Kategori: Campingliv

Till slut orkade jag inte springa ifrån min situation. Jag snubblade, ramlade och blev liggandes, under ytan, kraftlös och uträknad.Efter 2 veckor orkade jag påbörja jobbet med att resa mig igen, först på knä och till slut på fötter. Det är lite vingligt fortfarande och det kommer det vara ett tag. Kuratorn är min krycka.

Det blev så oerhört verkligt när jag kom till strålningsbehandlingsavdelningen på Borås Sjukhus. Helt utlämnad och bokstavligen blottad, fick jag lägga mig på en kall brits, med armarna fast i ställning ovanför huvudet. Sköterskorna tatuerar in 3 st minimala svarta prickar, ritar, mäter, klistrar tejp.  Jag stirrar upp taket, och hela min kropp skriker ”fly för livet”. Jag kämpar med gråten där jag ligger som Jesus på korset. Det här händer bara inte. Fan!

Sköterskorna är urgulliga och pratar lugnande med mig, och förklarar noggrant vad det är jag kommer gå igenom. Men det hjälper inte. Jag känner mig så fruktansvärt liten och hjälplös, rädd och utsatt.

Jag ska strålas 33 gånger. 5 är avklarade. 28 gånger till ska jag stirra upp i taket på de 5 målningarna som jag redan kan utan o innan. Jag ska höra hur den stora strålningsmaskinen snurrar, pipet på 7 sekunder, innan maskinen vänder och piper 7 sekunder till. 28 gånger till ska jag ligga på bristsen och bli ritad på, petad på och ”kalibrerad”. 28 gånger till ska det skickas in joniserande strålning i mitt bröst, som ska döda de cancerceller som finns kvar. Biverkningar som sveda, rodnad och smärta kommer. Min bröstvårta är utsatt: i min fantasi torkar den ihop som naveln på en bebis, och trillar av om ett par veckor….

Under ytan är det svårt att andas, svårt att skratta, svårt att se ljuset. När jag kom upp, tog jag ett djupt andetag. Jag  cabbade ner, svängde av motorvägen mot utmattning, och lät vinden rufsa mitt hår.

Så kom den underbara sommarvärmen äntligen. I solstolen på altanen låter jag solstrålarna värma mig, och jag faller in i ett slummer, omsluten av fågelkvitter. Det är skönt.

Jag tog provet som kommer visa om jag bär på genen för att ha risken att få bröstcancer. Det räcker så. Jag får hem papper där jag ska fylla i uppgifter om min släkts cancerhistoria. Där fick jag att göra en stund…

Jag går hos kurator. Något som jag var skeptisk till, men som flera rekommenderade mig att göra. Och tur var väl det. Jag trodde att jag någonstans byggt upp en vind och vattentät fasad, där jag var den pigga, starka som tog livet med en klackspark. Lite cancer ska väl inte förändra hur jag lever, eller den jag är! Eller?

Kuratorn tog ner mig i verkligheten och jag grät i 60 minuter. Jag släppte ut all frustration, all ilska, all rädsla. Tårarna rann, och snoret rann. Precis som på film, räckte mig kuratorn en pappersnäsduk, som jag satt och hulkade i, mellan mina försök att få fram hur jag har det och hur jag känner mig. Sammanfattningen blev: ett vrak. Jag måste dra i nödbromsen, och börja ”ta hand om mig”. Hon genomskådade mig ganska omgående, och såg att jag gjorde allt för att hålla tankarna på min sjukdom borta, och det leder bara till mitt eget fördärv.

Efteråt var jag både tom och lättad. Hon sade många kloka saker och en av dem var: ”du måste acceptera att du inte är densamma nu, och kanske aldrig kommer bli igen. Men du är du nu, jaga inte den du var innan du blev sjuk, utan var den du är nu.”

Vi ska träffa fler gånger, kuratorn och jag. Hon ska hjälpa mig att styra bort ” från motorvägen till utmattning”. Till dess ”tar jag hand om mig”.

 

Här är det, ärret. Ärret som påminner mig om att jag inte är odödlig. Som påminner mig om att njuta varje dag. Att stanna upp och känna vårens dofter. Om du inte gjort det, så gör det nu. Gå ut, blunda och andas in. Vad känner du? Doften av nytt gräs? Doften av grusdamm efter sopmaskinen? Regnvåt asfalt? Vänta bara, det blir bättre….när grannen gödslat gräsmattan med hönsskit, eller när bonden lagt ut gödsel på åkern….

Huset fylldes av vännerna. Ljudnivån slog i taket, skratt, skrock, minnen, rappa kommentarer fyllde vardagsrummet. Och det kändes så jävla underbart. Jag försökte spontant hålla tal och förklara det för dessa fantastiska människor, men att sätta ord på hur vänskap känns är svårt. När man dessutom kämpar mot att bryta ihop helt och hållet, blev det ett stockande och stammande tal, men jag tror budskapet gick fram.

Första mötet hos onkologen blev minst sagt omtumlande. Jag trodde jag skulle få min behandlingsplan, men icke. Istället fick jag prata om att det finns möjlighet för mig att göra en genutredning för att se om jag bär på de muterade gener som orsakar bröst och underlivscancer. Anledningen till att jag får frågan är min ålder, och att så många släktingar drabbats av cancer. -Om du vill kan du ta provet idag, så kräver vi snabbsvar innan strålningen börjar. Skulle du bära på genen, har du chansen att operera bort dina bröst, livmoder och äggstockar. Sedan gör vi en bröstrekonstruktion, och sedan kan du strålas.

Jag blir yr, frågor snurrar, jag tittar på Niklas. Ser i hans ögon att det inte är något snack, klart jag ska göra provet. Fan, fan, FAN!

Om jag bär på genen, löper jag en ”oerhörd” större risk att få cancer igen. Och då är det inte den cancer jag har idag, utan en aggressiv och i värsta fall, dödlig cancer. Att operera bort bröst, äggstockar och livmorder, minimerar den risken. Väljer jag att ha kvar brösten, är det bara att vänta på att cancern angriper. Tar jag bort äggstockar och livmoder minskar risken något. Under tiden får jag gå årliga noggranna kontroller, så att den upptäcks ”i tid”. Bär jag inte på genen fortsätter min behandling som planerat.

Innan jag släcker lampan, har jag fortfarande inte kunnat bestämma mig. Hur jag än gör så kommer det förbannade cancerspöket förfölja mig och jaga mig resten av mitt liv. Jag har dessutom ett ansvar gentemot min son, har jag genen, har han genen….visst risken är inte lika stor för söner som för döttrar, men ändå…

Så jag går ut i våren, och känner de jävla dofterna, så jävla vackert, sött o gulligt.

Fuck it! Fuck cancer!

 

 

Det har snart gått en månad sedan jag gjorde operationen. Den 16 mars tog de en ”tårtbit” från mitt högra bröst och 2 st lymfkörtlar. Efter 3 veckor fick jag provsvaren på patologens analys.

Efter operationen kände jag mig psykiskt starkare. Trots att jag inte kunde sova på sidan, lyfta något, och skola om mig till att bli vänsterhänt. Bara det…att göra allt med vänster hand…toalettbesöken slutade ofta i gapskratt…säger inget mer om det.

Det var med en klump i magen som jag och Niklas gick in i väntrummet på kirurgen. I min hjärna hade jag målat upp hur jag ska gå igenom helvetets behandling med cytostatika och tappa håret.  Vi vågade inte hoppas för mycket på det positiva, rädda för att få en käftsmäll. Jag såg mig om i väntrummet och mötte vilsna, oroliga blickar.  Visste precis hur de känner.

Läkaren jag träffade var en äldre kvinna, med en auktoritet som fyllde rummet, och som fick mig att känna, att vad hon än bad mig om så var det bara att utföra. Man ifrågasätter inte en sådan person, utan niger och ler. Min första tanke var att det är henne de skicka när det är riktigt illa. Jag känner mig spyfärdig. Nu är det kört…

På ett ögonblick vänder det: Läkaren pratar sakligt, pekar och förklarar, går igenom operation och analys. Såret har läkt bra, resultatet är fantastiskt. De problem som finns är normala och kommer försvinna med tiden.

Inget angrepp på lymfan, cancern var långsamtväxande, celldelningen långsam, ingen cytostatika. Jag andas ut i ett långt andetag. -Är det bra? frågar Niklas. -Det är ett bra utgångsläge, svarar läkaren.

Cancern som jag har är hormoniell. Det innebär att cancercellerna behöver östrogen för att överleva och växa. I 5 år ska jag äta östrogenblockerare. Cancern ska svältas ut. Först ska jag strålas i ca 3 veckor, 1 gång om dagen. Hur jag reagerar på det återstår att se. Om jag blir en rysk kulstöterska med oönskad hårväxt här och där, återstår att se.

Hand i hand går vi från läkaren. Vi är tysta. Finns inget mer att säga. Vi kramas i hissen och drar en gemensam suck. Det är lugnet efter stormen. Nu ska vi börja laga det som stormen skadat. Vi gör det tillsammans.

 

 

 

Jag skulle vänta 5 veckor på operation var det sagt. Så en dag ringde en kvinna och presenterade sig som operationskoordinator från Sahlgrenska. Det hade kommit in ett återbud på exakt en sådan operation som jag skulle göra.

Det jag hade 4 veckor på mig att förbereda mig för, krympte till 4 dagar. Överlämning på jobbet, städningen hemma och framför allt: tömma tvättkorgen!

Jag hade precis börjat infinna mig i ett slags falskt lugnt, livet rullade ju på som om ingenting hade hänt. Nu blev allt uppochner igen.

Operationen gick enligt förväntan. Eftersom mina ”förändringar”, som det kallas på läkarspråk, var så små, så skulle jag först göra en indikering. det innebär att man fäster ståltrådar med små hullingar i ”förändringen”. Den smärtan önskar jag bara min värsta fiende. Omtumlad och med tårarna rinnandes ner för kinderna fick efter det göra en mammografi för att ta bilder på att indikeringen satt rätt och det gjorde den. Tack och lov!

Efter att jag lagt mig på operationsbordet fick jag en skön välbehövd sömn. När jag vaknat ville jag inget annat än att komma tillbaka till mitt rum på dagvårdsavdelningen där Niklas väntade. Att se honom komma och möta mig i korridoren, när de rullade ner mig,kändes så underbart. Han finns vid min sida varje sekund i detta inferno av känslostormar. Hans nervositet kunde jag avläsa av antalet tomma snusdosor i papperskorgen. Men nu var det över, för denna gången.

Jag piggnade inte till mig i den takt som de förväntat sig så de beslutade att jag skulle rullas upp på avd 33. Kanske bäst att jag stannar över natten. Ok, är det så…Men när jag kom in på rummet, fanns där en äldre dam i en säng, som höll ett fast grepp om en spypåse. Varje gång damen rörde sig väntade jag på ljudet av kräkning. Min blick sa till Niklas att JAG SKA HEM!

Efter ett par timmar i sjukhussängen, tog jag ett fast grepp om Niklas arm, och vi begav oss ner till dagrummet där personalen hade kvällsrast. Kände mig ”stylish” där jag sakta spatserade nerför korridoren i Landstingets gigantiska trosor och sjukhusrock med öppen rygg. Lite nonchalant hade jag slängt behållaren till dränaget över handleden. Jag kämpade med yrseln, och trippade med små vingliga myrsteg. Hade Jonas Hallberg sett det hade han spontant ropat ”fabulous”!

Efter att jag använt med min otroliga charm och övertygelse om att jag mådde bra, fick jag äntligen bege mig av hemåt. Kvar fanns bara ett behagligt bakrus.

Jag kom hem med en lättnad i kroppen. ”Förändringarna” är ute ur min kropp. Oavsett hur mycket skit de har hunnit skicka ut i kroppen, så är jag ett steg närmre till att bli frisk. Jag har ont och känner mig mörbultat. Men just i dag är jag stark, just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv, vid min sida.

 

 

 

 

Att var i ett vakuum är fruktansvärt psykiskt påfrestande. Nästan, men bara nästan, värre, än att veta att jag har cancer. jag vill bara bli av med skiten. Skär upp och ta ut!

Vardagen rullar på nu, nästan som vanligt. Jag får vänta 5 veckor på operation. Sedan kommer det ta ytterligare 3 veckor innan jag vet vilken efterbehandling jag ska få.

Under dessa veckor hinner jag tänka så mycket att jag vill skrika rakt ut. Chocken lägger sig och jag bygger upp en ilska inom mig. Dra åt helvete cancerjävel! Du tog min älskade pappa, men du ska fan ta mig inte, få mig! Det händer inte! Det är inte jag! Jag vaknar snart, det är bara en otäck mardröm. I vissa av mina tankar kommer jag aldrig bli botad, jag kommer brytas ner av cytostatika och bli en grå vandrande vålnad som tvingas ta farväl av familj och vänner.  I vissa tankar ska jag gå igenom en tuff period, men komma ut frisk i andra änden. Så det är en daglig, och nattlig, känslomässig bergochdalbana. Och jag vet inte när jag vaknar på morgonen, om jag är längst upp eller längst ner.

Men min terapi finns runt mig hela tiden:

Att vara halvtid på jobbet ger distans.Att vika tvätt ger avkoppling. Att fika med min mamma ger harmoni. Att fnissa med sonen i hans säng innan läggdags ger styrka. Att hålla Niklas hand i TV-soffan ger kärlek. Att umgås med underbara vänner ger glädje.

Jag har tryckt på pausknappen. Jag kan inte spola tillbaka och jag kan inte snabbspola framåt. Jag måste helt enkelt låta filmen fortsätta i slow motion. Min film går nu, och det är ingen idé att missa den. Det kommer ingen uppföljare.

 

Det är  10 månader sedan jag upptäckte en knöl. Det är 1,5 månad sedan jag tog mig i kragen och gick till läkaren. Det är en månad sedan jag tog 8 biopsier. Det är 3 veckor sedan jag fick svaret. Jag har bröstcancer. Det är 1,5 månad kvar till jag fyller 40. Grattis som fan!

Det här är min dagbok. Det här är min ventil. Det här är det verkliga livet.

Någonstans visste jag, men ville inte veta. In i det sista hoppades jag att det inte skulle vara så. Niklas följde med mig till vårdcentralen när jag skulle få mina provsvar. Det var cancerceller, det är konstaterat. Jag höll för munnen, kände Niklas hand på min rygg. Såg ledsamheten i läkarens ögon. Hörde hur han beklagade-verkligen.

Vi satte oss i bilen, jag började ringa till dem som delat min oro. Sedan bokade jag av frissan. Så kom chocken. Kroppen skakade. Länge. Försökte äta, försökte prata, försökte gråta. Inget funkade.

Vår 9-åriga son fick veta. ”Lova att inte dö!” Hur lovar man det? Kan man lova det?

På eftermiddagen fylldes huset, inkorgen i mobilen och fb av vännernas stöttning. Man pratar, pratar och pratar. Jag försökte gråta, men det kom inget.

Dagen efter skurar jag badrummet. Hysteriskt noga. Sedan sorterar jag alla DVD-filmer. Avslutar med att rensa i tvättstugan. Jag försöker gråta igen.

Jag går igenom försäkringar, meddelar skolan och arbetet. Försöker sova, försöker vara som vanligt. Men mitt högra bröst har gjort mig väl medveten om vad som pågår därinne. Det pulserar, värker och de två tumörerna hånskrattar högt åt mig i min oroliga sömn.

Efter en vecka kommer gråten. När familjen  somnat tryggt, och jag som vanligt sitter vaken med tröttheten brännandes bakom ögonlocken. Som en damm som brister, svämmade alla barriärer över och jag tömmer ur mig allt. Det finns ingen  hejd, och jag gråter mig igenom halva natten. Jag gråter ut min chock, min ilska och min oro och rädsla. Som Helena Bergström låter jag snor och tårar rinna, och frustar och hulkar. Jag messar min mamma. Hon undrar om jag vill ringa o prata? Nej, det räcker så här.

Och det gör det. Det räcker så. Imorgon är en annan dag. Ännu en dag. Jag lever.