Kategori: Campingliv

Svensk sommar…västkust, doft av tång, salta bad, solvarma klippor, räkfrossa, solsvett skinn, ljusa nätter, romantik. Eller….?

Regn, mygg, regn igen, regnkläder, fukt, blåst from hell, regn från sidan, 14 grader, mörker….

Semestern kom äntligen. Vi ska ut i Drömkåken 2, och bara njuta av varandra och vackra sommarsverige. Men det funkar ju inte längre. Vad som hänt med detta land och klimatet, lämnar jag till dem som kan svara på det. Men i MIN värld, har Sverige blivit ett kallt blåshål , med regn och mygg och jävelskap, som gör att jag redan nu ser över möjligheterna att sälja av allt här hemma, och köpa hus i Spanien, timmarna efter pensionsavgången. Att jag då kanske är närmare Äldreboendet, än livskvalitet, ja, den frågan lämnar jag också till dem som vet nåt om det…

Vi packade vår lilla vagn, i regnet, och drog i väg. Äntligen var bonusdottern med för första gången på flera år. Vi ska till Kolmården och sedan till Gustavsvik för att möta upp vännerna.

Det är ett trevligt fenomen det här, med att knö ihop sig på 11 kvadrat och umgås. Att för dyra pengar hyra ca 90 kvadrat på en gräsplätt, med 4 meter till närmsta granne-och sedan göra allt för att inte synas….du ska se allt, men ingen ska se dig…

Det gäller också att tima tiden när du anländer till camping. Kom gärna i strömmen i incheckningen. Då kan du obemärkt etablera dig utan att någon tar speciellt stor notis om dig och ditt ekipage. Kommer du däremot vid 18-tiden på eftermiddagen, då blir det bekymmer. Då har alla som redan är klara, eller som är bofasta, tänt sina grillar. Och vi svenskar har det inbyggt i oss, att när lägerelden är tänd, då samlas vi, gärna i klunga. Det kan också vara stödbensölen som börjar ge verkan, så att du faktiskt vågar ta kontakt med andra. Hur som helst. Grillen var tänd, musiken var på, och sangrian var svalkande, när ett norskt ekipage rullar in. Mover och backkamera på vagnen,som sig bör, när man är norrman, för det har han råd med. Eller hade det med förmågan att köra bil att göra? skit samma.

Självsäkert skickar han ut trötta tonårssonen för att varna om han inte kommer runt i kurvan. Tonårssonen gör en tendens att höja ena armen, när ekipaget fastnar på grannens drag, och de är nära att välta en 7-metersvagn med en annan norsk familj i. Nu är paniken ett faktum i norgelägret: det gestikuleras, huvudklias, skäller lite på tonårssonen som faktiskt skulle säga till.

Svensklägret,som nu inte längre sitter runt grillen, utan i en fin rad bredvid, för att kunna se ordenligt, När vi konstaterat att ingen personskador uppstått,  börjar vi humma och mumlar nåt om att norrmän KAN ju faktiskt INTE köra bil. Så hade vi aldrig gjort, och hur tänker han? Ja, tänk om vi inte släppt Norge, hur hade det då gått för mänskligheten?

Att i det läget, kroka av sin vagn och med mover och fjärrkontroll, köra den till platsen mittemot Sverigelägret, förbättrar inte precis relationen mellan grannländerna. När allt är på plats, spelar vi först ”man ska ha husvagn” och sedan ”Kongen av campingplassen”, så där lagom högt att vi är helt säkra på att det hörs 4 meter längre fram. Norska familjen, väljer efter ca 30 minuter att byta plats….vi undrar fortfarande varför..? Vi svenskar ville ju bara vara sådär ärliga och gästvänliga som vi har rykte om oss att vara.

Efter ett par dagar fortsätter vår lilla campingtripp. Vad ska hända härnäst?

 

 

 

 

Efter en drypande iskall påsk i vårt älskade Grebbestad, kom då äntligen våren på riktigt. Vi kunde sitta under markisen…i 5 minuter innan fingrarna runt vinglaset domnade bort av köld. Påskmiddagen fick intas inne i vagnen med värmepanna på. Shorts och linne som var nerpackat förblev orört under hela helgen. De som däremot inte hade något som helst problem med att hålla värmen, var alla de medelålders norrmän som invaderat campingen med sina husbilar. I receptionen stod det klara uppmaningar om att inte värma sina förtält med infravärme, då risken var att strömmen inte skulle räcka till alla. Men tydligen gällde det inte norrmännen. Deras förtält och markiser glödde av infravärme, och högtalarna vrålade ut norsk dansbandsmusik. Kropparna värmdes med sprit.Resten kan ni räkna ut själva. Men roligt hade dom, och vi med, vi fick underhållning på första parkett. Nu ser vi fram emot midsommarhelgen som vi ska spendera på camping med goda vänner. Det ljuva livet på camping är inte fy skam.

Men först fick vi en försmak av sommaren. Vi åkte till Rhodos. Utan barn. Med vänner.

Detta är något som jag ansett varit fullkomligt otänkbart. Åka ifrån sin avkomma…en hel vecka, och helt egoistiskt ägna all tid åt sig själv och maken. Lämna allt ansvar till mormor. Sola, bada och dricka Pina Colada. Nej, så gör man bara inte. Men vi gjorde det, och det var det bästa veckan på mycket länge. Vi tog dagarna som de kom, ingen stress, ingen som sa ” jag ha ingenting att gööööra”, eller ” ska vi gå hem snart”, eller ”jag är hungrig”. Jo förresten…jag var hungrig, min skalmanklocka fungerade likadant som alltid, förutom att jag nu kunde lägga till en siesta på eftermiddagen, efter det att jag somnat en stund i solstolen på stranden, med lite dreggel rinnandes i ena mungipan.Jag sov som jag inte sovit på flera, flera år. Utanför balkongen hade vi full trafik dygnet om, men det fungerade mer som vagga än att vara störande.

Vi har skrattat, vi har varit barnsliga, vi har unnat oss, vi har berusat oss,vi har upptäckt. Jag njöt varje minut. Jag läkte på något sätt. Ledvärken som medicinerna givit mig, försvann efter ett par dagar, och de raska promenader vi gick på morgonen, kändes inte alls i knäna. Skratten läkte själen, och kändes så befriande. Närheten läkte relationen, som minst sagt påfrestats av det vi gått igenom.

Längtan efter sonen kunde dämpas med facetime-samtal och SMS. Men det värkte i hjärtat när han var ledsen och inte ville lägga på luren. Jag blev påmind om hur ont det gjorde när mina föräldrar lämnade bort mig varje sommar, till min sommarfamilj. Det kändes som hjärtat skulle gå sönder i kroppen varje gäng jag stod och vinkade från fönstret och såg deras bil försvinna ut på stora vägen.

När vi kom hem väntade mormor och sonen på Landvetter. Han kom rusandes mot mig och slängde sig i mina armar. Vi kramades hårt och länge, och vi ville inte släppa varandra. Min tröja blev våt av hans tårar. Mina kinder blev våta av mina tårar. Älskade son. Jag överger dig aldrig.

 

 

 

 

Denna kvällen för 4 år sedan förlorade min älskade pappa kampen mot cancern. Det var kallt och snön knarrade under skorna när jag sprang från bilen in till huset. ”Nej, nej, nej!” Mamma ringde när jag var 5 minuter därifrån, jag skulle bara hem och hämta kläder för övernattning, och så skulle jag bara….tårarna strömmar ner för kinderna, och jag har tur som klarar att köra den sista biten till mitt föräldrahem.

Jag hann inte fram innan han drog sitt sista andetag. Jag hann inte fram och säga hejdå. Jag hann inte bli beredd. Min hjälte, min styrka och min bästa vän fanns inte mer.Sorgen rev upp ett stort hål i bröstet, och jag trodde att jag skulle förblöda. Mina krafter försvann och jag sjönk ner på knä bredvid sängen där han låg. Genom gråten viskar jag-förlåt, jag hann inte…

Så fin han var, så rofylld. Jag ville väcka honom. Jag stoppade in handen under täcket och strök honom över armen. Den var varm, men han fanns inte där. Snälla vakna! Lämna oss inte här. Tänk på mamma, tänk på Mathias! Han älskar ju sin morfar över allt annat.

I den bedövande sorgen tar vi farväl, prästen kommer, pratar och lyssnar. Pappa får ta på sig sin favoritkofta och sina finbyxor.Vi gråter, vi klappar, vi pratar. Jag sitter så länge jag orkar vid hans sida. Till slut blir jag redo att säga farväl. Gråten har tömt mig på allt. Floden av tårar upphör. När jag släpper hans hand sista gången har den blivit kall, och jag känner inte längre att pappa finns kvar i rummet. Han har gått vidare och bevakar oss nu från andra sidan. Jag reser mig på skakiga ben och ser mig inte om när jag stänger sovrumsdörren efter mig.

Luciamorgonen blir mörkare än någon vintermorgon någonsin. Inte ens den gnistrande snön lyser upp. Det är tomt. Jag och mamma har tillbringat natten på soffan. Tysta tillsammans. Ingen säger nåt, för gör vi det, bryter vi ihop. När jag pratar med Mathias senare på dagen och berättar frågar han om morfar hann se teckningen han ritat till honom? Nej, men han har den med sig, svarar jag. Skäms för att jag inte åkte direkt så pappa hann se sista teckningen från barnbarnet. Den med morfar, Mathias, granen och jultomten på. Jag viker den och mamma hjälper mig att lägga den i kistan.

Det är 4 år sedan. Saknaden är oändlig, och har blivit så påtaglig för mig under senaste året, då jag helt själviskt behövt honom som mest. Hans kloka ord, hans hummande, hans norrländska ”ja” på inandning. Jag gråter fortfarande varje gång jag besöker  minneslunden där han ligger. Jag sitter på bänken under den japanska lönnen och låter tårarna falla. Jag pratar en stund och jag väntar på ett svar som aldrig kommer. Jag drar in doften av skogen runt omkring, och lyssnar in tystnaden. Tills slut drar en vindpust genom löven, rasslar tyst och sedan blir det lugnt igen. Då vet jag att han är med mig, vart jag än går så vakar han över mig och mamma. 4 år senare och 11 nätter före jul, har accepterat att han är borta, men vänjer mig gör jag aldrig.

 

 

Det var när naturen klädde sig i färgsprakande skrud som vi satte oss på planet mot Turkiet. En veckas sol och bad, god mat och avkoppling. Vi samlade ihop vår lilla familj och njöt av den semester som vi så länge sett fram emot. Vi laddade batterierna och njöt i fulla drag, och önskade att dagarna inte skulle gå så fort. Men till slut var vi hemma i kalla, mörka Sverige igen. Det var med lite vemod som vi fick inse att campingsäsongen också led mot sitt slut. Det var dags att ställa in Drömkåken 2 för vintern. Men först drog iväg till Hafsten Camping utanför Uddevalla.

Vi var där i somras också, när den värsta sommarstormen drog över västkusten och svepte bort både utemöbler och semesterkänsla. I två dygn satt vi inblåsta i vår vagn, som riste och skakade så vi trodde att den skulle välta i vindbyarna. Vi kunde inte bada, inte sola, inte promenera…ingenting…vi tog bilen in till Uddevallas matfestival och köpte på oss massa tröstmat som vi tryckte i oss på kvällen. Fortfarande lätt gungande…sedan gick vi lätt framåtlutade ner till puben för lite livemusik. På puben satt en tapper skara säsongare, som firade av det sista…överförfriskade och glada bjöd de på spontandans och allsång. Trubaduren kämpade hårt med att överrösta skrålet och skratten. Vakten kämpade med sina egna gäspningar.

Natten blev lång och svajig. Med jämna mellanrum vakande vi antingen av regnsmattret mot taket, eller av skakningarna och ljudet av plastmöbler som flyttades runt på stugorna små altaner. Efter 2 dygn var vi helt slut, men vi bestämde att ge Hafsten en chans till.

Dag 2 trotsade vi vinden och försökte oss på att bada i uppvärmda poolerna. Sonen var mycket nöjd, men insåg snart att minsta lilla exponering av hud ovanför vattenytan snabbt kunde leda till köldskador. Med blå läppar och hackande tänder tog vi oss hem. Detta var i slutet av juli….WTF?

Nåväl, Hafsten here we come again. Det ska ju vara fantastiskt har vi hört.Så i mitten av oktober drar vi dit tillsammans med goda vänner för lite mys i höstsolen. Trodde vi…

Vinden biter i våra kinder, den är svinkall och kraftig. Höstlöv virvlar runt i massor och havet är täckt av vita våggäss.Vagnen rister och skakar. Att gå på toa innebär att man får klä på sig som om man är på väg till nordpolsexpedition. Att vistas utomhus är helt enkelt uteslutet. Ungarna gör ett försök att jaga Pokemons men ger upp när fingrarna är på väg att förfrysas.De mysiga morgonpromenaderna längs havet var bara att glömma. På natten väcks vi med jämna mellanrum av att vindbyarna ryter som arga lejon runt vagnen, och för oss ser vi hur vagnen välter över den sluttning som vi står nära. Vad är det för fel på detta stället?? Blåst, blåst och åter blåst…Vi somnar framåt morgonen när vinden mojnat. Och väcks av grannens bjäbbhundar som ska rastas kl 6.40, och då även bestämmer sig för att tokskälla på någon eller något. Jodå, man ska ha husvagn. Det är livet att campa. Man blir utvilad och avslappnad. Tur vi har 5 månader på oss att samla nya krafter. Vi längtar redan ut igen.

 

 

 Sommaren kom och gick. Tillsammans med bästa vännerna blev den lång och oförglömlig. Jag samlade ihop alla dagar och alla minnen, och la försiktigt ner dem i min minnesask. Den osynliga, som jag alltid bär med mig. I den stoppar jag ner alla After Beach-dagar vi dansade tillsammans, jag stoppar ner vågornas kluckande mot skrovet i båten Ellen, jag stoppar ner solnedgångarna vid stranden och jag stoppar ner ”hänget” utanför husvagnen på kvällarna med goa vänner och skratt och mycket, mycket mer.

Jag har kommit till insikt till viss del, om vad som betyder nåt i livet. Det är definitivt  inte antalet likes och följare på din Instagram eller Facebook. Det är heller inte storleken på ditt konto, ditt hus, antalet bilar på garageuppfarten eller märkeskläder i garderoben.

Det som har betydelse är din familj och dina vänner, de vänner som finns vid din sida oavsett vad som händer. Jag har allt detta, och är så mycket rikare än många andra. Min man Niklas är min klippa och min stora kärlek i livet. Utan honom är jag bara en halv människa. Vår son är vår gemensamma skapelse som tillför kärlek och livsglädje varje dag. Min mamma har funnits där i det tysta, men med dom där små sakerna som bara en mamma kan och vet. Hon vet när jag behöver en kram, hon vet när jag behöver vara i fred, hon vet när jag behöver prata. Och hon vet när jag behöver nybakta kanelbullar och hemmagjord vinbärssaft.

Mina vänner finns vid min sida, och för mig är de guld värda. De som finns runt mig, vet jag finns där föralltid. Ingen av dem har sagt ” Du vet var jag finns om du behöver mig” och sedan inte hört av sig, utan tyckt att det räcker. Det är ju att göra det lätt för sig, man slipper ju känna pressen på sig själv att behöva hålla kontakten. Det finns dem som inte klarar av när någon blir allvarligt sjuk, som tycker att det ”blir för mycket” och därför backar undan. Ledsamt, men jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag valt att blogga om en sjukdom som drabbar ca 23 kvinnor per dag. Det är däremot frivilligt att läsa min blogg, och jag är överväldigad över hur många som kommer till mig och säger att de gillar det jag skriver, även om det ibland kan vara jobbigt att läsa. Mina vänner är min hejarklack, och dom har burit mig framåt, och styrkt mig. De har varit nyfikna och vågat fråga vad som händer i mitt liv och hur jag mår. Vi skrattar och gråter ihop, vi delar vardag och fest.

Höstmörkret smyger sig på sakta men säkert, och dess obarmhärtiga skuggor slingrar sig högre och längre för varje dag som går. Sedan min älskade pappa gick bort i december 2012, så har hösten varit en tung period för mig, mörkret har bokstavligen tyngt ner mig. Denna hösten känns annorlunda. Den är på något vis ljusare. För ovanför molnen, där skiner alltid solen. Jag är tillbaka, jag är älskad, jag mår bra och jag är livs levande.

Detta året har hittills varit det mest turbulenta för mig, sedan jag förlorade min älskade papps i slutet av 2012. Men i år har det inte bara handlat om mig och min familj.

Min fina moster för en stark och skoningslös kamp mot bröstcancer. Hon fick diagnosen ett par månader före mig. Vi träffades i mars, då hon rakat av sig håret inför det som komma skulle. Vi kramades, pratade och grät. Att åter igen se en nära anhörig angripas, och kämpa mot denna vidriga sjukdom, tar på de psykiska krafterna. När vi är klara med skiten, då ska vi dricka champagne i solen, det har vi bestämt.

Våra diagnoser, innebar att min mamma, inom loppet av 2 månader, får 2 cancerbesked. Dottern och systern. I det läget är det inte helt lätt att vara stark inför henne, när man ser förtvivlan i hennes ögon. Hon är också en kämpe. Hon har funnits där hela tiden, I det tysta, när jag inte ville något, inte orkade något, eller när jag bara behövde min maaammmaa. Hon besöker moster när moster vill och orkar. Hon kokar sylt, bakar och stickar. Att hon ibland bara är trött och lätt förvirrad är ju inte så konstigt. Hon är en klippa i stormen, och en fantastisk mormor. I oktober ska vi på resa, så att hon får vila och njuta och ta hand om sig.

I juni får en vän diagnosen bröstcancer, tar bort hela bröstet, och får i augusti beskedet att cancern är borta. Nu kämpar hon med att vänja sig vid sin nya kropp.

I juli vaknar vi till rubriken att ett hus brunnit ner till grunden i området vi bor. Efter en stund får vi veta att det är en väninna till mig och hennes familj som drabbats. Alla klarade sig. Men ett livsverk med minnen och kärlek är borta. Min väninna har, trots sjukdom i familjen, haft en levnadsglöd och energi som smittat av sig varje gång man befinner sig i närheten. Nu är klangen i hennes röst borta, och får ta en dag taget för att klara vardagen, precis som jag hade det i våras. Men hon reser sig på 9, det är jag övertygad om. Hon har en underbar make och fantastiska barn.

När jag har haft lite energi över, har jag fått ge den till min man, som tog klivet att skaffa eget företag, men tyvärr fick han ganska så snart erfara, att det fanns människor i vår närhet, sk vänner, som väljer pengar framför vänskap. Att bli hånad och ifrågasatt och utnjyttjad när man jobbar 60 timmar i veckan och knappt kan ta ut lön, kan knäcka den starkaste. Den som någon gång haft eget företag, med personal och kunder, vet att det som krävs är vilja, tid och engagemang. Om det någon gång skulle bli vinstdrivande är det bonus, för det du gör, det gör du, för att du älskar det och att det är din dröm. Att tro att man ska få betalt för varje timme man lägger ner, är befängt, dumt och rentav korkat.

Det har gått över ett halvår sedan jag fick diagnosen bröstcancer. För varje dag som går försvinner skräcken, oron, och rädslan, längre och längre bak i minnesbanken. Nu kan det faktiskt gå ett par timmar under ett dygn, där jag inte alls tänker på det. Under de timmarna kan jag dansa. Jag kan skratta och jag kan se framåt. Sen får jag pausa, sjunka ner i dalen av oro, minnen, smärta. Men för varje gånger kommer jag fortare och lättare upp. Vi ska alla någon gång dö, men till dess ska jag leva varje andetag.

 

 

Strålningen är avslutad, och sommaren har kommit en bit in i juli. Inga mer resor till Borås, ingen mer bar överkropp i ett stativ, inga fler takmålningar, inga fler tuschstreck ska ritas på min kropp, och inga mer pusselbitar ska läggas i väntrummet.

Jag åkte hem och skrubbade bort de sista limresterna och tuschstrecken som fanns kvar. Jag rakade försiktigt armhålan, trots att man inte får…6 veckor säger jag bara…Jag kände mig fri och nästan lite tom. I en och en halv månad har sjukhuset varit vardag. Nu var det över.

Huden på mitt bröst blev först röd, för att sedan flaga som efter en rejäl solbränna. Svullnad, klåda och smärta förhindrade mig helt från att ha BH på mig, och även det tunnaste linne skavde. Luftiga t-shirts och en ordentlig klick kortisonsalva fick det bli istället. Efter att läkaren förklarat för mig att det kunde bli ännu värre efter avslutad strålning, så sjukskrev han mig augusti ut. ” Det är inte bara huden som ska läka”.

Nu, nästan en månad senare känns det nästan som om jag befunnit mig i en dålig mardröm. Är det verkligen jag som gått igenom detta? Men smärtan när jag vrider mig i sömnen, den ständigt svullna armen och  ärret gör mig påmind om vad jag faktiskt gått igenom. Vallningar, frissigt hår och torra slemhinnor är vardag…. Jag väntar på kallelse från onkologen för ny undersökning, och varje dag vittjar jag brevlådan och hoppas att den kommer. Även om läkaren sagt att cancern är borta, så kan jag inte nog få det bekräftat. Varje gång jag hittar en öm punkt i armhålan eller på bröstet, börjar cancerspöket viska i mitt öra. Tänk om…

Men nu ska jag njuta av sommaren, familjen och vännerna. Vi packar husvagnen och drar ut i sommarsverige och tar dagarna som de kommer. Vännerna finns runt omkring oss och tillsammans med dem ska vi få den bästa sommaren någonsin. Varje dag är unik, och det är bara du själv som bestämmer hur du ska ta vara på den.

 

Midsommarhelgen gick i avkopplingens tecken. Vi tog färjan ut till en skärgårdsö, till goda vänner som pysslade om oss, och skämde bort oss. De klappade om och stoppade om våra själar som små bebisar. Vi pratade långt i på natten om livet, kärleken och vänskapen.

Med blomsterkransar i håret, som min mamma omsorgsfullt gjort med kärlek, cyklade vi till midsommarfirandet, och insöp atmosfären av dans, sång och dragspelsmusik.

Senare på kvällen satt vi på balkongen och lät havsbrisen virvla runt oss. Till slut var vi tvungna att ge efter för sömnen, annars hade vi nog suttit kvar och sett soluppgången.

Midsommardagen tillbringade vi på havet. Vi njöt av dagen och gemenskapen. Jag och Niklas känner oss lika tacksamma varje gång vi får följa med.Vi blundar och känner vinden i ansiktet och drar in havsluften djupt ner i lungorna. För några timmar tillät vi glömma de 6 månader som kastat omkull vår tillvaro, och cancerspöket kunde inte hänga med i kölvattnet utan virvlade bort och förvann i ett vitt skum. Jag kände mig fri och lätt.

Jag har 5 gånger kvar på stålbehandlingen. Jag är i sista kurvan på väg mot upploppet. Sedan i torsdags kör de en s.k. Boost. Det strålas i tumörområdet, med dubbla tiden, så nu får jag ligga där i ca 30 sekunder. 30 sekunder är en evighet när jag ligger naken och uppspänd. Ljudet blir till slut öronbedövande, och ringer i öronen när jag går tillbaka genom korridoren.

Jag vet inte vad som händer sen, jag träffar läkaren på torsdag, och jag har så många frågor. Vad händer nu? Är cancern borta? Hur vet jag att det inte växer nåt i andra bröstet?

Det jag vet är att jag numer är en klimakteriekossa med vallningar, humörssvängningar och lipar till allt. Är frukosten mysig lipar jag, ser jag någon gråta på tv lipar jag, när jag ser lyckan i min sons ögon lipar jag, och skrattar någon på tv så lipar jag osv. Vissa ljud kan göra mig till arga tanten. Jag är trött, varje dag får planeras utefter min dagsform, och hur mycket energi jag har.Bra dagar lagar jag mat och kanske till och med tar en promenad.

Jag vet att Niklas har en dåres tålamod med mig-varje dag. Han har funnits vid min sida hela vägen, utan att klaga, utan att visa sin rädsla, utan att bryta ihop. Han har varit ledare för min hejarklack.

Och nu lipar jag igen…..

 

 

 

 

Jag har kommit  drygt halvvägs i strålbehandlingen. Biverkningarna blir värre för varje dag som går. Mitt högerbröst känns som en köttig handboll, som svider och värker, hur jag än klär mig, sitter eller ligger. Mot det kan jag ta värktabletter. Värre är det med tröttheten, s.k. Fatigue. Den är skoningslös och nästan omöjlig att leva med. Nästan alla som har cancer och genomgår behandling drabbas av detta. Själv trodde jag att det var en myt, med tanke på att jag mått hyffsat fram till nu. Det bränner bakom ögonlocken, och det ända som hjälper är att ligga och blunda, eller sitta och blunda. Kroppen skriker efter vila, lugn och tystnad. Jag vågar inte köra bil, eller boka upp mig något. Jag kan inte träna och orkar inte promenera. Att tömma diskmaskinen blir ett maraton. Sköterskorna frågar hur det är med mig, och jag svarar nåt i stil med att -jag har inte så mycket att välja på. Det hjälper inte att de är urgulliga och omtänksamma, jag vill inte vara där. Hatar stället….hatar de menande blickarna när jag kommer in i väntrummet och möter alla 60+-are. Nej, helt rätt, jag ska fan inte vara här! Har jag dessutom med mig min mamma, och de sedan ser att det är mig de ropar upp, ja då tappar de bokstavligen hakan.

Svårast är det för sonen som inte riktigt kan förstå att jag inte orkar någonting, och har en kort stubin…eller en obefintligt stubin. Jag exploderar utan förvarning och tyvärr är det familjen som råkar mest illa ut. Efteråt rinner tårar på sonen eller på mig, eller oss båda. Jag ser i hans ögon att han är fruktansvärt arg på sjukdomen, och inte vet hur han ska handskas med det. Och just nu är jag inte speciellt stöttande. Niklas kan som tur är, gå in och föra min talan i viss mån. Mitt hjärta blöder för vår son. Jag vet hur det är att ha en sjuk förälder. Jag var 11 när pappa insjuknade i svår RA. Jag vet hur värdelös man känner sig när ens förälder inte orkar göra nåt, och man blir ställd åt sidan för humörsvängningar, sjukhusbesök etc. Nu vet jag att det inte var mitt fel, men som barn är det svårare att förstå.

När man åker 12,6 mil i bil varje dag finns det tid för mycket. Rensa i telefonen: ta bort gamla appar, radera bilder, kontakter etc. jag har sett lupinerna blomma och vissna. Jag har sett den påkörda grävlingen vid vägkanten förvandlas till en liten hög av skinn, efter kråkornas kalas. Jag har sett flygplan gå in för landning och jag har sett flygplan lyfta och gira över Landvetterskogarna.

Det finns även tid för reflektion och samtal. Vi kommer liksom inte någonstans när vi sitter i bilen så vi kan slutföra diskussioner, påbörja andra, planera semester, fredagsmys, inköp etc. Men mest sitter vi tysta. Håller blicken på vägen och lyssnar på Star FM, musik från vår ungdom. Orden tar slut ibland. Vi vill att detta åkande ska få ett slut. Att vi ska få disponera vår tid tillsammans som vi själva vill. Den tiden kommer det vet vi ju. På vår resa har vi de vänner och bekanta som finns där, hör av sig via SMS eller FB eller ett telefonsamtal. Som inte frågar hur jag mår, utan bara hejar på. Önskar mig lycka till varje ny vecka. Jag kallar dem min hejarklack, de lyfter mig, varje dag.

Midsommar närmar sig. Då ska jag dricka vin, och låtsas att det inte finns en morgondag. Jag ska se havet glittra, jag ska höra måsarna skria, jag ska dra in doften av salt och tång i mina näsborrar. Plocka 7 sorters blommor skiter jag i, för jag är redan gift med den mest underbaraste mannen som finns.