla, det lovar jag dig”.

Så kommer något som kallas livet i vägen. Jobb, karriär, barn, sjukdom, glädje och sorg. Rockkonserter har vi varit på flera gånger. London fick vänta.

Flygplan utan vingar. Kinder utan rodnad. Mio utan Jum Jum. Det är bara jag, bara jag utan dig.

Om 3 veckor sitter vi på planet till London. Niklas, Mathias och jag.

Den kalla regniga sommaren går mot sitt slut. Dagarna blir kortare, och skuggorna blir längre. Om ett par dagar är jag åter i vardagslunken. Den vardagslunk jag saknade så mycket när jag var sjuk. Den vardagslunk som jag aldrig mer vill vara utan. Snart är det försent för allt det jag skulle gjort under semestern. Försent. Det är ett läskigt ord, om du börjar fundera på dess innebörd.

När något är försent, är det också borta, förbrukat och oåterkalleligt. Innan det är försent, gör det, säg det. Varför vänta? Det blir försent förr eller senare. Försent kommer alltid, precis som sen.

Man måste gå till tandläkaren, innan det är för sent. Då har tandtrollen flyttat in, och skapat oreda och odör.

Man måste gå på toaletten, innan det är försent. Annars…ja, viss odör kan uppstå även här, och oredan är mindre angenäm.

Man måste sluta dricka, innan det är försent. Att bli pruttfull och ställa till skandal på en fest, kan förstöra så mycket som sen inte kan lagas.

Man måste ta ut bullarna ut ugnen, innan det är försent. Brända bullar kan inte repareras. De blir förstörda. Måste slängas. Ska du försöka äta dem ändå, får du en bitter smak i munnen. En relation måste vårdas, innan det är försent. Det kan gälla släkting, vän eller partner. En brusten relation, en förlorad vän, ett klippt familjeband, är resultatet av ordet försent. Är det värt det?

Det är aldrig försent? Eller?

När jag var dryga 20, tog jag kontakt med min biologiska pappa. En relation som aldrig blev djup, men nödvändig för mig. Jag ville veta vem han var innan det var försent.

När min son var drygt ett år, valde jag att bli adopterad av den pappa jag vuxit upp med. Jag ville så innerligt att han skulle bli riktig morfar till honom. Pappa hade klarat sig ur en grym cancerbehandling, och jag ville ha det gjort innan det var försent. Det var en varm junidag när jag fick beskedet om att adoptionen var godkänd. Vad jag inte visste, var att jag sårade min biologiska pappa oerhört, genom mitt livsval. Jag hade velat tala om orsaken till det. Att jag inte valde bort någon, utan valde en till. Jag bestämde mig att ta mod till mig och prata med honom. Förklara. Han skulle förstå. I augusti gick min biologiska pappa bort i cancer. Och jag ringde aldrig. Nu var det försent.

Min adoptivpappa, min pappa i hjärtat, stod mig väldigt nära. Vi pratade mycket. Eller, jag pratade mycket, pappa lyssnade mycket. Han ”hummade” och nickade. Ställde frågor som gjorde att jag fick fundera själv på svaret. Han berättade tokiga minnen, och skrattade så axlarna hoppade. Han älskade mig, det vet jag. Jag älskade honom. Han insjuknade i cancer igen, denna gången obotlig. När vintern hade oss i ett kallt och hårt grepp, och Lucia stod för dörren, vakade vi vid hans säng. Vi visste att han snart skulle gå. Jag var beredd, jag skulle vara där och säga farväl. Innan dess skulle jag bara hem och hämta övernattningskläder, och teckningen som sonen ritat till sin älskade morfar. Den med tomten, granen, morfar och Mathias. När jag är på väg till bilen, drar pappa sitt sista andetag, och försvinner upp till stjärnorna. Jag var inte där. Det var försent.

Spelar det någon roll?Nej, kanske ingen. Kanske allt egentligen.

Svensk sommar…västkust, doft av tång, salta bad, solvarma klippor, räkfrossa, solsvett skinn, ljusa nätter, romantik. Eller….?

Regn, mygg, regn igen, regnkläder, fukt, blåst from hell, regn från sidan, 14 grader, mörker….

Semestern kom äntligen. Vi ska ut i Drömkåken 2, och bara njuta av varandra och vackra sommarsverige. Men det funkar ju inte längre. Vad som hänt med detta land och klimatet, lämnar jag till dem som kan svara på det. Men i MIN värld, har Sverige blivit ett kallt blåshål , med regn och mygg och jävelskap, som gör att jag redan nu ser över möjligheterna att sälja av allt här hemma, och köpa hus i Spanien, timmarna efter pensionsavgången. Att jag då kanske är närmare Äldreboendet, än livskvalitet, ja, den frågan lämnar jag också till dem som vet nåt om det…

Vi packade vår lilla vagn, i regnet, och drog i väg. Äntligen var bonusdottern med för första gången på flera år. Vi ska till Kolmården och sedan till Gustavsvik för att möta upp vännerna.

Det är ett trevligt fenomen det här, med att knö ihop sig på 11 kvadrat och umgås. Att för dyra pengar hyra ca 90 kvadrat på en gräsplätt, med 4 meter till närmsta granne-och sedan göra allt för att inte synas….du ska se allt, men ingen ska se dig…

Det gäller också att tima tiden när du anländer till camping. Kom gärna i strömmen i incheckningen. Då kan du obemärkt etablera dig utan att någon tar speciellt stor notis om dig och ditt ekipage. Kommer du däremot vid 18-tiden på eftermiddagen, då blir det bekymmer. Då har alla som redan är klara, eller som är bofasta, tänt sina grillar. Och vi svenskar har det inbyggt i oss, att när lägerelden är tänd, då samlas vi, gärna i klunga. Det kan också vara stödbensölen som börjar ge verkan, så att du faktiskt vågar ta kontakt med andra. Hur som helst. Grillen var tänd, musiken var på, och sangrian var svalkande, när ett norskt ekipage rullar in. Mover och backkamera på vagnen,som sig bör, när man är norrman, för det har han råd med. Eller hade det med förmågan att köra bil att göra? skit samma.

Självsäkert skickar han ut trötta tonårssonen för att varna om han inte kommer runt i kurvan. Tonårssonen gör en tendens att höja ena armen, när ekipaget fastnar på grannens drag, och de är nära att välta en 7-metersvagn med en annan norsk familj i. Nu är paniken ett faktum i norgelägret: det gestikuleras, huvudklias, skäller lite på tonårssonen som faktiskt skulle säga till.

Svensklägret,som nu inte längre sitter runt grillen, utan i en fin rad bredvid, för att kunna se ordenligt, När vi konstaterat att ingen personskador uppstått,  börjar vi humma och mumlar nåt om att norrmän KAN ju faktiskt INTE köra bil. Så hade vi aldrig gjort, och hur tänker han? Ja, tänk om vi inte släppt Norge, hur hade det då gått för mänskligheten?

Att i det läget, kroka av sin vagn och med mover och fjärrkontroll, köra den till platsen mittemot Sverigelägret, förbättrar inte precis relationen mellan grannländerna. När allt är på plats, spelar vi först ”man ska ha husvagn” och sedan ”Kongen av campingplassen”, så där lagom högt att vi är helt säkra på att det hörs 4 meter längre fram. Norska familjen, väljer efter ca 30 minuter att byta plats….vi undrar fortfarande varför..? Vi svenskar ville ju bara vara sådär ärliga och gästvänliga som vi har rykte om oss att vara.

Efter ett par dagar fortsätter vår lilla campingtripp. Vad ska hända härnäst?