detverkligalivet

Strålningen är avslutad, och sommaren har kommit en bit in i juli. Inga mer resor till Borås, ingen mer bar överkropp i ett stativ, inga fler takmålningar, inga fler tuschstreck ska ritas på min kropp, och inga mer pusselbitar ska läggas i väntrummet.

Jag åkte hem och skrubbade bort de sista limresterna och tuschstrecken som fanns kvar. Jag rakade försiktigt armhålan, trots att man inte får…6 veckor säger jag bara…Jag kände mig fri och nästan lite tom. I en och en halv månad har sjukhuset varit vardag. Nu var det över.

Huden på mitt bröst blev först röd, för att sedan flaga som efter en rejäl solbränna. Svullnad, klåda och smärta förhindrade mig helt från att ha BH på mig, och även det tunnaste linne skavde. Luftiga t-shirts och en ordentlig klick kortisonsalva fick det bli istället. Efter att läkaren förklarat för mig att det kunde bli ännu värre efter avslutad strålning, så sjukskrev han mig augusti ut. ” Det är inte bara huden som ska läka”.

Nu, nästan en månad senare känns det nästan som om jag befunnit mig i en dålig mardröm. Är det verkligen jag som gått igenom detta? Men smärtan när jag vrider mig i sömnen, den ständigt svullna armen och  ärret gör mig påmind om vad jag faktiskt gått igenom. Vallningar, frissigt hår och torra slemhinnor är vardag…. Jag väntar på kallelse från onkologen för ny undersökning, och varje dag vittjar jag brevlådan och hoppas att den kommer. Även om läkaren sagt att cancern är borta, så kan jag inte nog få det bekräftat. Varje gång jag hittar en öm punkt i armhålan eller på bröstet, börjar cancerspöket viska i mitt öra. Tänk om…

Men nu ska jag njuta av sommaren, familjen och vännerna. Vi packar husvagnen och drar ut i sommarsverige och tar dagarna som de kommer. Vännerna finns runt omkring oss och tillsammans med dem ska vi få den bästa sommaren någonsin. Varje dag är unik, och det är bara du själv som bestämmer hur du ska ta vara på den.

 

Midsommarhelgen gick i avkopplingens tecken. Vi tog färjan ut till en skärgårdsö, till goda vänner som pysslade om oss, och skämde bort oss. De klappade om och stoppade om våra själar som små bebisar. Vi pratade långt i på natten om livet, kärleken och vänskapen.

Med blomsterkransar i håret, som min mamma omsorgsfullt gjort med kärlek, cyklade vi till midsommarfirandet, och insöp atmosfären av dans, sång och dragspelsmusik.

Senare på kvällen satt vi på balkongen och lät havsbrisen virvla runt oss. Till slut var vi tvungna att ge efter för sömnen, annars hade vi nog suttit kvar och sett soluppgången.

Midsommardagen tillbringade vi på havet. Vi njöt av dagen och gemenskapen. Jag och Niklas känner oss lika tacksamma varje gång vi får följa med.Vi blundar och känner vinden i ansiktet och drar in havsluften djupt ner i lungorna. För några timmar tillät vi glömma de 6 månader som kastat omkull vår tillvaro, och cancerspöket kunde inte hänga med i kölvattnet utan virvlade bort och förvann i ett vitt skum. Jag kände mig fri och lätt.

Jag har 5 gånger kvar på stålbehandlingen. Jag är i sista kurvan på väg mot upploppet. Sedan i torsdags kör de en s.k. Boost. Det strålas i tumörområdet, med dubbla tiden, så nu får jag ligga där i ca 30 sekunder. 30 sekunder är en evighet när jag ligger naken och uppspänd. Ljudet blir till slut öronbedövande, och ringer i öronen när jag går tillbaka genom korridoren.

Jag vet inte vad som händer sen, jag träffar läkaren på torsdag, och jag har så många frågor. Vad händer nu? Är cancern borta? Hur vet jag att det inte växer nåt i andra bröstet?

Det jag vet är att jag numer är en klimakteriekossa med vallningar, humörssvängningar och lipar till allt. Är frukosten mysig lipar jag, ser jag någon gråta på tv lipar jag, när jag ser lyckan i min sons ögon lipar jag, och skrattar någon på tv så lipar jag osv. Vissa ljud kan göra mig till arga tanten. Jag är trött, varje dag får planeras utefter min dagsform, och hur mycket energi jag har.Bra dagar lagar jag mat och kanske till och med tar en promenad.

Jag vet att Niklas har en dåres tålamod med mig-varje dag. Han har funnits vid min sida hela vägen, utan att klaga, utan att visa sin rädsla, utan att bryta ihop. Han har varit ledare för min hejarklack.

Och nu lipar jag igen…..

 

 

 

 

Jag har kommit  drygt halvvägs i strålbehandlingen. Biverkningarna blir värre för varje dag som går. Mitt högerbröst känns som en köttig handboll, som svider och värker, hur jag än klär mig, sitter eller ligger. Mot det kan jag ta värktabletter. Värre är det med tröttheten, s.k. Fatigue. Den är skoningslös och nästan omöjlig att leva med. Nästan alla som har cancer och genomgår behandling drabbas av detta. Själv trodde jag att det var en myt, med tanke på att jag mått hyffsat fram till nu. Det bränner bakom ögonlocken, och det ända som hjälper är att ligga och blunda, eller sitta och blunda. Kroppen skriker efter vila, lugn och tystnad. Jag vågar inte köra bil, eller boka upp mig något. Jag kan inte träna och orkar inte promenera. Att tömma diskmaskinen blir ett maraton. Sköterskorna frågar hur det är med mig, och jag svarar nåt i stil med att -jag har inte så mycket att välja på. Det hjälper inte att de är urgulliga och omtänksamma, jag vill inte vara där. Hatar stället….hatar de menande blickarna när jag kommer in i väntrummet och möter alla 60+-are. Nej, helt rätt, jag ska fan inte vara här! Har jag dessutom med mig min mamma, och de sedan ser att det är mig de ropar upp, ja då tappar de bokstavligen hakan.

Svårast är det för sonen som inte riktigt kan förstå att jag inte orkar någonting, och har en kort stubin…eller en obefintligt stubin. Jag exploderar utan förvarning och tyvärr är det familjen som råkar mest illa ut. Efteråt rinner tårar på sonen eller på mig, eller oss båda. Jag ser i hans ögon att han är fruktansvärt arg på sjukdomen, och inte vet hur han ska handskas med det. Och just nu är jag inte speciellt stöttande. Niklas kan som tur är, gå in och föra min talan i viss mån. Mitt hjärta blöder för vår son. Jag vet hur det är att ha en sjuk förälder. Jag var 11 när pappa insjuknade i svår RA. Jag vet hur värdelös man känner sig när ens förälder inte orkar göra nåt, och man blir ställd åt sidan för humörsvängningar, sjukhusbesök etc. Nu vet jag att det inte var mitt fel, men som barn är det svårare att förstå.

När man åker 12,6 mil i bil varje dag finns det tid för mycket. Rensa i telefonen: ta bort gamla appar, radera bilder, kontakter etc. jag har sett lupinerna blomma och vissna. Jag har sett den påkörda grävlingen vid vägkanten förvandlas till en liten hög av skinn, efter kråkornas kalas. Jag har sett flygplan gå in för landning och jag har sett flygplan lyfta och gira över Landvetterskogarna.

Det finns även tid för reflektion och samtal. Vi kommer liksom inte någonstans när vi sitter i bilen så vi kan slutföra diskussioner, påbörja andra, planera semester, fredagsmys, inköp etc. Men mest sitter vi tysta. Håller blicken på vägen och lyssnar på Star FM, musik från vår ungdom. Orden tar slut ibland. Vi vill att detta åkande ska få ett slut. Att vi ska få disponera vår tid tillsammans som vi själva vill. Den tiden kommer det vet vi ju. På vår resa har vi de vänner och bekanta som finns där, hör av sig via SMS eller FB eller ett telefonsamtal. Som inte frågar hur jag mår, utan bara hejar på. Önskar mig lycka till varje ny vecka. Jag kallar dem min hejarklack, de lyfter mig, varje dag.

Midsommar närmar sig. Då ska jag dricka vin, och låtsas att det inte finns en morgondag. Jag ska se havet glittra, jag ska höra måsarna skria, jag ska dra in doften av salt och tång i mina näsborrar. Plocka 7 sorters blommor skiter jag i, för jag är redan gift med den mest underbaraste mannen som finns.

 

 

 

Denna sommaren är det 5 år sedan vi blev campare. Niklas lyckades efter noga övertalning, få mig att gå med på att köpa en liten begagnad husvagn. Alla mina fördomar, vad gäller campare, har slagit in. ALLA.

Så här ligger det till:

MODE

Campingmodet är stabilt. Som man räcker det med 2 par short hela sommaren. De kakifärgade ”armé”-shortsen med praktiska fickor-överallt, de kan vara 2 storlekar förs tora så du får ett ordentligt ”gällivarehäng”- och badshortsen. Till det har du ett linne, gärna med ett litet motiv fram. Alternativet är att du klär upp dig i solblekt pike´. Som pricken över i: Foppatoffeln! Färg spelar ingen roll, ju fulare desto bättre. Du går i Foppatoffeln, du cyklar i Foppatoffeln, du spelar minigolf i Foppatoffeln och du duschar i Foppatoffeln. Accessoarer: behövs inget särskilt, men om du är en kitchig man, så gärna clip-on-solglasögon, som du praktiskt kan fälla upp när solen går i moln. Kör du dessutom husbil, så funkar ett par ”Movie-star” handskar.

Som kvinna ska det vara löst och ledigt. BH…vad är det?? Släpp fångarna loss, och stäng inte in dem förrän sommaren är över! Tights och lång T-shirt, eller tights med kort T-shirt…så väljer du själv om du vill vara i fred eller inte.  Bikinitopp är ok i direkt anslutning till husvagnen, men om du går till servicehuset, så se till att skyla dig. Du kan väcka anstöt. På foten: Foppatoffeln! Du kan skala potatis i Foppatoffeln, du kan ligga i solstolen med Foppatoffeln, och du kan spilla upp rosé från bad-in-boxen. Även här kan clip-on-brillor ge piffen, annars är pilotbågen ett säkert kort.

CAMPING

Är du säsongare, så se till att du har de verktyg du behöver.

Solstol, ölburk och en tidning som du låtsas läsa i lagom näshöjd, så du har fri sikt på det ekipage som rullar in. ( I detta läget ska clip-on-solglasögonen vara i nerfällt läge) Har du tur så har du inte byggt en labyrint att av staket och solskydd, så du lugnt kan sitta kvar på din plats. Om du har byggt in dig, så res dig lite lätt, kalla på grannens uppmärksamhet så kan ni helt obemärkt chitt-chatta över staketet utan att missa något.

Är du rullare så skickar du ut frun för att reka platsen och visa dig hur och när du ska backa. Stora gester med gap, skrik och halv skilsmässa, eller diskreta vinkningar. Detta kan variera utefter längden på förhållandet. Om du har ett par ungar i baksätet, som varit tysta i 10 mil, är det nu de kan släppa loss alla spärrar. Har du många barn…bara släpp ut dom…du kan räkna in dem igen när ni lämnar campingen.

Mellan klockan 17-19 tänder du grillen. Punkt! Skulle du tända före eller efter krävs en jäkligt bra förklaring. Säsongarna gasolgrill, och den ska vara större än grannens. Till detta ett glas rödvin ur boxen och en bekväm positionsstol. Rullarna tänder kolgrill, ju mindre desto bättre. Till detta: en Norrland Guld 33 cl och en brassestol.

När skymningen kommer ska du redan ha placerat ut dina 5-kronors solcellslampor runt tomtgränsen, eller runt mattan under markisen. Säsongarna tänder värmeljus.

När morgonen kommer så kan du som har små barn, släppa ut de små liven vid 7-tiden så de får skrika av sig lite. Då kan du tryggt somna om en stund. Har du en liten bjäbbig hund, eller 2 eller 3-gör samma. Det gör absolut inget att de väcker resten av campingen, och du är ju faktiskt alldeles för trött för att gå morgonpromenad.

Morgontoaletten sköts kollektivt. Är du man, tar du med tidningen, paddan eller telefonen. Du tar din tid, och gör gärna grannen bakom den tunna toaväggen, varse om att du har världens leverans på gång. Högljutt kan du kalla på uppmärksamheten av att din stora och kraftfulla leverans är slutförd.

Som kvinna smyger du obemärkt in, tar gärna ett bås som är tomt på båda sidor. Du kan nynna med lite nonchalant i störningsmusiken, och diskret hosta, eller snyta dig. Skulle båsen bredvid bli upptagna, så vänta en stund extra, de går snart.

Allt detta med Foppatoffeln på, har jag glömt säga det?

Hur som, det finns så mycket mer att berätta om, men jag har inte tid nu. Jag återkommer med rapport från förtältet om ca 4 veckor då vi ska ut o rulla och upptäcka fantastiska campingsverige. Till dess beakta och begrunda. Campinglivet är hårt och skoningslöst.

Jag älskar det!

Till slut orkade jag inte springa ifrån min situation. Jag snubblade, ramlade och blev liggandes, under ytan, kraftlös och uträknad.Efter 2 veckor orkade jag påbörja jobbet med att resa mig igen, först på knä och till slut på fötter. Det är lite vingligt fortfarande och det kommer det vara ett tag. Kuratorn är min krycka.

Det blev så oerhört verkligt när jag kom till strålningsbehandlingsavdelningen på Borås Sjukhus. Helt utlämnad och bokstavligen blottad, fick jag lägga mig på en kall brits, med armarna fast i ställning ovanför huvudet. Sköterskorna tatuerar in 3 st minimala svarta prickar, ritar, mäter, klistrar tejp.  Jag stirrar upp taket, och hela min kropp skriker ”fly för livet”. Jag kämpar med gråten där jag ligger som Jesus på korset. Det här händer bara inte. Fan!

Sköterskorna är urgulliga och pratar lugnande med mig, och förklarar noggrant vad det är jag kommer gå igenom. Men det hjälper inte. Jag känner mig så fruktansvärt liten och hjälplös, rädd och utsatt.

Jag ska strålas 33 gånger. 5 är avklarade. 28 gånger till ska jag stirra upp i taket på de 5 målningarna som jag redan kan utan o innan. Jag ska höra hur den stora strålningsmaskinen snurrar, pipet på 7 sekunder, innan maskinen vänder och piper 7 sekunder till. 28 gånger till ska jag ligga på bristsen och bli ritad på, petad på och ”kalibrerad”. 28 gånger till ska det skickas in joniserande strålning i mitt bröst, som ska döda de cancerceller som finns kvar. Biverkningar som sveda, rodnad och smärta kommer. Min bröstvårta är utsatt: i min fantasi torkar den ihop som naveln på en bebis, och trillar av om ett par veckor….

Under ytan är det svårt att andas, svårt att skratta, svårt att se ljuset. När jag kom upp, tog jag ett djupt andetag. Jag  cabbade ner, svängde av motorvägen mot utmattning, och lät vinden rufsa mitt hår.

Så kom den underbara sommarvärmen äntligen. I solstolen på altanen låter jag solstrålarna värma mig, och jag faller in i ett slummer, omsluten av fågelkvitter. Det är skönt.

Jag tog provet som kommer visa om jag bär på genen för att ha risken att få bröstcancer. Det räcker så. Jag får hem papper där jag ska fylla i uppgifter om min släkts cancerhistoria. Där fick jag att göra en stund…

Jag går hos kurator. Något som jag var skeptisk till, men som flera rekommenderade mig att göra. Och tur var väl det. Jag trodde att jag någonstans byggt upp en vind och vattentät fasad, där jag var den pigga, starka som tog livet med en klackspark. Lite cancer ska väl inte förändra hur jag lever, eller den jag är! Eller?

Kuratorn tog ner mig i verkligheten och jag grät i 60 minuter. Jag släppte ut all frustration, all ilska, all rädsla. Tårarna rann, och snoret rann. Precis som på film, räckte mig kuratorn en pappersnäsduk, som jag satt och hulkade i, mellan mina försök att få fram hur jag har det och hur jag känner mig. Sammanfattningen blev: ett vrak. Jag måste dra i nödbromsen, och börja ”ta hand om mig”. Hon genomskådade mig ganska omgående, och såg att jag gjorde allt för att hålla tankarna på min sjukdom borta, och det leder bara till mitt eget fördärv.

Efteråt var jag både tom och lättad. Hon sade många kloka saker och en av dem var: ”du måste acceptera att du inte är densamma nu, och kanske aldrig kommer bli igen. Men du är du nu, jaga inte den du var innan du blev sjuk, utan var den du är nu.”

Vi ska träffa fler gånger, kuratorn och jag. Hon ska hjälpa mig att styra bort ” från motorvägen till utmattning”. Till dess ”tar jag hand om mig”.

 

Här är det, ärret. Ärret som påminner mig om att jag inte är odödlig. Som påminner mig om att njuta varje dag. Att stanna upp och känna vårens dofter. Om du inte gjort det, så gör det nu. Gå ut, blunda och andas in. Vad känner du? Doften av nytt gräs? Doften av grusdamm efter sopmaskinen? Regnvåt asfalt? Vänta bara, det blir bättre….när grannen gödslat gräsmattan med hönsskit, eller när bonden lagt ut gödsel på åkern….

Huset fylldes av vännerna. Ljudnivån slog i taket, skratt, skrock, minnen, rappa kommentarer fyllde vardagsrummet. Och det kändes så jävla underbart. Jag försökte spontant hålla tal och förklara det för dessa fantastiska människor, men att sätta ord på hur vänskap känns är svårt. När man dessutom kämpar mot att bryta ihop helt och hållet, blev det ett stockande och stammande tal, men jag tror budskapet gick fram.

Första mötet hos onkologen blev minst sagt omtumlande. Jag trodde jag skulle få min behandlingsplan, men icke. Istället fick jag prata om att det finns möjlighet för mig att göra en genutredning för att se om jag bär på de muterade gener som orsakar bröst och underlivscancer. Anledningen till att jag får frågan är min ålder, och att så många släktingar drabbats av cancer. -Om du vill kan du ta provet idag, så kräver vi snabbsvar innan strålningen börjar. Skulle du bära på genen, har du chansen att operera bort dina bröst, livmoder och äggstockar. Sedan gör vi en bröstrekonstruktion, och sedan kan du strålas.

Jag blir yr, frågor snurrar, jag tittar på Niklas. Ser i hans ögon att det inte är något snack, klart jag ska göra provet. Fan, fan, FAN!

Om jag bär på genen, löper jag en ”oerhörd” större risk att få cancer igen. Och då är det inte den cancer jag har idag, utan en aggressiv och i värsta fall, dödlig cancer. Att operera bort bröst, äggstockar och livmorder, minimerar den risken. Väljer jag att ha kvar brösten, är det bara att vänta på att cancern angriper. Tar jag bort äggstockar och livmoder minskar risken något. Under tiden får jag gå årliga noggranna kontroller, så att den upptäcks ”i tid”. Bär jag inte på genen fortsätter min behandling som planerat.

Innan jag släcker lampan, har jag fortfarande inte kunnat bestämma mig. Hur jag än gör så kommer det förbannade cancerspöket förfölja mig och jaga mig resten av mitt liv. Jag har dessutom ett ansvar gentemot min son, har jag genen, har han genen….visst risken är inte lika stor för söner som för döttrar, men ändå…

Så jag går ut i våren, och känner de jävla dofterna, så jävla vackert, sött o gulligt.

Fuck it! Fuck cancer!

 

 

Det har snart gått en månad sedan jag gjorde operationen. Den 16 mars tog de en ”tårtbit” från mitt högra bröst och 2 st lymfkörtlar. Efter 3 veckor fick jag provsvaren på patologens analys.

Efter operationen kände jag mig psykiskt starkare. Trots att jag inte kunde sova på sidan, lyfta något, och skola om mig till att bli vänsterhänt. Bara det…att göra allt med vänster hand…toalettbesöken slutade ofta i gapskratt…säger inget mer om det.

Det var med en klump i magen som jag och Niklas gick in i väntrummet på kirurgen. I min hjärna hade jag målat upp hur jag ska gå igenom helvetets behandling med cytostatika och tappa håret.  Vi vågade inte hoppas för mycket på det positiva, rädda för att få en käftsmäll. Jag såg mig om i väntrummet och mötte vilsna, oroliga blickar.  Visste precis hur de känner.

Läkaren jag träffade var en äldre kvinna, med en auktoritet som fyllde rummet, och som fick mig att känna, att vad hon än bad mig om så var det bara att utföra. Man ifrågasätter inte en sådan person, utan niger och ler. Min första tanke var att det är henne de skicka när det är riktigt illa. Jag känner mig spyfärdig. Nu är det kört…

På ett ögonblick vänder det: Läkaren pratar sakligt, pekar och förklarar, går igenom operation och analys. Såret har läkt bra, resultatet är fantastiskt. De problem som finns är normala och kommer försvinna med tiden.

Inget angrepp på lymfan, cancern var långsamtväxande, celldelningen långsam, ingen cytostatika. Jag andas ut i ett långt andetag. -Är det bra? frågar Niklas. -Det är ett bra utgångsläge, svarar läkaren.

Cancern som jag har är hormoniell. Det innebär att cancercellerna behöver östrogen för att överleva och växa. I 5 år ska jag äta östrogenblockerare. Cancern ska svältas ut. Först ska jag strålas i ca 3 veckor, 1 gång om dagen. Hur jag reagerar på det återstår att se. Om jag blir en rysk kulstöterska med oönskad hårväxt här och där, återstår att se.

Hand i hand går vi från läkaren. Vi är tysta. Finns inget mer att säga. Vi kramas i hissen och drar en gemensam suck. Det är lugnet efter stormen. Nu ska vi börja laga det som stormen skadat. Vi gör det tillsammans.

 

 

 

Jag skulle vänta 5 veckor på operation var det sagt. Så en dag ringde en kvinna och presenterade sig som operationskoordinator från Sahlgrenska. Det hade kommit in ett återbud på exakt en sådan operation som jag skulle göra.

Det jag hade 4 veckor på mig att förbereda mig för, krympte till 4 dagar. Överlämning på jobbet, städningen hemma och framför allt: tömma tvättkorgen!

Jag hade precis börjat infinna mig i ett slags falskt lugnt, livet rullade ju på som om ingenting hade hänt. Nu blev allt uppochner igen.

Operationen gick enligt förväntan. Eftersom mina ”förändringar”, som det kallas på läkarspråk, var så små, så skulle jag först göra en indikering. det innebär att man fäster ståltrådar med små hullingar i ”förändringen”. Den smärtan önskar jag bara min värsta fiende. Omtumlad och med tårarna rinnandes ner för kinderna fick efter det göra en mammografi för att ta bilder på att indikeringen satt rätt och det gjorde den. Tack och lov!

Efter att jag lagt mig på operationsbordet fick jag en skön välbehövd sömn. När jag vaknat ville jag inget annat än att komma tillbaka till mitt rum på dagvårdsavdelningen där Niklas väntade. Att se honom komma och möta mig i korridoren, när de rullade ner mig,kändes så underbart. Han finns vid min sida varje sekund i detta inferno av känslostormar. Hans nervositet kunde jag avläsa av antalet tomma snusdosor i papperskorgen. Men nu var det över, för denna gången.

Jag piggnade inte till mig i den takt som de förväntat sig så de beslutade att jag skulle rullas upp på avd 33. Kanske bäst att jag stannar över natten. Ok, är det så…Men när jag kom in på rummet, fanns där en äldre dam i en säng, som höll ett fast grepp om en spypåse. Varje gång damen rörde sig väntade jag på ljudet av kräkning. Min blick sa till Niklas att JAG SKA HEM!

Efter ett par timmar i sjukhussängen, tog jag ett fast grepp om Niklas arm, och vi begav oss ner till dagrummet där personalen hade kvällsrast. Kände mig ”stylish” där jag sakta spatserade nerför korridoren i Landstingets gigantiska trosor och sjukhusrock med öppen rygg. Lite nonchalant hade jag slängt behållaren till dränaget över handleden. Jag kämpade med yrseln, och trippade med små vingliga myrsteg. Hade Jonas Hallberg sett det hade han spontant ropat ”fabulous”!

Efter att jag använt med min otroliga charm och övertygelse om att jag mådde bra, fick jag äntligen bege mig av hemåt. Kvar fanns bara ett behagligt bakrus.

Jag kom hem med en lättnad i kroppen. ”Förändringarna” är ute ur min kropp. Oavsett hur mycket skit de har hunnit skicka ut i kroppen, så är jag ett steg närmre till att bli frisk. Jag har ont och känner mig mörbultat. Men just i dag är jag stark, just idag mår jag bra. Jag har tron på mig själv, vid min sida.

 

 

 

 

Att var i ett vakuum är fruktansvärt psykiskt påfrestande. Nästan, men bara nästan, värre, än att veta att jag har cancer. jag vill bara bli av med skiten. Skär upp och ta ut!

Vardagen rullar på nu, nästan som vanligt. Jag får vänta 5 veckor på operation. Sedan kommer det ta ytterligare 3 veckor innan jag vet vilken efterbehandling jag ska få.

Under dessa veckor hinner jag tänka så mycket att jag vill skrika rakt ut. Chocken lägger sig och jag bygger upp en ilska inom mig. Dra åt helvete cancerjävel! Du tog min älskade pappa, men du ska fan ta mig inte, få mig! Det händer inte! Det är inte jag! Jag vaknar snart, det är bara en otäck mardröm. I vissa av mina tankar kommer jag aldrig bli botad, jag kommer brytas ner av cytostatika och bli en grå vandrande vålnad som tvingas ta farväl av familj och vänner.  I vissa tankar ska jag gå igenom en tuff period, men komma ut frisk i andra änden. Så det är en daglig, och nattlig, känslomässig bergochdalbana. Och jag vet inte när jag vaknar på morgonen, om jag är längst upp eller längst ner.

Men min terapi finns runt mig hela tiden:

Att vara halvtid på jobbet ger distans.Att vika tvätt ger avkoppling. Att fika med min mamma ger harmoni. Att fnissa med sonen i hans säng innan läggdags ger styrka. Att hålla Niklas hand i TV-soffan ger kärlek. Att umgås med underbara vänner ger glädje.

Jag har tryckt på pausknappen. Jag kan inte spola tillbaka och jag kan inte snabbspola framåt. Jag måste helt enkelt låta filmen fortsätta i slow motion. Min film går nu, och det är ingen idé att missa den. Det kommer ingen uppföljare.